Oh, maj, vilken uppståndelse det har blivit kring debattartikeln!
Den rörde runt kan jag lova. Det ringer journalister stup i kvarten, TV hör av sig  och mejlkorgen fylls av ömsom upprörda män som frågar om jag är för diktatur, ömsom hejarop. Eller ja, hejropen är i STOR (enorm) majoritet.
Mitt i allt detta skriver jag, Maria och Johanna en bok som ska vara inne om mindre än två veckor. Eh.

Men vi kämpar på alla fronter, och försöker bolla allt samtidigt.
I går bev det tyvärr inte många knop, för jag var tvungen att handskas med en journalist som var så otrevlig och förminskade att jag aldrig sett maken till det.
Journalisten, som jobbar på en väl ansedd nyhetsbyrå, gjorde en intervju med mig i fredags.
Jag fick känslan av att han ville sätta dit mig, för han var ganska otrevlig. Frågade om jag ville ha diktatur och jag svarade så klart att det vill jag inte, och sa direkt “men du skriver ju det”. Varpå jag förklarade att det vi skriver i debattartikeln är: det måste bli enkelt att göra rätt och svårt att göra fel för individen. Att det just nu är det upp till varje individs goda vilja att leva klimatsmart. Jag förklarade att vi har adresserat Löfven för att han leder regeringen, som vi hoppas kan fatta en rad beslut som är obekväma, men som är nödvändiga för att vi ska nå klimatmålen. Det handlar ju om mänsklighetens överlevnad.
Förklarade också att det går alldeles utmärkt att fatta beslut inom demokratins ramar.
För så är det ju. Vi har ju folkvalda politiker som fattar en rad beslut om allt från ROT-avdrag till förordning som ska minska förbrukningen av plastkassar. Vi lever ju i en representativ demokrati, inte i en direktdemokrati där alla svenskar får räcka upp handen kring alla beslut som fattas.  Folkomröstningar har vi bara haft ynka sex gånger.

Eftersom jag fick lite dålig feeling bad jag om att få se mina citat – så jag blivit rättciterad – innan de publicerades.
Igår ramlade ett mejl in med citaten. De var lösryckta och tagna ur sitt sammanhang och kontentan blev att det ändå lät som jag ville ha diktatur, fast jag tydligt hade sagt nej.
Journalisten vägrade att ändra citaten och sa att jag hade sagt just det han skrivit. Jag sa att jag inte ALLS sagt vad han påstod.
Ord stod mot ord.
Då frågade jag honom om han ville höra vad jag hade att säga över huvudtaget? Han var ju så fast besluten om att jag ville ha diktatur. Vägrade lyssna och satte ord i min mun. Det var det vidrigast jag varit med om. Att inte ha rätten till sina egna ord. “Du vill ha dikatur”. “Nej, det går alldeles utmärkt att fatta beslut inom de demokratiska ramarna, det görs ju hela tiden”.
Journalisten blev allt mer otrevlig, började ifrågasätta min kompetens och frågade mig “vad jag visste om hur man fattade beslut”. Jag förklarade att jag hade läst statsvetenskap och hade en god insikt i beslutsfattande – tack så mycket. Vid det här laget var jag själv ganska upprörd om en säger och kan ha slängt ur mig “känns väldigt fräscht att du ifrågasätter en kvinnas kompens i frågan”.
Samtalet avslutades och jag ringde istället journalistens chef.
Kort därefter ringde journalisten upp och bad om ursäkt.
Och sa “man ska inte säga saker när man är upprörd, det borde jag veta vid det här laget”.
Bra med ursäkt, men högst oklart varför HAN var upprörd. Det var ju inte HAN som blivit felciterad eller förminskad.

Klimatfrågan upprör. Mer än vad jag trodde.
Och att vi skulle fastna vid ämnen som diktatur eller bli kallade fascister, eller diskutera om flygkvot var samma sak som flygförbud (!?) – det hade jag inte kunnat drömma om. Men ål rajt.

Att be om att göra det enklare att göra rätt och svårare att göra fel var en het potatis.
Dessutom har det kommit in triljoner åsikter om hyckleri och dubbelmoral.
Det var faktiskt helt nytt för mig att det bara var prickfria människor som fick uttrycka sig i klimatfrågan.

Vi måste komma i håg att vi lever i ett samhälle som styrs av normer som vi mångt och mycket lever efter – i olika grad. Men det betyder ju inte att vi måste acceptera dem. Vi måste ju ifrågasätta normerna, oss själva och normerna igen, även om vi vet att vi är en del av dem?
Och kanske just därför. Istället för att vara 87 prickfria människor som berättar hur andra ska leva. Det skulle jag tycka var problematiskt om något.
Istället pekar vi på oss själva, andra och sedan tillbaka på oss själva igen.
Säger inte att vi är perfekta, men vill ha en förändring.
Klimatglasögonen är på. Skärpan kommer garanterat ställas in, men vi måste visa respekt för att det tar olika lång tid att hitta skärpan.
Right?