Den här underbart fina dagen började i förtvivlade tårar och utmattande gråt.
Några veckor tidigare hade vi passerat det där datumet i maj då vi egentligen skulle blivit tre. Ett datum som så många efter missfallet hade refererat till som “då är ni gravida igen”. Det var vi inte. En missad deadline för några som aldrig skjuter på en sådan.
I samma veva påbörjade vi den där jobbiga fertilitetsutredningen, gjorde en smärtsam spolning av äggledarna, gick på undersökningar, tog prover och hörde läkarens stolta röst som sa “att många kommer inte tillbaka hit”.  Det skulle inte vi heller göra. Men av andra anledningar.

Min mens var sen sedan några dagar, halsbrännan var tillbaka och brösten ömmade på det där preggosättet som jag kände igen. Jag använde varje nerv, varje cell, varje ven av min kropp för att spjärna emot. Inte hoppas för mycket, inte glädjas, inte tänka framåt. Istället ockuperade jag varje sekund med jobbprojekt och vara precis som vanligt. Där och då.
Men den här morgonen började i blodbad. Mensen kom med bravur och det var som att dra ut proppen ur tårkanalen. All kraft som jag lagt på att vara precis så där vanlig, leva i nuet, inte hoppas, bara sögs ur mig. Kvar fanns en stor klump av ångest och frustration över att kroppen inte fungerade som jag ville, spelade mig elaka spratt och den bedövande motviljan att behöva gå tillbaka till den där dumma fertilitetsläkaren. Samtidigt kände jag en enorm skam över att det här påverkade mig så mycket. Att jag inte kunde vara lite mer easy going. Stark.
Jag var så arg på mig själv. Fruktansvärt, in i norden, arg.
Kände mig dum, eftersom det finns de som har det så himla mycket värre. Som har rätt att vara ledsna. På riktigt.

Jag var pinnen och körsbäret i en cocktail av ilska, skam och frustration.

Det var söndag och allt jag ville var att stänga igen tårkanalsslussen, dra ur sladdarna till känsloaggregatet och bli … jag. Trycka på restart, så som jag brukade göra.
Just den här dagen skulle älskade Chaplin få sitt namn. En dag som jag längtat till. Som inte fick svärtas ner av min cocktail.
Jag minns att jag använde varje muskel i kroppen för att ta mig upp ur sängen den dagen. Drog på mig min favoritklänning, fick sminka om mig tre gånger och sedan cyklade jag och John i väg till försommarprunkande Rålambshovsparken.  Där skulle Chaplins namngivningskalas hållas.
Det var så fasligt vackert och Linda gav mig en varm kram. Det var som att min kropp var som en slamsug, som sög åt sig allt det där som stod uppdukat framför mig.

Min cocktail av tomhet fylldes av allt det där. Värme, bakelser, vänner, försommar och så ofantligt mycket hopp. Men också avslappning. Varje muskel som varit på helspänn i månader bara orkade inte hålla tillbaka längre. Det var som att kroppen tinade just precis där och då, skämdes över sprattet, gav med sig, släppte allt och bara tog in det som var viktigt. Egentligen. Och det var det här. 
Kapitulerade efter allt spjärn. På riktigt. Huden försvann, murarna föll och det var så … skönt.
Helt plötsligt såg jag löven på träden i skärpa, kände hur försommargräset doftade, såg alla mina vänners klara ansikten – som om de var upplysta, kände blodet forsa fram genom kroppen och tog in varje frekvens. Tillät mig att känna precis så.
Bakom mina solglasögon torkade utmattningstårar och ersattes av fina, rörda droppar som inte slutade rinna.

Och min lealösa kropp fylldes av det här. 

Och det här. 

Och det här. 

Det blev en av de finaste dagar jag varit med om. Och viktigaste.
Efter namngivningskalaset cyklade jag och John till Tjoget i Hornstull, beställde in tre drinkar var, drack upp och bestämde oss för att leva livet fullt ut sommaren 2014. Skippa fertilitetsläkare, undersökningar och en massa förhoppningar. Vi skulle som vi sa “skita i allt”.  Och det gjorde vi också.
En månad senare var jag gravid.

Det här var lucka 4 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.
Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:

Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!