Fantastiska Isabelle, Lisen, Colorelle, Emily, Miriam, Johanna, Moncheri (alla ni andra). Jag förslår att ni laddar konfettimaskinen!
Nu står det nämligen klart. Boken Vintageparty (som jag har skrivit tillsammans med världens bästa kollegor Volang och Vintageprylar) släpps i Amerikatt i höst. Woop, woop!
Helt galet spännande, magkittlande och hjärnbubblande.
Boken har inte ens släppts i Sverige ännu, utan landar i butik först den 27 mars.
Skumpa-läge, eller hur?
Translation! My book Vintageparty(that I write together with Volang and Vintageprylar) will be released in United states this fall! I’m so exited! The book will be released in Sweden the 27th of March!
Denna månad började med en garderobsrensning. Jag sålde en massa godbitar ur min garderob bland annat den här båttröjan.
När jag hade tid över från jobbet med boken Vintageparty pysslade jag med sprayfärg. De här gamla galgarna fick nytt – pastelligt – liv till exempel.
Min juliuniform bestod av mintgrön klänning från Beyond retro och gula skor.
Så kom semestern och jag bjöd John på en resa till Brighton. En försenad födelsedagspresent.
Vi bodde på underbara Lansdowne Place Hotel i Brighton. När jag kom in i rummet möttes jag av rosor och champagne. En överraskning från hemlighetsfulla John. Och jag som trodde att det var jag som var hemlighetsfull mot honom angående resan!?
Lurifax-John och rosor.
Moi i Brighton, framför de gamla badhytterna.
Vackra Brighton pier.
En morgonbild från Brighton och en plåtask formad som en radio. Brighton var fullsmockad av underbara vintagebutiker kan jag lova.
Efter några fina dagar i Brighton mellanlandade vi hemma i Midsommarkransen.
Njöt av sommarvärmen och packade väskan.
Nästa destination var nämligen Gotland och den årliga kolloveckan hos vår kompis Mick. Bästabästa semestern! På bilden hoppar jag i plurret. Alternativt går på vatten.
Gotland var fantastiskt. Ett gäng på 18 personer badade, läste pocketböcker, grillade, babblade, cyklade och åkte på miniroadtrips.
På Kutens Bensin åt ljuvliga galetter och drack Coca-cola. Avslutade med crêpes med glass.
John vild valmo-ängen.
Jag, Lisa, John och Per puttrade runt i den här gamla bubblan som vi hade fått låna av våra Visby-kompisar Jens och Mallan. Finaste vänner som är så generösa.
En kväll i juli cyklade vi ner till stranden.
Grillade, pratade och tittade på solnedgången.
Det dagliga kollektivlivet. John diskar i köket.
När det var dåligt väder satt vi inne och spelade Risk.
Så här såg det ofta ut. Jag, Per och lilla Moses sitter på verandan till ett av husen och pustar ut efter fotboll, dunken och kubb-turnering.
Häng.
Min lilla kompis Ebbot.
Sista natten på Gotland spenderades hemma hos våra kompisar Mallan och Jens i Visby. Morgonen därpå åkte hela gänget hem.
I Stockholm väntade jobb med boken. Det såg bland annat ut så här.
Min kompis Fatima var piffad och kommer också skymta förbi i boken Vintageparty.
… Liksom jag och ballongerna.
Såg ut lite så här om dagarna. Semesterutväxt och sommarshorts.
Ibland gick jag hem till min kompis Frida och drack rosé på hennes balkong. Här tillsammans med Volang.
Utsikten.
Hänget.
Och min älskade John var sommarhärlig i solbränna och skäggstubb.
Lite så såg juli ut. Snart går vi vidare till augusti som innehåller festivalhäng på Way out west, salta bad på västkusten, Guldknappen-galan och lite modevecka. Mer om det inom kort …
Måndag. Förra veckan började med den här minen. Jag skulle egentligen fika med Emily Dahl, men var tvungen att vända halvvägs till Södermalm. Fick yrsel och kände mig sänkt. Det blev till att åka hem och vila. När det blev tisdag mådde jag som en prins igen och tog bussen till Söder. Bilden till höger föreställer Gamla stan. Snön öste ner, så det var knappt att Gamla stan syntes på bilden. Last week began with this sad face. I had a coffee date with wonderful blogger Emily Dahl, but had to turn around halfway to Södermalm. Got dizzy and felt sick. I had to go home and rest. On Tuesday morning I felt like a prince again and took the bus to the Södermalm to eat lunch with a friend. The picture on the right show the Old Town in Stockholm.
Senare på tisdagen firade jag frilansandet med eftermiddags-smoothie.
Det blev onsdag och Vintageprylar fyllde år! Det skulle firas med …
Later that Tuesday, I celebrated freelance freedom with afternoon smoothie. Tuesday turned into Wednesday and Vintageprylar‘s birthday! The birthday begun with …
… födelsedagslunch tillsammans med mig, Lisa och Volangen! Lojsan fick ett hemgjort kort av mig och Volangen föreställande en mops – hennes favorithund. I present fick hon en pastellig filt till sitt söta torp och en loppis-roadtrip med fika.
… lunch with me, Lisa and Volangen! Vintageprylar got a homemade card from me and Volang with a pug on it – her favorite dog. Me and Volang gave her a pastel blankett for her sweet cottage and a flea-roadtrip with refreshments as a birthday gift.
Efter födelsedagslunchen gick jag, Volangen och Vintageprylar och fikade.
Det blev torsdag och jag fick på Formex-mässan. ToveLisas underbara illustrationer får stå för hela Formex-mässan tycker jag.
After the birthday lunch, we drank coffee at a café. The next day, Thursday, I went to the interiors exhibition Formex Fair.
Fredag. Möte på morgonen, en liten tur till Lyckliga gatan, ett skepp å hoj-pepp och på kvällen blev det tacoskväll med några kompisar.
Friday. Meeting in the morning, a trip to Lyckliga gatanand a ohoy-picture on Instagram. In the evening I arranged a taco dinner for some friends.
Lördag. Det var isande kallt och vackert ute denna lördag. På dagens “att göra”-lista stod att ta pressbilder för boken “Vintageparty“. Våra underbara fotografer Martina Ankarfyroch Anna Larsson plåtade underbara bilder som ni ska få se så så småningom. Saturday. It was freezing cold and beautiful outside my kitchen window. I stayed in all day actually. On the “to do” list was to take the press photos for the book “Vintageparty“. Our wonderful photographers Martina Ankarfyr and Anna Larssontook wonderfulpictures. I’ll show them to you asap.
Efter plåtningen hängde jag och Vintageprylar ett par timmar. Åt lunch, fikade, babblade och spexade. På kvällen åkte jag på födelsedagsfest hemma hos min kompis Chrille. Mer om det senare.
Söndagen spenderades på Nynäs havsbad. Jag blev nämligen bjuden på spa av John, min syster Ellen och min svåger Christer. Anledningen? Under hösten hade vi en promenadtävling. Den som gick längst från oktober fram till den 23 december vann en spa-dag. Och jag vann!
After the photo shoot I ate lunch with Vintageprylar. In the evening I went to a birthday party at my friend Chrille’s. More about that later. I spend the Sundayon a spa, Nynäs havsbad. I was invited to a spa by John, my sister Ellen and my brother-in-law, Christer. The reason? During the fall, we had a walk contest. The person who walked the longest from October until 23 december won a spa day. And I won!
24 december. Julafton! Den tjugofjärde – och sista – luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, innehåller en bild från en tidigare julafton …
Bilden är tagen i mitt barndomshem, i vardagsrummet. Jag vet inte om bilden är från just julafton för om jag inte minns fel så firade vi alltid jul hos mormor Ulla eller min moster Katarina. Nåväl, det har aldrig hindrat mig från att dansa runt grannen. Varken förr eller senare. Jag är skitungen som har tagit med både docka och klocka in i ringdansen, och – som av ansiktsuttrycket att döma – är den som sjunger högst.
På bilden ser ni (från vänster) min kusin Malin, jag, min mamma Märta, min syster Ellen (bakom granen) och sedan min kusin Kristin.
15 december. Den femtonde luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, innehåller i dag en bild på ett utav mina favoritcitat.
“Life is not a cocktail party” – Karl Lagerfeld.
Jag quoatar monsieur Lagerfeld på denna fras ganska ofta. Han sa det inför sin haute couture-visning för det franska modehuset Chanel våren 2011. Vanligtvis brukar haute couture-kollektionerna vara fyllda av organsa, gnistrande stenar och aldrig sinande galaglans. En obrydd värld, bländad av paljetter och stjärnskimmer – utan titthål mot den grå verkligheten.
Men denna gång var inte denna värld beslöjad i chiffong eller siden. Utan i jeans och tweed. “Life is not a cocktail party”, sa Karl Lagerfeld och syftade på att livet inte bara innehåller obehindrat med galaglans.
Dagar jag tar detta citat i min mun är ofta ganska oglamourösa. Det kan vara sådana där dagar när allt går fel, hjärtat värker, kroppen skaver och ögonen tåras.
Livet är inte alltid som ett cocktailparty.
Så är det.
Ibland handlar livet om att bita ihop, handskas med skiten och härda ut jobbiga perioder. Sorg och jävulskap är en del av livet. Det måste få vara en del av livet, för det är det som utvecklar oss, gör att vi växer och blir bättre människor. Mer intressanta.
Det är också en expressbiljett till känslolivet och allt som finns däri.
Om livet serverades på silverfat, med cocktailglas och fabulösa snittar bredvid, ja, då skulle vi bli rejält avtrubbade.
Inte bli så där sprittande sockerdricksglada. Inte kunna skratta så att huvudet värker. Inte kunna känna när hjärtat pumpar extra snabbt. Inte landa i oss själva. Inte bli så där fördummande förälskade. Och inte heller kunna glädjas av att gå på litet cocktailparty.
Karl Lagerfeld syftade på lite tweed, men för mig handlar det om att handskas med livet. Det är klart att man kan leva som om livet var ett cocktail party – det gör jag ofta – men också inse att det inte alltid är spexilispex och skojsiliskojs. Lite så.
13 december. Den trettonde luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, innehåller i dag en bild på någon av dina favoritsaker.
Trodde du ja. Jag har ju fullkomligt trashat denna kalender, med alldeles för många bilder och milslånga texter, och jag tänkte fortsätta denna osmakliga trend. Med en film. Såklart.
Här kan du se en av mina absoluta favoritsaker, ett sminkbord som jag har fått som gåva av min kärna vän och granne Lojs.
11 december. Den elfte luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, innehåller i dag en bild som representerar dina framtidsdrömmar.
I vanlig ordning kan jag inte hålla mig till en dröm och en bild. Som den dagdrömmande ärta jag är kan jag sällan hejda mig. Jag vill allt. Och gärna på en och samma gång.
Bo i Paris
Bonjour cherie! Jag drömmer om att under en period av mitt liv leva och jobba i Paris. Lära mig franska, caféskriva böcker, smutta på ett glas vin, titta ut över hustaken och ströva Belleville fram i pastelliga klänningar. Kanske inte om allt för lång tid …
Lite allt möjligt
Jag har många professioner och hobbys – och jag skulle vilja jobba med dem alla. Mode, trender, inredning, styling, vintage, sömnad, illustration, formgivning, webb och pyssel. Och just nu är jag på väg att göra just det …
Torp på landet
Jag är ju en riktig rålantis. Och ju äldre jag blir desto mer längtar jag efter never ending-ängar, blanka sjöar och prunkande trädgårdar. I mina vackraste dagdrömmar fantiserar jag om ett torp på landet, med pärlspont i köket, riddarsporrar i trädgården, en syrénberså runt knuten och en rostig cykel slarvigt parkerad vid verandan. En variant av denna dagdröm är att köpa ett stort gammalt skolhus tillsammans med alla mina vänner. Bo på övervåningen, i var sina rum, och hitta på allt från baluns till bio i de stora salarna – dit alla är välkomna. Lite så.
Skriva fler böcker
Sommarens arbete med boken Vintageparty är nog det roligaste jag gjort. Visst var det slitigt som tusan, men sådant tenderar jag att förtränga till förmån för alla fantastiska minnen. Nu vill jag skriva fler böcker! Bland annat en barnbok.
Resa till Kuba
Det lär nog dröja ett tag, men jag ska åka till det pastelliga och intressanta Kuba om jag så ska gå dit.
Kanske en Åke eller en Sivan
En dröm är att få en hög skitungar som jag kan lära allt skevt jag vet. Busa, prutta dem på magen och gå på kattjakt.
Ha en liten vintagebutik
Mitt bland alla drömmar tornan en vintagebutik upp sig. En söt sak där jag kan sälja vackra 1950-talsklänningar, emma-fåtöljer och antika pinaler. Bjuda kunderna på en kaffetår, en kaka och bjuda in till ögonkittlande och kroppspirrande tillställningar. Gärna tillsammans med en vän eller två.
10 december. Den nionde luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, innehåller i dag en bild på mitt favoritdjur. En katt.
Den här kalenderluckan börjar inte hos katten, utan på landet, där jag är uppväxt …
När jag berättar att jag är uppvuxen på landet, i ett falurött hus med ängar, sjöar och släktingar som grannar, så är det många som åh:ar sig och drömmer sig bort i en rosaskimrande värld. Nu ska jag ge en liten annan bild, som nog har gjort mig till den crazy catlady jag är i dag.
Tänk dig att vara sju äpplen hög. Gå av skolbussen på en tom grusväg efter en timmes busshierarki och ret från ett gäng mellanstadieelever som precis hittat ett lagomt stort offer att trycka ner för att komma upp. Jag. Nästa dag kanske det är någon annan de trycker ner. Nästa dag kanske de är så där snälla som de är ibland. Eller så får vi vänta till torsdag, när högstadieeleverma åker med vår buss. Då är det ingen som sitter säkert, ja, förutom vi riktigt små, som får fripass.
Men just i dag var inte en sådan dag. Just i dag var det jag som satt tillräckligt nära, men inte för långt bort, för att bli talad om, tillruffsad i håret och knivad genom hjärtat på det mentala planet.
Hör bussen köra i väg, ser några tjejer – som jag tyckte hade verkat så snälla – lipa, grimasera och hånskratta åt mig genom bussfönstert. Peka finger åt mig för att jag inte på något sätt ska ha någon värme kvar i hjärtat.
Bli stående mitt i landsbygdens totala tystnad. Ensam. Knatar hemåt längs den där grusvägen, inte prata med någon, inte se en levande själ över huvudtaget, bara se minnesbilden av de där tjejerna i bussen som jag hade hoppats så hårt på att de skulle bli mina kompisar. Även om de var äldre. Så naivt.
Inse att det är flera timmar kvar tills jag får träffa någon som frågar hur det är. Hur jag mår? Någon som lyssnar på varför det svider i ögat och bränner i bröstet.
Inse att det blir till att roa sig själv i dag också. Inse att om jag börjar gråta nu, så är det absolut ingen som kommer att höra det. Än mindre veta att det någonsin hänt. Och så den totala tystnaden på det, som gör att jag hör den egna förtvivlan dubbelt upp.
Inte kunna ringa till någon, för detta var innan mobiltelefonens tid. Inte kunna få sällskap av TV, för vi har liksom bara ettan och tvåan och de sänder bara finska nyheter på eftermiddagarna. Eller test-TV. Inte kunna hugga tag i någon människa – för det finns de facto inga. Alla människor kanske ha utplånats från jordens yta utom jag. Min familj kanske har övergett mig. Vad vet jag. Jag har ju inte en enda kotte som motbevisar mina livliga fantasier. Om att jag är totalt ensam.
Egentligen är det ju så att alla människor sitter på kontor och jobbar inne i stan och det dröjer fortfarande många timmar innan de första bilarna börjar passera någon kilometer bort.
Själv har jag ett bröst som sprängs av saker jag ville få ut, men inte någon enda att berätta det för.
Nu har jag nått halvvägs på grusvägen och jag försöker ta mig förbi grannens läskiga gäss. De går ute lite varstans och vägrar ofta släppa förbi mig. De är onda. Fläker ut med vingarna, sträcker sina långa halsar och väser ilsket och skrämmande. Jag får vänta ut dem tills de slutat attackera mig och tröttnat.
Det är inte många som är på min sida i dag. Känner mig tom inombords.
Tittar på de två ladugårdarna på ängen, de som min mormor och morfar en gång ägde. När de var lantbrukare, korna gick på bete och man jobbade hemma på gården. Då var det nog liv och rörelse här. Nu är ladugårdarna tomma och nedgångna. En har fallit ihop. Och det är tyst.
Gässen har arrogant dragit sig vidare och jag kan fortsätta hemåt.
Så närmar man sig grinden hemma, ropar katternas namn, de galopperar mot en och stryker sig hejlöst runt ens ben. Jamar och inger den totala tryggheten. Man känner sig inte ensam längre.
Jag är fullkomligt tokig i katter, men jag har också stor respekt för de som inte är det. För det är skillnad på katter och katter.
I min uppväxt har jag alltid varit omgärdad av snälla katter, framförallt två stycken, Bellman och Basse, som mina föräldrar hade från att jag var omkring 6 år tills jag var 23 år. De var syskon och de snällaste katterna i världen. Min pappa sa ofta att snällare katter finns nog inte och jag trodde att han sa så där för att det var våra katter. Jag var helt säker på att alla katter var så där. Nu har jag insett att så inte är fallet.
Bellman och Basse kurade alltid i sängen när jag var sjuk, strök sig kring benet när jag kände mig som den mest ensamma människa på jorden och när jag var ledsen så kröp de närmare och ville gosa. De fanns alltid där. Efter pissiga skoldagar, efter krossade hjärtan, efter mina föräldrar gick isär, när de blev ett par igen och mitt uppe i min destruktiva tonårsperiod.
Alltid lika snälla.
Under tonårsperioden behövde man bara en sak. En kram. Men man var för stolt för att be om det från någon i familjen. Då fanns de där två lurvtussarna där.
De kände på sig när man behövde en kurrande gosboll i sin närhet. Jag har exempelvis ett otroligt starkt minne från när jag var 13 år. Jag ligger i min sängen med krossat tonårshjärta. Jag är ledsen, men jag gråter inte. Katten Basse ligger i fotändan av sängen. Så sköljer ensamheten och sorgen över mig som en våg. Jag börjar gråta hejdlöst och kan inte sluta. Basse reser sig från sin fotända och går försiktigt mot mitt ansikte. Kurrar högt och jamar tyst. Stryker sitt ansikte mot mitt huvud och lägger sig sedan näranära. Jamar och stryker tills min gråt sakta försvinner bort.
Och lite så var det ofta. Kanske tyckte hon inte om ljudet av gråt eller så störde jag hennes dagssömn, men jag vill helst tro att hon fanns där för mig. Det var den enda känsla som jag behövde just då. Sällskap.
Katter för mig är trygghet, kärlek och värme. De gjorde skillnad när jag var barn. Jag hade nog känt mig dubbelt så ensam om jag inte haft de där två.
De besitter en självständighet som jag både frustreras och beundras av. Det finns läskiga, sluga katter (de tycker jag inte om) och så finns det de där fridfulla katterna som ligger på rygg, vill att man ska klappa dem på magen och bara vill kura ihop. Givetvis när de själva väljer det. Ingen kan bestämma över en katt. Mina katter, Bellman och Basse, var just sådana där fridfulla katter. Enda gången de tog fram klorna var när de lekte, men bara försiktigt för de visste någonstans att de kunde göra en illa om de lekte för intensivt.
Nu finns inte mina trotjänare mer. Jag och min syster åkte hem från Stockholm för att vara med hos veterinären när de skulle avlivas för ett par år sedan. Bellman var döv och halvblind, och Basse haltade och verkade inte må bra. Det var dags.
Det djursjukhusets väntrum hade nog aldrig någonsin sett så mycket förtvivlad gråt innan den dagen. Nu ligger de begravda på en alldeles speciell plats som jag och min syster sett ut.
Bilden visar katten Winston som jag och John var kattvakter åt under ett och ett halvt år. Han är supermysig och snäll på alla sätt och vis. Han reagerade däremot inte alls när jag grät och var inte lika skicklig att dra in klorna när det vankades lek, men jag tycker om honom ändå.
Här kan du se en bild på mig och min syster med katterna Bellman och Basse.
9 december. Den nionde luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, skulleinnehålla en bild på ditt rum eller din lägenhet. Men det gör den inte. I vanlig ordning hade jag lite svårt att välja, så det blir en mini-rundtur i min och Johns lägenhet. I veckan som kommer ska jag visa upp vårt nya kök – det ni! Och snart kommer det ut en inredningstidning där med mitt och Johns hem är med.
Men här får ni en försmak … på hur det ser ut just nu. På ett ungefär. För jag möblerar ju om mest hela tiden, så lägenheten ser olika ut nästan varje vecka.
Någon gång när jag har lite mer tid tänkte jag göra en film, där ni får gå på en RIKTIG rundvandring – hur låter det?
Vardagsrum.
Jag i sjömansklänning i vardagsrummet. Denna bild togs precis efter att vi målat golvet vitt. Numera står det en soffa just där jag står.
Johns biostolar står också i vardagsrummet.
Kök.
I köket har vi öppna hyllor. Där står vårt stolta och fina porslin.
Köksbordet.
Motivet i tavlan kommer från en gammal tidning som jag har låtit printa ut.
Detta är den vanligaste synen i köket. Jag som sitter och jobbar …
Så här är ni kanske vana att se mig. Och faktum är att detta är inne i köket, bredvid köksbordet. Dörren bakom mig leder in till vårt skafferi.
Sovrum.
I sovrummet hänger pompoms i taket.
Mitt nattduksbord.
I sovrummet står min finaste möbel – sminkbordet – som jag har fått av bästa Vintageprylar.
8 december. Den åttonde luckan i Emily Dahl-kalenderninnehåller en av de bästa kvällarna i mitt liv.
Extremt svårt uppdrag, därav sen uppdatering. Under mina 29 år på jorden har jag periodvis försökt fånga varje minut som om jag var en dagslända. Velat leva mitt i det där virrvarret livet, utan tänka på morgondagen.
Det har varit både fullkomligt och destruktivt på samma gång. Jag har gjort massor av dumma saker, men framförallt har jag haft en sjuhelvetes massa roligt. Och har fortfarande, även om jag har lugnat ner mig några kilo.
Min jakt på kickar är inte lika desperat nu som den var förr. Jag tror jag har landat en aning.
När jag var yngre och inte direkt mådde som en prins, var min botten djupare. Och även topparna högre. Missförstå mig rätt, jag har minst lika roligt nu som då, men då, när man var 17-18 år balanserade jag så vackligt mellan botten och toppen att de där riktiga topparna kändes genom hela kroppen. Som en elektrisk stöt, som en skälvning och som ett lyckorus. För man visste så säkert att de var flyktiga.
I perioder var jag så svältfödd på må bra att när det blev en riktigt bra kväll så försökte jag njuta varje sekund. Minnas, känna och stanna upp. Strunta i vad som väntade dagen därpå. Och leva som man hade huvudrollen i en Stockholms-romantiserad sommarnattsfilm från 1980-talet.
Jag och mina älskade vänner, som var som en familj för mig då, dansade gator fram och vägrade vara som alla andra. Ibland grät vi och hade svårt att ta oss upp ur de där bottenlösa, svarta hålen, men sedan hjälpte vi varandra att nå nya höjder. Höjder som vi aldrig hade upptäckt innan. Vi var rebeller. Vi ville inte rätta oss in i ledet, vi ville leva. Och som vi levde. Det var den totala friheten. Vilda och fullkomligt ointresserade av konsekvenser fångade vi de där bästa kvällarna i mitt liv. Sedan föll man ofta handlöst ner i hålet igen. Det var upp och ner som den största berg-och-dalbanan i världen. Det pirrade i magen och var läskigt om vart annat. Fan vad kul vi hade, och vad ont vi hade i våra själar.
Men det tar ju liksom inte slut där. Bara för att de där bottenlösa, svarta hålen mer eller mindre har försvunnit, så betyder det ju inte att topparna har gjort det. De där bästa kvällarna fortsätter att komma. Men utan smärtan, förvirringen och rotlösheten i själen.
Nu är det bara känslan av den totala friheten som finns kvar. Och en dos av att strunta i konsekvenserna så klart. De där bästa kvällarna nu är egentligen mer fantastiska, för de känns så fullkomliga, men de där destruktiva, odödliga virvelvindsnätterna kändes i varenda ven att de är svåra att bortse ifrån. De var räddningen.
Numera dyker ofta de där “bästa kvällarna” upp genom att de tar ett avstamp från vardagen. Allt vad planering, borden och måsten heter är som bortblåst. Man förväntas ta så mycket ansvar för ditten och datten hela tiden i livet och i samhället, att det är skönt att ta en day off. Där man får göra vad man vill. Få vara spontan.
Man får ett infall, en briljant idé, man kastar sig ut och så dansar man gator fram, skrattar så att man får ont i magen och vill att tiden ska stå still. Man går på en efterfest, struntar i att man kommer att bli trött dagen därpå. Ingenting spelar någon roll. För just där och då är livet underbart. Och man vill inte byta bort det mot någonting.
Bilden ovan är tagen sommaren 2011.
En kväll bjuder jag över några vänner för häng på min balkong. Jag och John bor i Hornstull vid denna tid. Där sitter vi och dricker drinkar i sommarvärmen. När mörkret faller får någon den briljanta idén att åka till Trädgården under bron. Sagt och gjort. Vi kastar oss i väg, slinker in genom trots att stället är fullt (någon har dragit en rövare och lyckats få in hela gänget) och vi dansar under bar himmel. I timmar. Natt övergår i morgon. Solen börjar strila in genom Skanstullsbrons pelare. Lisa bjuder in ett helt gäng på efterfest i sin lägenhet och vi lämnar Trädgården rumlandes och skrattandes. Lollo har dansat så mycket att hon har fått skoskav. Jag erbjuder mig att gå hem hennes skor. Jag byter mina ballerinaskor i storlek 39 mot hennes högklackade pumps i storlek 37 och måste trippdansa hela vägen hem till Lisa för att skorna är så små. Det gör ont, men det spelar ingen roll. Lollo släpar och klafsar bakom i mina alldeles för stora skor. Vi kommer hem till Lisa, hon bjuder på jordgubbsdrinkar och chips, vi pratar, skrattar, dansar, tittar på solen som nu nästan är uppe och jag somnar så småningom på golvet till ljudet av dansande fötter. Just så ser en av de bästa kvällarna ut numera.