Eftersom det är 8 mars och internationella kvinnodagen så tänkte jag riva av en fråga som ramlade in från ett tag sedan. Den handlar om att uppfostra starka och trygga döttrar, ett ämne som jag tänker på exakt varje dag.
Så let’s talk about it – tillsammans!

Q: Jag tycker du verkar ha så himla fin och sund syn på barnuppfostran. Skulle vara så fint att få läsa lite tips och trix hur du tänker kring att dina döttrar ska bli starka och trygga i sig själva. Kram och tack för en fantastiskt härlig och peppig plats på internet!

A: Hej och tack för din fråga. Och fina ord. Jag vettetusan om jag har en sund syn på barnuppfostran, men jag försöker navigera så gott jag kan, bolla med John, prata med kloka vänner (Fatima!) och försöka hitta en någorlunda känns-bra-i-magen-väg. Och herregud så svårt det är. Jag vill ge mina barn – döttrar – en trygg och stark känsla i kroppen. Putta dem i rätt riktning. Och tja, jag har några grejer som jag fokuserar på:
För det första så benämner jag dem inte efter kön. De är barn. Det finns så mycket förväntningar på flickor och pojkar, och tids nog går de ju in i en fas där det är mer eller mindre viktigt för många att kategorisera sig själv (och andra), men så länge de slipper se sig själva i ljuset av ett epitet (som folk har en massa förväntningar och förutfattade meningar om), desto bättre tänker jag. Som sagt: det kommer ju en tid då de kanske kommer vilja identifieras sig, och då vill jag visa att alla alternativ är goda och att de har en god grund att stå på.

En annan grej jag försöker undvika är att kommentera deras – eller andras – utseende. Jag vill att de ska lägga vikt vid att ha kul och leka, än att fundera på hur de och andra ser ut, om de är fina eller vackra.
Istället för att säga “åh, vad fin du är” så säger jag “åh, vad glad jag blir av dig”, “vad härlig du är” eller tränar på att se andra värden än utseende. Och det sätter ju även press på mig själv (och mina egna tillkortakommanden). Jag vill försöka vara en förebild. Skaka på dallerrumpan, hugga i när det behövs och visa att kroppen är kul, härlig och stark. Inte bara något en tittar på.
Ett grej som hänger samman med detta är att välja böcker, filmer och spel med starka kvinnor i huvudrollen – som inte bygger hela sin karaktär på att vara vacker, till för någon annan eller försöka snärja en potentiell husband. Bra förebilder helt enkelt. Det är banne mig inte lätt att hitta. Antingen är det fagra prinsessor som blinkar förföriskt med milslånga ögonfransar, eller så är filmerna eller böckerna pepprade med inlindande, nedvärderande kommentarer om “tjejbaciller”, “tjejgrejer” och sådant där uråldrigt.
Böcker brukar jag helt sonika läsa om när de är för könssteroptypa. När kvinnliga karaktärer beskrivs som söta och väna, medan pojkarna slöjas i ord som uppfinningsrika, starka och snabba – då vänder jag på steken. Mina ongar ska inte ha förväntningar på hur de ska vara – de ska kunna välja själva. Och vara ALLT!

När vi leker så ställer vi frågor. Vill de leka prinsessa, så frågar vi hur prinsessor är? Har de någon magi? Superkraft? Är de världssnälla? Vi klär oss i guld och diamanter – men ger dem krafter. Och så försöker vi presentera alla sorts leksaker för barnen. Ifrågasätter normen och vrider och vänder. Jag tänker att det ger dem styrka, att ha rätten att välja vad de vill. Inte efter vad som förväntas av dem. Fler valmöjligheter med andra ord.

Sedan kommer vi till … mig. Jag vill vara ett föredöme, och visa att en människa kan både vara snäll, omtänksam, bestämd, spexig, klok, dansa loss i en riverdance och kunna hantera en borrmaskin. Men också visa var jag slutar. Att sätta gränser för sig själv.
Och att inte bry sig om vad andra tycker och tänker, och att inte förändra sig själv för att behaga någon annan. Lite take-it-or-leave-it-mentalitet.
Ja, lätt är det inte. Och jag har mina utmaningar, helt klart. Och ibland blir jag galen på mig själv för att jag säger åt mina barn att vara “försiktiga”. Gah. Klart att en vill att de ska vara försiktiga, men inte heller tassa på tå genom livet.

Jag brottas med att hitta någon balans. En vill att de ska känna sig som Pippi Långstrump och gå sin egen väg, men de får gärna sitta vid matbordet som Annika. Men jag tränar på att jobba bort Annika. Strunt samma liksom.
Det får va lite tjosan hejsan, inte så noga. Kontrollbehovs-människan i mig, som älskar struktur och planer har det lite stökigt, hehehe.
Viktigast är ju trots allt att de trygga, känner sig starka och är älskade till tusen. Och när de leker loss på de mest stökiga, kreativa och ödesdigra (för mig) sätt – som bara barn kan göra – ja, då försöker jag titta åt ett annat håll.
Hur tänker du? Hur gör du?

Fyll kommentarsfältet!