I samarbete med LRF

Vad är hållbar mat? Hur ska vi veta vad som är bäst? Vad ska vi välja om valet står mellan ekologiskt eller närproducerat? Vad går vi miste om när vi matsvinnar bort så mycket mat som vi gör? Kan vi äta kött om vi skulle vilja? Vilket kött i så fall? Är mat för billig? Hur kan god, vettig mat bli mer rättvis? Apropå rapporten från Oxfam som landade i veckan, hur kan vi få fler att ändra sina vanor? Och varför är det så svårt att få få tag i ekologisk, närproducerad mat i säsong?

Gah, så många frågor. I går försökte jag och Maria Soxbo grotta lite i svaren när vi anordnade vår andra digitala #klimatlunch (den första klimatlunchen – om framtidens mat – kan du läsa om här, och också se i efterhand)  tillsammans med Lantbrukarnas riksförbund LRF.

Som bollplank för att nöta olika vinklar av det här enorma ämnet – hållbar mat – hade vi:

Jens Berggren, hållbarhetsexpert på LRF.
Madeleine van der Veer, ansvarig samhällspolitik, WWF
Paul Svensson, matsvinnsstjärna och kock.

Hela samtalet (förutom några minuter i början) kan du kika på här:

Samtalet var så jädra trevligt och lärorikt, även om lösningarna sällan är så där busenkla. Den otåliga konsumenten i mig vrålar. För matfrågan är för snårig.

I min lilla, enkla Disney-värld skulle jag vilja ha en ond bad-ass-grönsak som spänner musklerna mot en god variant med glittrande gloria och rosiga kinder. I min värld ska valet stå mellan en elak tomat och en räddar världen. Stora, feta döskalle-märkningar på det som inte är good enough och höga payback-matpoäng i livsmedelsbutiken på det som gynnar att fler arter överlever.
Eller nu ljög jag.
Jag vill ju inte att de dåliga alternativen ens ska existera. Jag vill att producenterna – vars jobb inte bara ger livsviktig mat på bordet, håller landskapen öppna och gynnar den biologiska mångfalden – ska ha de högsta lönerna. Samtidigt som god, hälsosam mat är till för allas plånböcker.
Men riktigt så ser ju inte världen ut. Tyvärr.

Det finns så många olika infallsvinklar att ta hänsyn till, och precis som i vårt förra samtal göddes insikten att det som är bra för klimatet inte alltid är det bästa för miljön. Det som är bäst för miljön kanske inte alltid är lönsamt för producenterna. Och det kanske inte ens finns en efterfrågan?

Mitt i denna soppa ska ju konsumenten försöka fatta medvetna beslut, vilket är svårt. Det sprinklas med märkningar, tusentals varor och val, val, val. I ett uppsnurrat samhälle på speed blir uppdraget nästintill omöjligt, om en inte odlar sin egen mat då. Det finns för lite styr tycker jag. Är det verkligen fler val vi behöver? Eller behöver vi färre, jädrigt bra val?

Hållbar mat, kött och biologisk mångfald

Som tur är finns det ju guider som hjälper oss i den djungelsnåriga matfrågan, som WWF:s geniala Fiskguiden, Köttguiden och den nya Vegoguiden som gör det enklare för konsumenten att navigera rätt. Guiden synar inte bara maten genom klimatglasögon, utan tar också hänsyn till kriterer som biologisk mångfald (alltså att det finns ett mångfald av arter, och att de arterna har möjlighet att överleva), kemiska bekämpningsmedel, djurvälfärd och antibiotika.
En önskar ju att varor i butik hade just WWFs märkning med rött, gult och grönt ljus, right? Eller varför inte hela avdelningar? En röd handla-sällan-avdelning, en gul handla-ganska-sällan-avdelning och en grön kör-i-vind-avdelning. Okej, jag förstår att det finns pengar att tjäna på att det är mer … fritt, men om en för sekund tänker bort det …

I korthet säger WWFs guider att vi bör äta mindre kött, mer baljväxter, ärtor, linser och bönor – grödor som har en fjuttig klimatpåverkan jämfört med exempelvis nötkött. Men Madeleine på WWF konstaterar också vi behöver djur som betar för att kunna gynna den biologiska mångfalden. Vissa arter är beroende av att det går djur och betar på markerna.
Lösningen? Äta mindre kött, och om eller när vi äter kött ska vi välja bra, naturbeteskött. Inte använda kött som en varje-dag-ingrediens, utan kanske något vi unnar oss någon gång i bland. Och då kan lägga en extra slant på bra, ekologiskt naturbeteskött.
Naturbeteskött står i dag för en liten del av produktionen, och WWF vill dubbla ytan naturbetesmark.
Sedan ska en ju så klart hålla isär olika köttslag. Nötkött har ett annat klimatavtryck än viltkött exempelvis.
Kan vi bara ha naturbeteskött då, undrade jag? Men i dagsläget saknas efterfrågan och lönsamhet.

Vi måste också komma ifrån detta kött-substitutande (nytt ord?). Alltså att vi tänker att vi ska ersätta köttet med ett vegetariskt alternativ. För det första kommer vi bli besvikna om vi förväntar oss en köttbit och istället får en vegetarisk schnitzel. Det kommer inte smaka samma sak. Kanske kan vi tänka utanför köttboxen? Laga helt nya rätter? Utgå från goda smaker som Paul så fint beskrev det, istället för att hitta nya veganska varianter av helstekt oxfilé.  Laga rätter som är dubbelt så goda men som från början inte utgick från kött?
Madeleine pratade också om den proteinhets som har dykt upp i kölvattnet av kött vs inte kött. Ett behov av att ersätta proteinet i köttet, men konstaterade att det ska krävas mycket om en ska få proteinbrist i dagens Sverige.

Självförsörjning – vad ska vi äta?
I Sverige är vi bara självförsörjande på socker, morötter och spannmål. Nog för att en gillar morötter, men är det inte lite vanskligt att förlita sig på import i tider av pandemi och eskalerande klimatkris?
Borde vi inte rimligtvis producera mer mat?
Madeleine från WWF berättade att det finns mycket mark att odla på, som tidigare användes för odling. Så möjligheten finns.
Jens från LRF lyfte självförsöjningsfrågan ytterligare ett pinnhål. Dels så kan vi inte odla vissa saker i vårt land – exempelvis kaffe –  men så måste vi också lyfta blicken en aning. Försöka producera så mycket bra mat som möjligt.

Under förra klimatlunchen berättade Jens om framtidens odlingsmöjligheter runt om i världen. Och med temperaturhöjningar kommer vissa platser – som i dag har rika odlingar – bli svårodlade. Det sätter större press på länder som Sverige, som på grund av det geografiska läget, kommer lindrigt undan. Han menade att vi inte ska prata om självförsörjning, utan snarare prata om hur vi kan försörja andra med mat. Rimligt.
Låter onekligen som att lantbrukare är ett framtidsyrke, inte sant?

Vår vän Paul, som vi träffar var och varannan dag numera känns det som (vi intervjuade Paul till Plan B-avsnittet om matsvinn), pratade dels som att vi måste bli bättre på att gräva där vi står, men också se nya möjligheter. “Vi är för jäkla dåliga att käka vilt”, konstaterade Paul samtidigt som han frågade sig hur vi kan få fler att konsumera säsongsbetonat. En pusselbit som Paul såg var food-tech. Alltså  att vi kommer bli mer självförsörjande genom att odla mer gröna blad, örter och salladsväxter under vintern.

Undrar just varför det inte säljs mer viltkött i matvarubutikerna? Och var är säsongsavdelningarna som berättar vad som är i säsong just precis nu i Sverige?

Ekologiskt vs närproducerat
En fråga som STÄNDIGT kommer upp när det snackas hållbar mat är vad en ska välja: Ekologiskt eller när närproducerat?
För det första ger inte transporterna något gigantiskt klimatavtryck konstaterade Jens från LRF. Och för det andra har vi ett avlångt land, med olika förutsättningar. I bördiga Skåne odlas flera typer av grödor, medan gräs (som lämpar sig för djurfoder) är det som växer allra bäst i norra delar av landet. Eftersom vi har ett avlångt land kan dessutom närodlat för vissa vara halvvägs ner i Tyskland likväl som innanför Sveriges gränser. Kort och gott: Att handla närproducerat ser annorlunda ut i Skåne och i Norrbotten.
Däremot vill svenska bönder producera mer mat till människor – om efterfrågan finns.

Madeleine från WWF tyckte att handeln har blivit bättre på att ta in närproducerat, men sa att det inte är automatiskt hållbart för det. “Vi behöver lägga om vår kost, äta mindre kött och mer vegetabilier”, och vad som är hållbart är helt beroende på vilken produkt vi pratar om. Ser en på mat ur ett klimatperspektiv är kanske svenska och spanska tomten bäst, till skillnad från de holländska tomaterna uppdrivna i växthus som vämts upp av naturgas. Vill en undvika kemiska bekämpningsmedel då kanske det inte är de svenska, konventionellt odlade tomaterna du ska välja. Då kanske de ekologiska från ett annat land är att föredra.
Kort och gott: det finns olika parametrar att ta hänsyn till.

På mängder av platser i Sverige har reko-ringar dykt upp, där en kan handla närproducerat direkt från leverantören. Reko-ringar är något Paul hyllar, eftersom det är enkelt och pengarna landar hos producenten – utan mellanhänder. Dessutom får en se en producent i ögonen, kanske får en respekt för maten? En respekt som het klart behövs.

Är maten för billig?
Och så till (ännu) en knivig fråga. Vi har aldrig spenderat så få procent av vår inkomst på mat som nu, och samtidigt måste ju alla ha råd med bra mat. Är mat för billig? Det beror nog på vem du frågar.
Frågar du lantbrukaren som plöjt ner timtals med jobb i jorden så kanske svaret är ja,  frågar du personen som vänder på varenda krona för att ha råd att ställa middag på bordet? Ja, då är svaret garanterat nej.
Ökade klyftor i det här landet gör inte frågan så mycket enklare kan jag tycka.

“Kostar maten för lite så är det något som inte är bra”, menade Madeleine från WWF. Är den för billig så är det något som går snett till i produktionen. Får grisarna böka ute och får hönsen gå fritt och picka?
“Vi betalar inte för det enorma jobb som de svenska bönderna gör”, sa Madeleine samtidigt som hon tyckte att matvarukedjorna kunde bli bättre att hjälpa konsumenten. Bli mer noggranna med vad de pushar för och ger röda prislappar. Reas kyckling och fläskfilé ut för en billig peng då är det någon som får betala det verkliga priset. Är det bonden, djuren eller miljön som får stryka på foten?

Matsvinn
Mat står för en fjärdedel av alla utsläpp, samtidigt som en tredjedel av all mat som produceras – slängs. Inte bara ett enormt resursslöseri, utan vilken nål i ögat på den som kämpar för varje liten tugga.
Det största matsvinnet sker hos hushållen, trots att vi skulle kunna spara 3000-6000 kronor per år … bara genom att äta upp!?
Så hur löser vi detta?
Eftersom vi hade matsvinnets posterboy – Paul Svensson – på besök var vi ju bara tvungna att snacka om detta. Dels lyfte han tanken om smak. En gammal morot smakar inte samma sak som en färsk. Men smakar den dåligt? Nej, den smakar annorlunda och kan därför användas till andra saker. I en gryta, eller rostas i ugn.
Paul funderade på om vi kanske bunkrar för mycket i denna tid av storhandling? Inte hinner äta upp innan maten blir dåligt, och ser frysen som ett mausoleum. Hand upp alla som håller med?

Kanske ska vi handla mindre, men ofta? Och hur kommer vi då undan med utsläpp från bilen?

Mina tankar …
Älskar de här klimatluncherna. Att få förra olika infallsvinkar – samtidigt. Fler klimatluncher åt folket! kanske med en livsmedelsbutik?
Men okej, vad tänker jag om allt som sas?

Asch, jag kanske är väl radikal, men jag tycker att det borde finnas färre val. Det borde finnas säsongsavdelningar och rädda-maten-avdelningar i livsmedelsbutikerna. Och vill en ha någon mat som är importerad, ja, då kanske en ska gå in på en avdelning som är just till för detta. Behöver en flygimportetad mat som färska bär och sparris just i februari, ja, då kanske det är en beställningsvara.
Jag tror att konsumenten behöver puffas i rätt riktning, och jag tror stenhårt på nudging.
Herregud, så intressant det hade varit att bygga upp framtidens matbutik där fokus ligger på att slussa kunden mot så hållbara val som möjligt. Hur skulle den butiken se ut?

Gällande kött så gillar jag tanken på att det är något vi äter ytterst sällan, och om eller när vi äter kött så äter vi naturbeteskött. Jag äter ju i säsong (så här års väldigt mycket rotfrukter) och till 99% vegetariskt och vegansk. Men jag kallar mig inte vegetarian eller vegan, jag har kopierat Maria och kallar mig för “en köttätare som nästan aldrig äter kött”. Jag älskar att längta efter mat, och när jag väl äter en viss typ av mat som jag annars inte äter så njuter jag till fullo. Första tomten för säsongen! Sockerärtor på sommar. Mmmm. Och även kött om det ska lyxas någon gång per år, eller om köttet riskerar att matsvinns bort.

Ska vi handla mindre och ofta? Detta sticker ju i hamsterns ögon härhemma, hahaha. Men kanske ska vi sträva efter konceptet 15-minutes city, där alla ska ha tillgång till det mest basala inom 15 minuter. Detta önskar en ju även kunde appliceras på landsbygden, och då hoppas jag så klart på min stora dröm: The revival of the Lanthandeln. Ett nav i bygden, som kan ge så mycket viktigt – förutom tillgång till närproducerad mat.

Rekoringar – genialt koncept där en kan köpa mat dirket från producenterna, och klipper en hel del mellanhänder. Pengarna går med andra ord raka vägen till den som gör det stora jobbet. Däremot: Hur hållbart är det att 100 personer tar bilen till en parkering där utlämingen ofta sker? Kan det centrala torget vara ett alternativ, dit kollektivtrafiken går? Torghandel (eller ja, utlämning) av grönsaker är ju inget nytt, kanske läge att damma av? Och så klart: en given plats i lanthandeln.
I mina hemtrakter i Värmland har det funnits lanthandlar i var och varannat hus. Uppe på en kulle i bygden finns ett hus som en gång var grönsakshandel, med en väl kyld källare i. Den fungerar som förråd om jag inte förstått fel. Kanske kan en damma av den? Och på andra platser kan en köpa ägg och grönsaker från obemannade bodar.

Nu befinner jag mig mitt uppe i en flytt. Men min dröm är att starta igång en lanthandel där närproducerade grönsaker och andra viktiga varor kan säljas. Kanske är det drömmen om att bygga framtidens matbutik?

Vad gick du för tankar efter att ha läst detta? Eller sett klimatlunchen? Vore intressant att höra!