Det är en ruggig söndag och jag har varit innekatt mest hela dagen. Knappt gått utanför dörren.
Vaknade upp av att lilltån stack ut i ruggigheten, utanför min sköld av duntäcke. Drog snabbt in den stackars förlorade tån, kurade ihop mig och somnade om. Någon timme senare öppnade jag en ögat. Det är lite så jag ser ut på morgonen. Ett blågrått öga som kikar upp från ett hav av enorma duntäcken. Det andra ögat får ofta sovmorgon ytterligare en timme.
Vaknade sakta upp, stack ner mina kalla fötter i vita bolltofflor och trippade sedan runt i trägolvet. Söndagen förflöt med regnstänk mot fönstret. Jag gjorde fint på mitt sminkbord, torkade av hyllorna i köket och rensade garderoben. Ljuvliga klänningar, kjolar, väskor och tyllkjolar åkte ner i två IKEA-kassar i väntan på nya ägare. Några av dem kommer upp i min bloppis här på bloggen inom kort. Då är det först till kvarn som gäller. Bara så ni vet.
Mitt i städningen tog jag en paus, bjöd in några av grannarna i trappuppgången på tårtkalas. Jag har nämligen kylen full av bakverk, så det kommer bli fest hela veckan här i Midsommarkransen.
I detta nu ligger jag i soffan, mätt och belåten efter världens godaste kantarellsmörgås-middag. Kakelugnen är i gång och det surrar om fuktig ved. Jag säger något i stil med att det minsann bara är far min – vedmästaren – som kan det här med torr ved, medan John sitter bredvid och skrockar med.
Nu sprang John ut i köket för att göra kvällste. Alldeles strax ska jag lägga ifrån mig datorn, smutta på teet, luta mig tillbaka och smida stora planer i mitt huvud. Hälften drömmar, hälften planer. Det är lite så jag är. Vissa saker vill jag bara tänka på i min lilla parrellella värld, andra vill jag genomföra. Gärna på direkten. Stundom kommer jag sucka åt Coops dyra, fuktiga ved som bara slocknar i kakelugnen, och kort längta efter pappa och hans stora vedhögar därhemma i Värmland. Han som har lärt mig allt om sådana där viktiga saker i livet, som ved.
Och sedan kommer jag drömma om hur det skulle vara om man bodde just där, i Värmland. I ett hus på landet. Hur det skulle vara att vakna upp i frasiga lakan, sträcka ut sig som en katt, somna och leka innekatt i skydd från den ruggiga söndagen som passerar utanför fönstret. Långt i från köpeved och susande cityliv. Men å andra sidan dubbelt så grå därute bland vissna träd och ängar. Lite så ser mitt liv ut i min parallella värld. Lantisen i mig som får ta plats, får en egen plattform att leva ut på. Annars skulle jag nog spricka.
Nu kommer John in med kvällsteet, den perfekta spelpartnern en ruggig söndag. Han säger att han kommer att sakna mig i veckan. Man vänjer sig så fort vid att ha varandra under helgens flyktiga timmar. Jag säger att jag kommer sakna honom med. Trots att vi kommer att ses alldeles strax igen.
Loading Likes...
Vad fint skrivet, och vilken härlig söndag du har haft. Lugn och mysig, som det ska vara!
Den här nyblivna bondkatten vaknade i ett grått Värmland, snusade på hans fräkniga axel och klev upp ur sängen först när regnet upphört och solen silade mellan ånga och tallstam. Ja, skogen, ängarna och sjön går i grått, men här går det grå att andas.
Jag tror också på parallella världar, på kontraster. Trodde väl aldrig att jag skulle “flytta hem” så här tidigt i livet. Plötsligt visade sig dock tiden mogen och vi provar nu att flytta tyngdpunkten från den ena plattformen till den andra. Behålla kontrasterna, men ställa om fokus.
Värmland finns alltid här för oss. Det är “hemma”, det är lyan och nästet på toppen. Det väntar med oförtrutet gott mod på oss, precis som alla som finns här. När vi flyttar, när vi är hemma på besök och när vi återvänder är det idel öppna armar och varma ord.
Det liksom inte svårt att vara värmlänning, oavsett var man än befinner sig i världen.
Ser fram emot att få läsa mer om dina nya äventyr. Du är så skönt inspirerande!
P.S. osäker, men jag kan ha stulit en My Little Pony från dig. En liten en, med lång regnbågsfärgad man och genomskinliga vingar. Du tog med den till mig en gång när vi lekte, tippar på omkring 1987-1989. Jag var sjukt avis, men hoppas att mitt samvete stoppade mig. Minns inte helt säkert. Ersätter dig givetvis om något brott är begånget! Genant! D.S
Hahaha, älskar den här kommentaren på så många plan. Särskilt My Little Pony-delen. Jag hade någon regnbågsfärgad variant, men jag lider av väldigt dåligt minne, så jag minns inte om jag saknade den eller inte. Vi kan utgå ifrån att du bara täckte ta den, men kanske inte gjorde det till sist. Eller ännu bättre: Att jag gav den till dig.
Nåväl, vad kul att du kikade förbi. Hur är det med dig? Vad gör du nuförtiden?
Tycker om hur du skriver om Värmland …
Ta hand om dig!
Kram emma
Vilka trevliga inlägg du gjort nu, eller, inläggen dina är alltid trevliga men detta och när du var nattuggla var annorlunda med vardagsscener och betraktelser, tummelummarna upp för det, tack för att du förgyller tillvaron med din blogg!
<3
Åh, din söndag är som en fin liten novell.
låter så himla mysigt och jättefint skrivet!
Så underbart skrivet <3
Jag gillar den nya mer personliga tonen i din blogg! Har alltid gillat din blogg, men känns liksom lite mer nu. Och hittade till skev via en kommentar och log och skrattade, du är fan fantastisk tror jag!