Nu ni! Här kommer ett samarbete med Löfbergs – som ligger mig varmt om mitt Karlstads-hjärta, värmlänning som jag är.
Jag älskar kaffe, men det är inte alltid som jag hinner dricka upp morgonkaffet innan det är dags att pipa i väg. Därför har jag börjat med att samla överblivet kaffe i en burk i kylen. Dels kan en ju göra härliga kaffedrinkar av det överblivna kaffet eller smarriga mockarutor eller chokladbollar (mums!). Men hur är det med matbröd? Jag tänkte testa att baka kaffebröd (höhö), vad tror ni om det?
Spana in resultatet i filmen nedan! Där testar jag att baka bröd med kaffe!
Du behöver:
100 gram ekologiskt smör
5 dl överblivet kaffe
50 g jäst
3 msk sirap
1,5 tsk salt
10 dl rågsikt
4 dl vetemjöl
Gör så här: Smält smöret i en kastrull och häll på det överblivna kaffet. Värm till fingervarmt och häll därefter ner vätskan i en bunke. Smula ner jäst i bunken och rör ihop. Tillsätt sirap, salt och hälften av vetemjölet och rågsikten. Jobba ihop till en smidig deg genom att blanda i resten av rågsikten pö om pö. När degen är så pass smidig att den lossnar från bunkens kanter – strö över lite vetemjöl på toppen, lägg över en bakduk och låt jäsa i cirka 30 minuter. Sätt ugnen på 200 grader. Knåda ihop degen på mjölat bakbord, dela i två delar som du formar två limpor av eller gör härliga matbullar av degen. Lägg på bakplåt (med bakplåtspapper) eller i två smorda formar. Låt jäsa ytterligare i 30 minuter. Grädda i ugnen i cirka 30 minuter. Låt svalna på galler under bakduk.
Servera till kaffet tillsammans med smör på, och smarrig marmelad!
Ps. Perfekt och supergott rostbröd!
Kolla även in Löfbergs egna recept på lofbergs.se – fullt av smarriga drinkar och bakverk.
Gillade du det här inlägget? Like:a eller kommentera vettja – då blir jag gla!
Maffiga maränger, hemmagjord glass, smaskiga bakelser och syrliga citroner. Låter det smarrigt? Det är det kan jag lova.
Just nu hittar du ett av mina dessertjobb – med fem underbara citrondesserter – som jag har bakat och plåtat för Expressen Leva & bo.
Spring och köp nya numret och baka till helgen vettja.
Hej svejs! Ny vecka, med bara ben, syrénknoppar under explosion och total sommarfeeling!
Hurra och äntligen. Den här veckan började storstilat med Västerbottenost-tårta (ta en kik på min instagram (emmasundh) så förstår du vad jag menar) och fir av John som fyllde år. Och den ska fortsätta med massa blogginlägg från barnkalas, klänningsfynd och så ska jag lägga upp det första inlägget där ni har valt rubrik (så många sjukt roliga förslag, heja er!)
Dessutom händer det här:
– Dagen ska spenderas med ärenden och bakning minsann. Jag ska alldeles strax hoppa upp på cykeln och trampa i väg för att handla pioner, socker och ett stycke glaskupa. Sedan ska det bakas tårtor.
– På onsdag ska jag, Lollo och grymmaLina Eidenberg Adamo plåta en underbart dessertjobb till en finfin tidning. Jag är så peppad! Det har mest blivit skrivjobb den senaste tiden, så det ska bli underbart att styla jobb igen.
– Torsdagen börjar hos Retroella. Där ska barret fixas och jag ska få ny färg på E4:an (min utväxt). Äntligen! På eftermiddagen ska jag och Vintagefabrikens eminenta praktikant Sofia plåta ett baddräktsjobb. Ska bli fina fisken.
– I arla fredags-stund drar jag, Lollo och Linda till Vintagemässan i Malmö. Där öppnar vi upp en exklusiv liten Vintagefabriken med några godingar från vår fabrik. Vi tar även med oss ett gäng böcker som vi kommer signera. Ses vi där måntro?
Fyra nyanser av vitt (minus en rosa mun), en bil-hatt och en fruktansvärt lat katt. De senaste veckorna har fullkomligt flugit iväg, och stundom har jag lyckats ta en bild i farten. Nyfikna på hur det sett ut?
Tänkte summera de senaste veckorna, sett ur min instagram. Vill du följa mig även där så heter jag i vanlig ordning emmasundh.
Instagram-flödet adventspyntades redan dagen innan 1:a advent. Jag däremot, slängde upp stjärnan bara för någon vecka sedan. Jag har så underbart optimistiska visioner inför jul. Att jag ska sitta i någon form av totallugn, pyssla och baka. Som att det händer? Nej. Fullt kaos.
Istället för att julmysa i lugnet så byggde jag mig en bilhatt. Det gäller ju att prioritera.
Åt frukost i sängen på min nya bricka. Eller ja, ny och ny – hittade den på Emmaus secondhand för 30 kronor. Fin som snus.
Köpte mig en stickad jultröja (ska visa upp den på bloggen inom kort – var så säker) och piffade upp en söndag med en fejklugg.
Klappade latmask-katten, som ligger så nära om natten och illustrerade järnet – dag som natt – till boken Vintagefrisyrer. Sista rycket nu innan boken ska gå till tryck. Pjuu.
Nu tar jag mina julklappar under armen och far hem till Värmland. Ut på vischan, på med raggsockorna och in med veden i spisen. Där ska jag äta vegetarisk Jansson Frestelse (Johns paradrätt på julbordet), klappa katten Winston, baka bröd, pulsa i snön, starta igång en rad pysselprojekt, äta timlånga middagar och även försöka hinna träffa några av mina vänner som bor här. Och så klart … Fira jul!
6 december. Den sjätte luckan i Emily Dahl-kalenderninnehåller en bild på någon jag älskar.
… och denna någon är den här mannen. Vi har varit ihop i närmare sju år. Vår story är lite speciell, för jag var ihop med John innan vi ens hade träffats. Innan han ens visste det.
Det var 2004. Alla mina vänner dejtade någon, hade ett fast förhållande eller hade en mobil som plingade med spännande pirrsms. Alla utom jag.
Jag hade lagt ner det här med män. Det gick ändå åt pipsvängen hela tiden.
Jag bodde vid denna tid i kollektiv med mina vänner Åberg, Nina och Lisa, och när de (och alla mina andra vänner) berättade om romantiska weekends, kärleksförklaringar, sockerdricks-sms och nattliga hångel så blev jag så avundsjuk att jag hittade på en låtsaspojkvän. När jag tyckte att mina vänner ägnade för mycket tid åt sina boyfriends och för lite tid åt mig (vilket i mina mått mätt var i stort sett hela tiden), drog jag upp honom, min låtsaspojkvän. Han hette John. Jag sa med ironisk röst att det påminde mig om “när jag och John var i München oktober 1969 – underbar resa, otroligt romantisk, utsökt på hösten”. Namnet John hade jag fått från min vän Åberg som hade träffat en John som enligt utsago var “som jag fast lite mer som en apa”. Det tyckte jag lät perfekt, så jag lånade namnet av denna apa, hörde mig för lite mer om denna människoart och tog helt enkelt hans identitet till min låtsaspojkvän. Alla mina vänner roades av mina påhittade historier om “John” och sa att “du måste ju träffa den riktiga John någon gång”.
Veckorna gick, jag och hittepå-John levde lyckliga i alla våra dagar, och så en dag möttes vi. Jag och IRL-John. I Norrköping. Hans Linköpings-kollektiv mötte mitt Stockholms-kollektiv.
Detta ingick INTE i min plan. Nervös som jag var lyckades jag undvika honom de första timmarna. Men någon gång efter midnatt märker jag att mina fötter går i riktning mot honom. Bestämda steg. Jag ser min hand knacka på Johns axel, och så hör mig själv säga: “Bara så du vet då är du och jag gjorda för varandra”. John stirrar på mig. Jag fortsätter självsäkert med en harang av flaschiga ord om varför vi bör bli ihop. Någonstans efter en drink eller två tycker jag att det låter riktigt bra. Trots allt. Jag kan även ha avslöjat att jag varit ihop med honom utan att han vetat om det. Rubbade, rubbade jag.
John står kvar. Jag minns att jag tycker att det är lite konstigt att han står kvar, som att jag väntat mig att han skulle springa därifrån. Snabbt som fasen. Jag menar, det skulle jag har gjort.
Men människan står kvar. Vi börjar prata. Fortsätter. Och fortsätter.
Någon vecka senare får jag ett brev via min vän Åberg. Det är från John. Och där börjar en lång period av brevväxling, telefonsamtal och mejlkonversationer, som sedan övergår i ett “vill du vara ihop med mig”.
John är den snällaste, smartaste och mest omtänksamma människa jag någonsin har träffat. Empatisk och varm. Han lyssnar som ingen annan när problemen hopar sig. Han får mig att bli en bättre människa. Vilja bli en bättre människa.
John har det härligaste skrattet som finns. Fnissigt och lurigt. Han vet alla mina kittliga ställen och kan läsa mig som en öppen bok. John vet allt om mig.
Varje dag när han kommer hem från jobbet kramar han om mig, kysser mig och lyfter upp mig i skyn. Snurrar ett varv och säger att han älskar mig. Ibland lägger han små post-it-lappar lite varstans. Kärlekshälsningar. En gång hade han ställt upp en hel armé av playmobil-gubbar i badrumsskåpet som alla höll upp skyltar där det stod “Emma, jag älskar dig”.
John är den mest jämställda man jag mött, för intressanta diskussioner och vågar stå för sin sak. Han har nära till sina känslor och har inget behov av att stånga sig blodig i boxen för den snäva manligheten.
Han försvarar mig alltid, men tvekar aldrig att säga till mig när jag kanske är trångsynt. John är snäll, men inte mesig. Han är envis, men inte tjurskallig. Ödmjuk, men inte eftergiven. Smart, men ingen besserwisser.
Han kompletterar mig, snarare än är lik mig på alla plan.
Jag älskar John för allt det, och för att han är pillemarisk, påhittig och kreativ. Bygger små konstiga mackapärer, spelar in filmer och är helt orädd för att lära sig nya saker. Han kan få ett infall, börja sticka, baka bröd eller samla på flugor.
Men framförallt, framför allt annat: när jag kryper ihop i hans famn känns det som att komma hem.
