Vet ni, en av de bästa grejerna jag vet är när ni önskar inlägg. Jag fick ju en hel drös för ett par veckor sedan och ska mangla mig igenom vartenda ett av dem, efter bästa förmåga.

Ett önskeinlägg löd: Hur ser ditt liv ut om tio år i dröm/fantasi? Vad kommer du se tillbaka på och vad skulle du säga till dig själv idag, om tio år (om du förstår?) Älskar framtidsfantasi och drömmar om att bli en klokare människa / hålla kontakten med sina drömmar om livet, vore härligt att höra om dina. Du har säkert skrivit på temat tusen gånger men kan ju variera från tid till annan hur den där framtiden ser ut! Kram!

Okej, let’s do this. Jag är en dagdrömmare av rang, och jag älskar att dagdrömma långt in i framtiden. Kanske är det ett sätt att förbereda sig på något vis, eller ett sätt att leva ett parallellt liv. Jag är trots allt ganska dålig på att leva i nuet. Och kanske dålig på att nöja mig med ett litet liv.
Jag vill leva hundra olika liv, på olika platser, med olika erfarenheter och skeenden.

Men okej, om jag ska skräddarsy mitt eget liv. Och sätta en dröm i en någorlunda verkliga kontext? Som inte är livet jag lever nu (som inte direkt är kattpiss).
Ja, så ser det ut så här:

Om 10 år är jag 46 (förhoppningsvis) friska år.

Jag är ganska säker på att jag bor på landet då. Har ETT boende. Ett hus i puts med stora, spröjsade fönster och gammal själ. Jag jobbar på något vis med det jag gör nu, fast kanske i en annan form.  Jag skriver och fotograferar, kanske skriver böcker eller föreläser. Jag läser tidningen varje dag, för det hade jag inte tid med när jag var yngre.

Någon gång då och då piper jag med tåget till Stockholm. För staden och alla vännerna finns ju kvar även om jag flyttar från den.
Själv jobbar jag mestadels hemifrån, nära min stora trädgård fylld av perenner och grönsaker,  och med katten och John som sällskap.
Somrarna spenderar vi mest hemma. Vännerna från kors och tvärs ansluter, eller så ansluter vi till dem. Stannar en helg och umgås så mycket att vi måste sitta i ett tyst rum en vecka efteråt. Av rent och skär utmattning. Det blir en tur till havet och Tjörn varje år där jag möter upp min vän Åberg. För det är sedan gammalt att vi ska dricka sherry på västkusten när vi blir gamla, så varför inte börja som ung 46-åring?

Det blir en tur till Skellefteå också, där Johns föräldrar har stuga. Dit vi knappt hinner nuförtiden mellan Gotland, Värmland, kompisar i Skåne, Göteborg och längt till västkusten och alla kompisars sommarställen som är sprinklade som strössel över hela landet.
Vi har en bas, med några tydliga avtagsvägar. Vi bor inte på en avtagsväg, med triljoner småstigar som väntar på oss. Kanske bor några nära vänner från Stockholms-tiden runt knuten? Eller så har vi gått på kompis-safari i bygden.

Majken och Bodil är så klart skitsura på oss eftersom vi flyttade från Kransen, men de minns faktiskt inte så mycket av den tiden, eftersom de var så pass små när vi flyttade från stan. De mörkaste och gråaste novemberdagarna längtar jag tillbaka till Midsommarkransen, men påminner mig själv om att jag under så lång tid just drömde om det här. Och att det är ju här jag har alla mina hobbys. Odla, snickra, pyssla,  greja, safta, sylta och plocka svamp. Jag har en verkstad och ett orangeri. Orangeriet har jag byggt själv. Drömmen är att bli någorlunda självförsörjande, eller i alla fall i samklang med jordbruken som är runt omkring. Jag har ett gäng höns, i en hönsgård som jag tillsammans med barnen har inrett precis som Pettson och Findus hönsgård.

Det som gör ondast att tänka på är barnen. När en är ung så har en bara sig själv att ta hand om, men nu ska det här livet, den här drömmen passa alla.
Själv så hatade jag och älskade att växa upp på landet. Jag älskade friheten, somrarna, att kunna cykla ner till sjön, att ha kompisar runt knuten och att en hjälptes åt. Att alla i bygden hade koll på varandra och ongarna. Jag älskade att vara ute sentsent på natten och leka, springa hem på grusvägen och höra syrsorna sjunga. Att gå upp till min moster för att hjälpa henne och städa, och när jag var klar med det, gå till nästa hus för att se vad jag kunde hitta på där. Kanske gå ut med någon hund eller hjälpa någon gräva en grop. Alla dagar var ett litet miniäventyr.

Men jag hatade ensamheten i november. När den inte var vald. Att åka skolbussen hem efter en jobbig dag i skolan. Efter att någon varit taskig, sagt något kränkande eller efter ett hjärtslitande kompisdrama.  Eller om någon lipade åt mig genom bussfönstret innan bussen ilade i väg.
Klumpen i magen.
När en gick hem till ett tomt hus, med en massa ångest i kroppen och inte visste var den skulle pysa ut. Jag brukade borra in mitt tryne i min katt Bellmans päls och han liksom kramade om mig med sina tassar. Det värmde.
Eller om min syster var hemma och jag kunde fylla tankarna med sällskap.

Jag tror att jag hela mitt liv försökt att fylla den där tystnaden. Det är härj, ungar, musik och projekt. Kanske måste jag leva om det där livet på något vis, för att försonas med tystnaden igen?
Den där tystnaden och ensamheten gjorde mig kreativ, finurlig, stark och påhittig, men den var också väldigt jobbig.
Men ensamhet finns ju i Midsommarkransen också,  men jag hoppas innerligt att kunna ge mina kids en bit av allt det där som jag älskar och känner till. Och att upptäcker det fina med det också.
En sak som jag verkligen uppskattar med landet, som jag saknar i stan är att det är ålderslöst. Jag älskade att hänga med min moster Katarina, jag tog långpromenader med min åtta år äldre tremänning Cathrine minst en gång i veckan och jag lekte ideligen med mina kusiner två hus bort som var tre respektive sex år äldre. Sure, jag var yngst och fick inte alltid vara med, men i min värld var ålder så … ointressant. Det sa absolut ingenting om en persons förmåga till lek. Jag kan fortfarande bli irriterad när folk markerar åldersskillnader på olika sätt, för i min värld är det helt enkelt inte så intressant.

Så ja, det kanske är in dröm. Eller min framtid. Men jag är också öppen för att drömmar förändras. Och att livet – med sorger, oro och saknad – liksom pågår där bakom drömmarna. Spelar in.
För tio år sedan vara jag 26. Vad drömde jag om då? Förutom att hänga med alla polare på lördag, gå ut och festa och dansa hela natten?
Jo, jag drömde om ett hus i puts, med stor trädgård, verkstad och orangeri OCH ett liv i Midsommarkransen, nära-till-allt och vänner runt knuten.

Pja, vi får se vad som händer, men så här tänker jag, trallalla.
Hur ser ert liv ut om 10 år? Vad drömmer du om?

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!