Efter vår lilla semester på fastlandet kom vi tillbaka till torpet i söndags. Det var potthett i varenda klibbig vrå, men ändå så skönt att komma tilllbaka till torpet efter två veckors uthyrning.
Jag hade en sådan fin vision hur det skulle vara när jag kom tillbaka. Barnen skulle somna i bilen på vägen till torpet (vilket de gjorde) och medan de sov skulle jag ta in alla loppisfynd och passa på att fotografera varenda hörn av torpet. Ni vet, en sådan där grej en tänker att en ska göra när det är fint och städat. Innan illusionen om det städade hemmet totalt fallerar.

Jag kliver ur bilen, det knastrar om mina fötter och jag möts av en svärm av flugor. Barnen sover i bilen, så jag tänker att jag bär in dem i huset så slipper ha flugor i mungiporna. Knastrande går jag över den torra gräsmattan, ser hur trädgårdenlandet tar en sista suck ur torkan, äppelträden har fått gula löv, alla de där solrosfröna som jag och barnen slet med att få ner i jorden i maj vajade som vasstrån i vinden. Tomaterna frodades och zucchinin, allt annat ropade på regn.
Jag öppnar dörren som leder direkt in i köket på torpet och möts av ett sus. Därinne är det om än mer flugor och getingar än utomhus. Om det över huvudtaget är möjligt. Barnen får ligga kvar i bilen, med säkert 50 flugor som sällskap.
Ett fönster måste ha åkt upp på glänt och torpet hade med all säkerhet susat ut i en festinbjudan. För det var party på hög nivå. Och varenda gång jag öppnade dörren fick jag sällskap av ett susande gäng. Stackars våra hyresgäster som hade fått leva i detta flugkaos.

Så den där illusionen om alla de där bilderna grusades rejält. Att jag aldrig lär mig.
För hur härligt det än ser ut att ha ett torp på Gotland så är det alltid något en möts av när återvänder. Så är det att ha ett gammalt hus på landet.
Om det inte är flugor så är det vattenläcka, rör som frusit, elen som gått eller en fågel som flugit in. Det är en gammalt hus och sakta men säkert försöker vi hjälpa det, men det tar tid.
Och just flugor är svåra att värja sig mot en sommar då det är mycket av ALLT. Ja, förutom regn då.
Varje gång jag kör ut till torpet brukar jag föreställa mig att taket flugit av, att det flyttat in en hel familj av råttor eller kanske att det helt enkelt inte står kvar. Allt för att inte bli besviken.
För jag är alltid full av förväntningar och visioner och det är så lätt att de rubbas. Av flugor till exempel. I stället för att plåta nya loppisfynd, mysa runt och känna alla dofter så gick jag runt som en svettig fäktare och slog ihjäl flugor. Två i en smäll var en underdrift. Jag kunde ta fem i ett slag.
Jag har inget problem med insekter egentligen. Ja, förutom tvestjärtar kanske. Men flugor hör liksom till landet. Inget jag störs av. Men kanske inte hela Svealands flugkoloni!?

Lite lätt uppgiven frågade jag om hjälp på Instagram stories och fick så himla mycket tips. Hänga upp en viss sorts blommor på tork, plastfilm på fönstren, hänga upp vattenfyllda plastpåsar och så klart: hålla fönster och dörrar stängda.
Medan tipsen haglade in så storstädade vi.

Torkade bort alla flugskitar, la på duk och ställde fram blommorna som de gulliga hyresgästerna hade plockat till oss. Tack!

Med hela torpet fyllt av flugtejp så singlade jag ner i fåtöljen i vardagsrummet. Helt slut. Och svettig. Kändes som jag sprungit ett maraton, men egentligen hade jag bara härjat runt med flugsmällan i en värmebölja. Tog en bild på juli-ljuset som strilade in genom fönstret. Pustade ut och sakta vände uppgivenhet till lugn.

La in den nya nya doktorsväskan som John hittat på loppis. Vår lekkoffert på torpet börjar bli riktigt full nu.
Det blev så klart inte som jag hade tänkt mig. Det blir det sällan. Men flugorna försvinner sakta men säkert. Den här sommaren alltså, inte mer än lovligt knepig.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!