Mobilen plingar till.
Klockan är 07:38, det är söndag och jag är slut. Trött. Matt i armar och ben.
Lite darrig på något vis. Att flytta hem är en utmaning på många vis. En ska hitta ett nytt sammanhang, och jag trevar mig fram. Hamnar i klimatsamtal som den lysade påminnelsen jag är om världsläget.
Ingen dirket partyhöjare.
Fallet blir högt för en social katt som älskar fest, god stämning och mår av att få folk att skratta.
Men nu sitter jag ofta där. Ska berätta vad jag gör utan att någon ska känna sig obekväm.
Hur förklarar jag att världen brinner utan att någon får drinken i vrångstrupen?

En notis lyser upp skärmen. “Forskare om möjligheten att avvärja klimathotet: Bra att betona att det finns en chans – och att det kanske är den sista”.
Det låter alarmistiskt – jag förstår vad folk menar. Men vem har rätten att motsäga sig en enad forskarkår? Förmildra innehållet bara för att det passar ens liv lite bättre?
Men jag förstår dem.
Det är lättare att kalla vissa för alarmister än att låta den skärande alarmklingan ljuda fritt inne i huvudet.
Landa med sin vassa egg i tankar om framtiden, omtanke om andra, det ena ansvaret, makten en besitter och kanske även nudda i självbilden. Det skär. Skaver.

Det är helt klart lättare att peka på någon annan än att avinstallera alla färgglada shoppingappar som gör livet lite skojigare när mörkret hägrar. Lättare att säga “vad spelar det för roll om jag reser” än att avsäga sig det enorma privilegiet att se sig omkring eller att unna sig lite olika temperaturer – oberoende de svenska årstidernas reportoar.
Lättare än att löpa tankelinan ut. Vad händer när havsnivåerna höjs, torka förstör skördarna, dricksvatten blir bristvara och temperaturen tickar upp mot nivåer som den mänskliga kroppen har svårt att överleva?
Allt det där som forskningsrapport efter forskningsrapport konstaterat kommer bli vår verklighet. Om vi inte gör något.
Men inget görs. Vi bara lunkar på.
Men hur många gånger ska forskare behöva larma? Hur många fans ska Greta behöva?
Och hur många instagram-poster om läget kan en posta? Måste jag lägga upp något lulligulligt för att folk ska fortsätta scrolla?
Något loppisfynd, en mysig solnedgång eller en bra komponerad outfit? Men vore inte det en gnutta att föra exakt alla bakom ljuset? Låtsas som att vi har tid med lulligull och att vara en plats för inspiration och verklighetsflykt.
Är det verkligen flykt vi ska syssla med just precis nu?
När vaknar instagram? När kräver följare verklighet? Ansvar? Att använda sin makt? Om bara lite? Mellan lulligullet?

Jag lägger ifrån mig telefonen.
Funderar på vad jag ska göra. Okej, vi måste kraftsamla. Fan, vad jag egentligen inte orkar. Men måste orka. Många av oss har försökt, men nu måste vi pusha lite till. Ganska förbannat mycket. Ett helt samhälle måste ställa om, och om inte vi i Sverige kan – med resurser, pengar och makten att säga exakt vad vi vill – vem ska då?
Det måste gå.
Så. Hur når vi massan? Vad biter? Hur ska alla förstå allvaret? Hur förklarar en utan att skriva någon på näsan? Hur kommer en ur denna soppa utan att totalt pulvriserat hela sin omgivning?

Men å andra sidan, det är ju den jag försöker rädda. Min omgivning.
Men det kanske är svårt att se.
Jag är nog mest en jobbig jävel. En blåslampa. En påminnelse.
Inga epitet jag själv skulle välja. Kan komma på tusen skojigare roller att ha i kretsar.
Varför kan jag inte bara vara en härlig, medgörlig, lagom åsiktsrik person utan moral, eller för den delen dubbelmoral, som lämnade sköna marshmallow-känslor efter sig?

Armarna värker.
Som jag skulle vilja sno om täcket och bara somna om. Krama om mina ongar och bara vara där.  Inte fly in i debattartiklar, diskutera klimatkampanjer i olika grupper och göragöragöra. Men om inte jag – vem?
Försöker jag rädda deras framtid så mycket att jag förlorar deras nutid?

Centrifugen går igång. Hur snackar jag om klimatet utan att folk tycker att det blir “för mycket”? Kan jag gå på fest under klimat-cover? Och bara vara gamla Emma?
Hur många vänner kan jag få med till Stora torget i Karlstad på fredag? Hur frågar jag utan att någon känner sig obekväm? Skammad för att de inte kan – eller vill? Hur värnar jag den nya, fantastiska vänskapen utan att skrämma bort med min blotta klimatosande uppenbarelse?
Är jag beredd att offra vissa vänskaper för klimatet? Nej, inte den vänskapen. Och inte den.
Men hur ska jag se mig själv i ögonen om jag inte står upp för klimatet?
Måste jag göra det varje gång? Eller ska jag kanske göra som vissa politiker och bara stå vid mitt ord … ibland?
Herregud så flackigt. Nej, det klarar jag inte.

Hur skapar vi en opinion som politikerna inte kan blunda för? De som behöver en högljudd skara som krattar manegen, lyfter upp frågorna på listan och trycker på. Utan opinion – inga beslut. Så varför är alla så tysta? Vill folk grillas till barbecue eller drunkna med vilje? Eller har majoriteten av befolkningen slött tagit rollen som passiv åskådare? En liten brat som ler i mjugg och väntar på att gräddfilen ska kavlas ut? Eller har mänskligheten förvandlats till tusentals Bernie i filmklassikern “Weekend at Bernie’s”? Helt utan handlingskraft?

Påminner mig om att JAG inte kan lösa klimatkrisen. Said 10 million, piskar klingan.

Så nu är det dags att ta ett djupt andetag. Höja vår röst, pusha på media, kräva mer av våra politiker och skarpare styr.
Och inte bara en viskning – det mest klädsamma vore att det blir ett öronbedövande alarm som aldrig slutar. Den som kan sova sig igenom det – lycka till.

Är du med mig?

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!