Jag kan vara den stökigaste människan någonsin. Du vet, jag behöver liksom bara gå in i ett rum för att röra till något. Skapa härj. Och särskilt bra på att städa är jag inte heller. Är den där människan som börjar organisera i en låda, rensa ur en koffert och placera böckerna på hög, men liksom aldrig kommer till svabbandet.
Därför går jag runt – nästintill andaktsfullt – i min lägenhet just nu (som är piffad iför onsdagens plåtning). Den är storstädad in i minsta hörn, urrensad i (nästan) varenda låda och bara står där stolt.
Det är bara en tidsfråga innan jag virvlar runt allt i en röra igen, därför smyger jag liksom fram – allt för att vara beredd att ingripa mot mitt eget stökande och ta mig själv på bar gärning.
Den stiliga herren i tavlan hittade jag hemma hos mamma och frågade om jag fick ta med han hem. Nu vakar han barskt över mig när jag sover.
I fint sällskap av en gammal väckarklocka, Samarin-flaskor, Paris-tanterna, Merci-lampa, en urriven (inramad) tidningssida och ett 1-kronors notblad.
Till och med det stora skåpet i hallen är städat. Ett perfekt offer för storstökare, med alla sina avläggningsytor. Men jag ska stå emot.
I helgen åkte jag och John på snabbvisit i Värmland för att hälsa på mina föräldrar och snusa in så mycket katt i näsan att det räcker till i vår. En sista tur innan bebisen kommer.
Vår gamla katt Sockan levde som hertigen av Värmland, blev bortskämd av mamma med färsk fisk och slanade runt våra ben som en annan primadonna.
Dagarna spenderades med att försöka vinna tillbaka Sockans gosförtroende.
Hänga runt bland mammas alla gamla fynd.
Leta upp en massa gamla bilder. Här är jag och min syster-yster. Två riktiga skitungar av rang.
En ser ju att skitungs-genen är ärvd i rakt nedstigande led från min mamma.
Vaggade fram i vinterljuset på ett promenadförsök – med rosiga kinder och röd näsa.
Och det bästa med att vara hemma hos mamma och pappa – gå igenom alla lådor, garderober och koffertar. Hittade så mycket spännande saker. En 40-talsklänning som min gravidmage får plats i, barnörngott, en tavla på en gammal herre och barnfiltar en masse. Dessutom fick vi en gammal badbalja som vi kan bada lilla bebisen i.
Som en smärre loppisrunda.
Det ramlade in en fråga i mejlboxen från signaturen “S” som undrade om jag kunde skriva om hur det är att vara gravid. Och visst kan jag det.
… Med en enorm brasklapp om att alla graviditeter är olika, en unik upplevelse och kan skilja sig åt avsevärt. Vissa känner ingenting, är så där härligt Ernst-harmoniska, bygger sin egen spjälsäng av rundstavar (av bara farten) och liksom skrider fram som drottningar med stolda magar. Andra (jag) mår som en avdankad svettsko från 80-talet.
Med ungefär samma fysik som en 90-åring. Och nej, det är inte pjåskerier. Det är bara hemskt … olika.
Ett stycke gömd bild från de där tidiga veckorna, när jag bara hade en liten, vanlig putmage.
I början av graviditeten mådde jag förfärligt illa (vilket jag fortfarande gör stundvis), hade ont i magen – som mensvärk (vilket jag hade länge) och ett luktsinne som kunde nosa upp en svettig armhåla på en kilometers avstånd. Och spy på kuppen. Eller för all del – bli illamående resten av dagen.
Doften av rödvin, kaffe och vitlök var kräk-triggers som fick mig att slänga mig av bussar, gå ut ur butiker eller helt sonika ändra kurs på gatan.
Eller varför inte börja gråta? Till hälften på grund av att jag visste att nu är det illamående för resten av dagen. Resten av hälften var rena hormoner.
Just hormoner för Emma Sundhs del är ett eget charmigt kapitel som jag väljer att döpa till “The world war”.
Ibland visste jag inte varför jag grät, men det var nästan bättre än de där gångerna då jag grät i flera timmar och var fullt medveten om att anledningen inte var tillräckligt … bra.
Förnuftet ba “kåååm ååån”.
Men det gav de där elaka hormonjävlarna blanka fan i. De dansade runt därinne, skapade oreda och målade insidan av mig svart.
Dränkte kuddar, tröjor, Johns hals och otaliga täcken.
Till slut hade det skapats små kanaler i huden. Bara stuprör som fattades. Sedan hade jag ett fullt fungerande dräneringssystem.
Till och med i sömnen grät jag. Tydligen kan man drömma väldigt häftigt som gravid – antingen läskiga mardrömmar eller heta, verklighetstrogna sexdrömmar. Om vi säger så här. De där sexdrömmarna lyste ju med sin frånvaro. Bummer!
Istället utvecklade jag en smärre dystopi-serie i sömnen. Och inte särskilt bra dramaturgi var det heller. Freakade LSD-drömmar gone wrong.
Denna livliga fantasi som jag har förärats med kunde ha förvaltats bättre kan jag tycka. Så mycket härligt en kan drömma om – vilket jag försökte säga till mitt förnuft. Gav en rad uppslag: torp, kattungar, sommarnattsfester och Paris. Men nej.
Otrohet, svek och ond bråd död var på tablån.
Från vecka 20 fram till vecka 27-ish mådde jag som en prins. Under denna liksom nästan 80-talsskimrande My Little Pony-period kan jag ha sagt att jag vill ha tusen barn, bara älskar att vara gravid och “åh, vad jag kommer att sakna den här magen”. För jag älskade verkligen vad som hände med mig och min kropp. Käkade wienerbröd, frossade i chokladglass och kände hur kroppen växte. Av så många bra och goda anledningar. Det var high five på high life!
Barnets första rörelser kände jag vid vecka 20 ungefär (kändes som en liten mört som vände sig i magen), sedan dröjde det ett par veckor innan John kunde känna dem med handen. Barnet började reagera på hans röst och varje kväll så låg John med örat mot min mage, språkade och samtalade med barnet därinne. Buffande blev till sparkar, som blev till vändningar och såsmåningom en up chagi rakt upp i solarplexus.
Det som har varit mest frustrerande med graviditeten är det här med fysiken. Innan jag blev gravid cyklade jag överallt, gick långpromenader, tränade styrketräning, möblerade runt i lägenheten och älskade att ta i. Använda varenda muskel i kroppen.
Det här med att be om hjälp har liksom aldrig varit på agendan. Jag är min egen självständiga do:er. Klarar mig själv. Punkt.
Men med gravidteten kom foglossningen.
Och jag har egentligen inga problem med att det gör ont i kroppen. Det jag däremot har problem med är begränsningen det för med sig.
Vissa dagar rör jag mig precis som vanligt (fast under max tio minuter), medan jag andra dagar vaggar fram med flackande blick efter närmsta rullator som kan hjälpa mig hem.
Jag blir frustrerad över att jag måste be om hjälp. Vara beroende. Inte kan bära. Lyfta.
En bra grej är ändå att jag kan längta efter triviala saker. Som att springa. Eller gå snabbt. Kunna snedda en gata i rask takt. Sitta med korsade ben (foglossningens mardröm).
Det fina i gravidsången är ändå att anledningen att jag mår så här är att det växer något fantastiskt i mig. Och det vore ju konstigt om det inte kändes. Med Cirkus Sundhs buffande påminnelser så känns alla krämpor som en piss i havet.
Uppdatering: Vill än en gång poängtera att alla upplevelser är olika. Känner du ingenting av din graviditet? Lucky you! Det är ju någonting bra.
Graviditetens upplevelse handlar inte om individen, om de mår mer eller mindre dåligt. Utan det handlar om just den enskilda graviditeten. Att jag mår som en apa i denna graviditet behöver inte betyda att jag mår likadant om jag skulle bli gravid igen.
Denna snöiga onsdag ska spenderas hemma vid datorn, med tonvis med jobb och omkringstrosande i nystädad lägenhet. Det finns bara två tillfällen då lägenheten är just så där piffad.
Inför fest eller inför plåtning.
Just i dag är det senare alternativet anledningen. Tidningen Mama var nämligen här på morgonkvisten och plåtade ett stycke gravidmage. Så nu sitter jag här – piffad till tänderna.
Magen växer så att det knakar kan jag lova. De där mysiga sparkarna som jag kände för några veckor sedan har övergått i invärtes misshandel. Alltså, smärtan när Cirkus gör ett av sina mer välspetsade trick!?
Och hela magen som flyttar sig från sida till sida, så att maten står en upp i halsen – ordagrant.
Men häftigt är det. Det är ett som är säkert.
Jag börjar sakta men säkert inse att det börjar närma sig. Åtta veckor kvar. Fick en smärre chock igår, när det kom över mig att barnet jag känner därinne SKA UT.
Eh, eh, eh. Hehehe … he.
Pärlbroderad kofta, inköpt på Lindex för något år sedan, skärp som jag tror att jag har snott av Lollo (förlåt, du ska få tillbaka det), lila kjol från Asos, vinröda strumpbyxor och – hör och häpna – innerskor. Yes, det är mitt nya måste. Får så fasligt ont i fötterna om jag går utan.
Kan lova att det är riktigt snajsigt till mjukisbyxor.
Nej.
Jag älskar listor.
Just precis därför blev jag så vansinnigt peppad på att punkta några önskningar inför 2015 efter ha läst Volangens fina 2014-lista. Det är nästan lite som att få ta del av någons innersta dagdrömmar, de där sakerna som försiggår där innanför pannbenet när ingen är i närheten. Som en skärva av sig själv.
Så här kommer en lista på 15 saker jag hoppas på och önskar inför 2015. Tack Linda för inspon.
Jag önskar …
Att den lilla krabaten i min mage är frisk. Det är det enda jag kan tänka på nu. Jag önskar mig en riktig liten skitunge, med en massa hyss på lut och med en hjärta som jag kan fylla med gränslös kärlek. En liten skalleper som sprattlar lika mycket utanför magen som inuti.
Att jag och John hittar ett litet, mysigt torp. Med pärlspont i köket, en liten veranda och en vildvuxen trädgård som jag kan joxa i.
Att alla i den här världen förstår att lika mycket som de kan bidra till att rädda miljön, kan hen också bidra till att förstöra den. Jag önskar så innerligt att vi tillsammans – gärna med ett par rejält skarpa lagar som reglerar exempelvis produktion och transport – kan skapa en miljövänligare, snällare värld.
Att jag hinner fixa i ordning i lägenheten innan Cirkus Sundh kommer till världen. Jag har någon My little Pony-skimrande vision om att jag ska sitta där i april, med bebis i knät och bara njuta av utsikten. Vara nöjd. Det kommer ju aldrig att hända (eftersom jag alltid lurar på ett ton projekt), men önska kan jag alltid.
Att jag och John kommer fortsätta att vara lika kära i varandra som vi är nu, skapa Internationella Emma&John-dagar, titta efter varandra när vi skiljs åt, bubbla över av tokkärs-fniss och vara varandras själsfränder.
Att jag och John kan hålla fast vid alla våra visioner om hur vi vill vara som föräldrar.
Att foglossningen ska släppa snabbt efter förlossningen, att kroppen återställer sig och att jag kan gå långa promenader med barnvagnen. Jag längtar så efter mina promenader i Vinterviken. De får mig att veta vad upp och ner är i vardagen.
Att våren kommer tidigt, snön försvinner snabbt, sommaren är underbart varm, med många salta dopp (måste ta igen förra årets badkrukeri) och hösten är sprakande vacker.
Att ett stycke Frankrike-resa blir av till hösten.
Att min kropp återgår till någorlunda form efter förlossningen. Inte för att jag bryr mig om hur min kropp ser ut, utan snarare att jag längtar efter alla de där plaggen som just nu ligger undanskuffade.
Fler spännande jobbprojekt!
Att få tid över att sakta men säkert skriva en liten, liten … barnbok. En dröm jag haft sedan jag var sju äpplen hög.
Att mina föräldrar och vänner är friska och mår bra. Och att alla de där nya bebisarna som föds i vår (jo, en hel drös med mina vänner är gravida) mår prima.
Att kunna åka till Göteborg i sommar och hälsa på mina vänner Åberg och Thomas, ta en tur till Gotland och göra en massa spännande utflykter däremellan.
Att ni fortsätter kika in här, lämnar gulliga, smarta och tänkvärda kommentarer och delar med er av era liv och tankar. Ni gör mig stark!
Oktober började med ett återupptäckt hårspänne som satte frisyrstilen för hela hösten.
Hösten kom i en rasande fart, jag åkte hem till Värmland och det var så där friskt kyligt som det bara är i oktober.
Det var dags att ta upp ekan ur sjön. Syrran fick paddla in ekan med en åra (den andra hade blivit snodd) och sedan lades den upp på land i väntan på vår.
Magen växte, vi gick på rutinultraljud och jag cyklade genom Midsommarkransen med den lyckligaste känslan. Att vi hade nått hit. Till hösten, med en växande mage. Det var mer än jag hoppats på.
Jobbade hemifrån en hel del och fångade några detaljer från vår lägenhet på bild.
Lille Chaplin fyllde ett år, vilket firades med barnkalas (och enorma mängder kakor) hemma hos Linda och David.
Fångade höstljuset i min bleka fejja innan det försvann. Hår och ansikte gick i samma ton minsann.
Gick med halvt öppna pennkjolar i brist på andra kläder. Fick ju krypa till trikå-korset till slut. Men ett bra tag knölade jag ner mig i mina vintage-kjolar.
Jag och John började sakta men säkert förbereda för den lilla bebisen genom att flytta om i lägenheten. Stora skåp fick ge plats för spjälsäng, Emma-fåtöljer fick nytta rum och alla mina vintagekläder fick åka långt in i garderoben. Bye, bye och på återseende.
Det blev november och jag sladdade in den finaste barnvagnen i vardagsrummet.
Vi hade en massa kurser på Vintagefabriken, bland annat en kurs i vintagefrisyrer med Miriam Parkman. Och så spånade vi fram en DRÖMKURS (om ni frågar mig). Om jag kommer vara där? You bet!
Skrev för glatta livet för en rad tidningar och magasin, bland annat gjorde jag ett jobb om frisyrens historia (från 1900-talet fram till i dag) för Aftonbladet Sofis mode.
Istället för promenader (som är lite som terapi för mig), bakade jag filmjölksbröd. Lika mycket terapi, och snällare mot fogarna.
Och det var inte det enda jag bakade jag kan säga. En hel plåt med mitt bästa (efter wienerbröd) – mockarutor eller kärleksmums. Åt av dem i dagar efteråt. De bästa dagarna jag haft på länge. One mockaruta a day, keeps the doctor away.
Fick världens roligaste uppdrag! Att illustrera en bloggheader till Majas manufaktur.
Jag och John röjde runt i vardagsrummet, satte upp en bokhylla över en hel vägg och stökade runt på vinden i timtals. Nu är det ordning på torpet kan jag lova.
Kylan kom och vinterkappan åkte på.
På vår innegård såg det ut så här.
Linda och jag drog runt på en massa pressvisningar, hängde i mina gamla kvarter på Knivsöder och drömde om våren.
En himla mysig dag träffade jag den här gullisen. Ja, inte bara då förstås.
Jag och mina Vintagefabriken-vapendragare Linda och Lollo sågs på Söder, botaniserade i tyger på Tygverket, fikande, babblade och planerade framtiden.
Köpte mig ett elegant hårspänne av en ännu elegantare fröken på Glitter.
Den sista helgen i november blev det dags för årets stora tradition. Bokstavsfest med tema F. Här har ni kvällens snyggaste enligt mig! En fisk!
Det blev december och jag spräckte ett par klänningar.
Fick galet mycket julfeeling och gick på Skansens julmarknad.
Hälsade spjälsängens första gäst välkommen. En ko-gåva från UnderbaraClara.
Dukade upp ett miljösmart julbord – tema pyssligt återbrukstänk – hos Uppsalahem.
Spenderade otaliga timmar i det här kuddhärjet.
Första snön kom. ÄNTLIGEN! Jag älskar snö.
Fast nåja, jag kan erkänna att det inte var lika roligt dagen därpå när jag skulle gå till Vintagefabriken över det halkigaste gatorna med en gravidmage som skymde mina steg.
Det sötaste bebiskläderna från Lille lova knits landade på hallmattan. Alltså det sötaste jag sett.
Köpte en gran och lade Johns julklapp under, övervakad av en loppisfyndad (extremt naggad) julbock. Vår förra katt Winston hade en crush på den där julbocken så den är lätt … besudlad.
Några dagar innan julafton for jag och John upp med “snabbtåget” till Umeå och åkte vidare till vintriga Skellefteå. Där firade vi jul hos Johns föräldrar, åkte pulka och åt en väldans massa god mat.
Världens bästa John utanför Nordanå. Året 2014 slutade så här. I nyårsstass och gravidmage.
Finklänningen på, liksom halsband och ballerinaskor. I onsdags var det dags för nyårskalas.
Dagen började med en purfärsk tradition i det sundhska hemmet, nämligen nyårs-pannkisar med vispgrädde och drottningssylt. Sedan svidade jag och John om, hoppade på bussen och åkte hem till Mick och Emelies nya, döfina funkislägenhet.
De bor bara några minuter bort från oss numera – megalyx!
Emelie.
Vi åt knytismiddag bestående av allas våra favoriträtter, babblade i hundraåttio och festade till med oanade mängder marängsviss.
Försökte fånga Max på bild. Omöjligt.
Emelie och Helena.
Och John förstås. Emelie och Mick hade gjort ett långbord av sin köksdörr – hur smart? Där satt (halvlåg uppenbarligen) vi och mumsade i oss allt gott.
Ett stycke syskonskara.
Klockan slog tolv, vi försökte skymta fyrverkerier genom dimman, skålade i bubbel …
Och kramades!
Sedan åt vi mer marrängsviss, pratade om nyårsönskningar och gosade med Mick och Emelie hund Sickan.
Är du nyfiken på vad jag fick i julklapp månne?
Jag och min familj hade bestämt att inte ge några julklappar i år, och i stället unna oss någonting (en upplevelse, resa eller spa) tillsammans. Men det ramlade visst in några julklappar ändå …
De här spännande böckerna fick jag från Weyler förlag som kom med ett urgulligt, personligt bud.
Så himla peppad på att läsa dessa. Den första,“Vasakärven och järnröret – Om den långa bruna skuggan från Lund” handlar om nazismens framväxt i Lund under 1930-talet och hur man kan dra paralleller till dagens främlingsfientlighet. Den andra boken, “Kalmars jägarinnor” skulle ha kunnat handla om mig och mitt gäng under gymnasietiden i Karlstad, medan den tredje, “Lucke och Lull”, handlar om Bonnier-familjen.
Hemma hos Johns familj fick jag en hel drös med underbara julklappar. Baby-olja, barnkläder, presentkort på spa-behandling för gravida på vackra Centralbadet och av John fick jag en hudkräm. Som han hade gjort själv!? Han vill inte att jag ska smörja in kroppen min med massa kemikalier, så han bestämde sig för att blanda ihop en egen kräm, av naturliga ingredienser, med recept från Evelinas ekologiska.
Finaste presenten!
Och så boken! Årets nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano, har skrivit denna “De yttre boulevarderna” som utspelar sig i Frankrike, under ockupationstiden. Låter som min kopp te, eller hur?
Den kom på posten som en julgåva från mitt förlag, Norstedts.
Fint som snus – alltihopa.
Juli började med roadtripp genom Österlen med John, Lisa, Per och mopsen Melvin. Vi puttrade över Brösarps backar i Lisas farmors gamla Volvo från 1970-talet, åt oss igenom alla delikatesspizzor vi kunde hitta och sprang på den långa stranden vid Sandhammaren.
Kikade in i Provence-doftande växthus, sniffade på magiskt vackra ängar, bodde på de mest magiska hotellen och …
… besökte Mandelmanns trädgård gjorde vi också.
Däremellan tog jag ett graviditetstest som visade ett starkt plus.
Återvände till Stockholm, packade om väskorna och drog vidare till Gotland. Där hade jag och ett par vänner hyrt ett hus en vecka. Vi spenderade latdagar i den begynnande värmeböljan med loppis-besök, svalkande dopp, pocket-slukande och middagar i trädgården.
Och så gjorde vi så klart ett besök på Fårö – som sig bör.
Det blev varmare, varmare och … varmare.
Och jag var supermegatrött av graviditeten, mådde som en kokt hare och svällde upp i magen så tidigt att jag trodde att det var tvillingar därinne. Var tvungen att köpa mig en ny kjol i Visby, för mina shorts höll på att spricka.
Efter en vecka på Gotland laddade jag om och åkte hem till Värmland. Jag hade så fasligt många planer. Jag skulle hälsa på alla Värmlands-vänner, plåta en rad trädgårdsjobb och ta mig tid att verkligen umgås med alla de där jag älskar därhemma.
Men inget blev av.
I dagar låg jag så här. I hängmattan, med en pocket i handen, i värmeböljan och kryssande mellan illamående-attacker. Då och då gick jag och slängde lite vatten över mig själv, för att kyla ner mig.
Augusti kom och det blev dags för den traditionella Tjörn-veckan. Och mitt första dopp. PÅ HELA SOMMAREN.
Vi åkte till Åstol, lapade sista semesterdagar och studerade min mage som växte.
Landade till slut i Stockholm, med en återvunnen glöd och en första antydan till pigghet på veckor. Spenderade augusti ut med att vara djupt försjunken i alla de tusentals jobb som hade blivit lidande när jag låg där i illamående-oset.
Stylade en rad jobb som Emily Dahl fångade på bild, skrev så att fingrarna fick träningsvärk, fick de första känningarna av foglossningen och njöt av att snart ha passerat kritiska vecka 12.
Och så kom den. I slutet av augusti berättade jag för er att det fanns en anledning till min fasligt dåliga blogguppdatering under sommaren. Det växte nämligen liv i mig, och när det skapas liv så vore det ju konstigt om man inte mådde lite tjosanhejsan.
Det började lukta september och kärleksfest och det krävde en kidnappning av min älskade vän Lisa. Och bara det bästa är gott nog, så vi drog till Häringe Slott, spa:ade loss, babblade i hundraåttio och åt slottsmiddag.
Och här är hon. Vi som gjort så mycket dumt, grävt upp varandra ur mörka hål, balanserat på Visby ringmur, levt på whisky i Paris, hånglat ikapp med gängliga pojkar, skrattat tills vi kissat på oss och diskuterat feminism tills vi blivit alldeles hesa. En av de viktigaste människorna i mitt liv. Och Lisas viktigaste människor. En hel hög med massa bra på en och samma bild.
Anammade pennkjol-kofta-konceptet och blev fast.
Det blev september och jag åkte till Kalmar för att hålla en föreläsning hos fantastiska Bonjour-Madeleinepå Bonbons!
Ett par dagar pepp, hemlighetsmakeri, spåneri och fikor blev det, och en föreläsning och möte med de mest underbara Kalmar-bor.
Lyxen var att åka till Kalmar med John, som skulle dit på jobb precis samtidigt. Vi bodde på hotell, skämde bort oss själva och fick njuta av Kalmar tillsammans.
Hängde så mycket jag bara kunde med ovärderliga och gravidvackra Lollo. Det kändes som en evighet innan jag skulle få träffa lilla Gertrud, som att december ALDRIG skulle komma, men ändå kändes tiden så knapp. Var så Lollo-sällskapssjuk att jag hängde efter henne i trasorna så fort jag förmådde.
Så kom både december och Gertrud, och det var precis så magiskt som jag tidigt insåg att jag aldrig skulle förstå.
Elsa släppte sin bok Inred med vintage (med bilden på mitt skrivbord inne i boken) och det firades med …
… kalas, bubbel och ballonger!
Jag sprätte bort foder på mina pennkjolar och knölade ner mig i mina kläder. Vi gick på ett tidigt ultraljud för att kolla att det inte var tvillingar och där bultade en, starkt galopphjärta. Tårarna sprutade.
Illamåendet höll i sig, men inte lika fasligt som under sommaren, men vissa dagar höll jag mig hemma. Satt vi köksbordet, jobbade mot deadlines och mös.
Lisa och Per gifte sig på Långholmen, Emily Dahl plåtade dem, hälften av alla kompisar spelade musik och den andra hälften satt på gräsmattan och tittade på.
En hög med braiga vänner på en och samma plats. Lyx.
Och som vi dansade. Hela natten lång.
September slutade med egensydd pennkjol och högklackat. Det senare fick jag ge upp ganska snart, men det var roligt så länge det varade.
Alltså jag är så peppad på 2015 så ni anar inte. Tror att det kan bli ungefär hur bra som helst. Det finns så galet mycket att se fram emot. En vår, bubblande känslor, en prunkande sommar, svalkande nattdopp och massor av oskrivna blad.
För mig personligen kommer 2015 innebära en nytt liv (OM UNGEFÄR NIO VECKOR, GAH!).
Ett sådant spännande år måste firas in storstilat. Så, hur bekvämt och praktiskt detta pennkjol-kofta-arrangemang än är (de enda kläderna jag kan ha) som jag kör på, så finns det en gräns. Den gick tydligen på nyårsafton.
En gång, EN GÅNG, ville jag känna mig lite snajsig. Bara för en kväll. Så jag bestämde mig för att leta reda på en klänning som min gravidmage kunde få bo i, som jag kan använda efter graviditeten och som känns festlig nog att fira in 2015 i. Inga dåliga kriterier. Men jag hitta’n!
Klänningen kommer från H&M och bärs här tillsammans med gammal halsband från Topshop, armband från Glitter, gravidstrumpbyxor från H&M och skor från Miss Selfridges.
Och just det, en gravidmage vecka 31.
