Bääh.

Precis hemkommen från förskolelämning from hell.
Kan ha fulgråtit en skvätt på parkeringen, efter att ha känt mig som världshistoriens sämsta och mest inkompetenta mamma.
Annnningen kämpigt just nu, med en 5-åring med känslor all over the place, stora livstankar om döden och insikter om relationer, utanförskap och orättvisor, och en soon to be 4-åring som tror att hon är odödlig, kan klara sig själv och har noll konsekvensanalys. Det är lite som att åka berg-och-dalbana fast med stålbjälkar uppsatta i halshöjd som en måste ducka för varannan sekund.  En säger, gör och beter sig fel – HELA TIDEN.
Lägg till att fina gamla Midsommarkransen – som brukar vara lugnet självt – är en stor grop av ombyggnation, där trottoarer försvunnit, trafik leds om och det är fullkomligt kaos. Kollektrivtrafiken ska en ju undvika, eftersom en kan dö av Corona om en trängs där. Men bilen går bra. Så alla tar bilen, stoppar trafikkorv med too much färs i och trängs med dem där istället. Med varandra och små barn som ska gå till förskolan. Bilar kör svinsnabbt i frustration. Frustration över att deras genväg är avstängd och de tvingas svänga in på smågator. Smågator som jag råkar bo intill, där en lagt sig till med vanan att det inte är så mycket trafik.  Och mitt i detta står en mamma med två små barn som springer åt olika håll.
De där barnen som helst av allt vill åka sparkcykel och ännu hellre vill cykla. Barn som inte ser några som helst problem med att mamman ska hålla i två sådana där cykel-stödpinnar samtidigt, och springa efter dem när de upptäcker THE JOY av att trampa fram sin fart. Och pja, det går ganska snabbt. Trots att ingen av dem KAN cykla själv, men TROR att de kan. Att de ramlar så fort en släpper stödpinnen är något deras selektiva minne raderat ut.

Jag kan – oh, the Grace of this very person that is me – ha skrikit FÖRBANNADE, JÄVLA BILJÄVEL, när en bil med emblemet “Stockholmhem” trodde att det var någon form av Mario Kart going on.
Inget stolt ögonblick och min yngsta uppmärksammade mig om att kunde ha varit en elbil, och de faktiskt inte var biljävlar. För de var ju bra. Min tanke var att säga något om att “Ja, elbilar ju ju bättre så klart”, men ut om det ett arg biljävlel är en om en kör för fort – EL ELLER EJ.  Åh, en sådan pedagogisk, varm och ömsint moder.

Imorgon blir det dubbelvagn och fastspända barn. För dagens lämning tog i runda slängar 1,5 timme. Den skulle i ett optimerat läge kunna ta 10 minuter, med svängrum för extra många kramar vid lämning. Hahaha, men åh, kära Emma. “OPTIMERAT LÄGE”. Vem är du? Har du ens barn? Det går ju inte att tänka optimerat med två barn, särskilt inte i nära ålder. Har du inte smält ner den tanken till obefintlighet ännu? Så … gulligt av dig.

Det ska luktas på blommor, gå genom buskar, det ska hälsas på skyltar (med handslag, tydligen viktigt), det ska åkas slingriga vägar, upp på berg, det ska tittas på myror “mamma, jag tänkte gå efter myran och se om hen ska till förskolan” och det ska upptäckas. Det ska springas i väg, det snabbaste en kan. Som jag önskade att de kunde få göra allt det, men då skulle vi börja vandra i förra veckan för att komma till förskolan. Och en skulle behövt plocka bort all trafik.
Jag FÖRSTÅR folk som tar bilen till förskolan. Tjopp, tjopp, brum – framme! Men det knasiga blir ju att de förmodligen tar bilen för att undvika att deras barn möter andra bilar. Och i de bilarna sitter andra föräldrar som vill undvika trafiken. Och tjoff så var det full kalabalik i trafiken.
Där, i refugen av trafik, står jag med två små barn som helst vill ringa åt olika håll, gärna samtidigt, som tror att de är odödliga, som tror att de har koll. Som helst springer ännu snabbare när en skriker “stanna!”, som pinnar på som om sommarskuggan var dem i hasorna  så fort jag yppar deras namn.

Och så var det avvägningarna för barnen. Att välja sina fajter. Eller valet att lämna glada barn. Eller att själv lämna förskolan och känna att “det där blev ju bra”.
I dag var INTE en bra lämning. Förutom ovanstående så ramlade ett av barnen på sparkcykel, jag ropade på det andra barnet att “stanna”, varpå det barnet (som inte hade uppfattat ramlingen) började kuta mot trafiken. Jag fick lämna sårat barn, släppa alla påsar och kuta mot kutande barn. Springa tillbaka till barnet som hade ramlat, trösta samtidigt som kut-barnet skrek i örat att “SLÄPP MIG”. Påsar låg utspridda, och den där casual-klädda mamma med klädsamt hår på ända var bara en sliten mamma med håret på ända.
Jag ville egentligen skriva misslyckad mamma, för så KÄNDES det. Men vill liksom egentligen inte lägga värderingar i föräldraskapet. Men det bryr sig inte känslorna om. Känslorna har en väl utarbetad finess att just lägga värderingar.

Förskoleföräldrar passerade, barn cyklade förbi, det sippades kaffe på caféts utservering några meter bort. Alla stirrade. På mamman i högen.
När vi nådde förskolan, ville kut-barnet ta vägen över berget till förskolan.
Jag orkade inte, utan tog barnet under armen och gick. Det andra barnet blev ledset över att mamma verkade arg.
Sedan kom min kompis Nina promenerade från andra hållet. Och då började jag bara gråta. Jag fällde ner solglasögonen. Men därbakom kunde jag inte sluta. Hon ville ge mig en kram, men det kan en ju inte göra nu för tiden.
Medan barnen sprang åt olika håll, så grät jag.
Kunde inte sluta.
Arg på mig själv att jag inte kunde HÅLLA IHOP. Det kan väl alla ANDRA. Se på dem bara, hur de håller ihop. ALLA ANDRA gör inget annat än att hålla ihop. Och här var jag i fladdriga bitar som inte visste hur de skulle passa ihop igen. Särskilt den där pappan med lite yngre barn, de där som alltid sitter till i vagnen, och tittar storögt på draman jag ofrivilligt har en roll i. Pappan som brukar titta på mig med en särskilt sort … avsky. Som att jag liksom vanvårdar mina barn när jag far omkring. Och allt jag gör är att försöka hålla ihop. Både dem och mig. Eller tittar han bara på skådespelet storögt, som att han VERKLIGEN INTE VILL HA MINA SKOR? Eller att han kanske inte sett något liknande.

Varför kan inte JAG?
Vad är det för fel på mig?

Hur ser det egentligen ser ut när vi går till förskolan? Måste vara ganska underhållande på håll? Plockar grannarna fram kaffe och kakor inför bästa sändningstid? Den där vintage-personen som ålar runt och skriker i Midsommarkransen. Det ä nått dä!

Älskar mina barn. Och jädrar vilka starka, bestämda personer de kommer att bli. Är. Snabba kommer de bli också. Är. Och herregud vad slitet slitet fejs jag kommer att ha. Har.
Men långtråkigt. Nej. Det jag har inte. Något en kan räkna hem i alla fall.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Detta inlägg har 42 kommentarer

  1. Åh Emma! Vilken jävla rövmorgon!
    Klart du grät, vem hade INTE gråtit! Inte ditt fel, allt har tyvärr sin tid och just den där åldern är svinjobbig även med bara ett barn. Du är en kämpe!
    Minns en gång när jag var lite och jag och min brorsa bråkade i bilen och surade och skrek för nått oviktigt antagligen och min mamma plötsligt började gråta. Både jag och min bror blev helt paffa och slutade genast bråka. Först då fattade vi hur jädra jobbiga vi var! Bråkade aldrig lika mycket efter det. Så gråt framför dom nästa gång, så kanske de ser att det är skittufft för dig att kuta efter jämt!
    STOR KRAM!

    1. Tack Anna! Så fin kommentar! Ja, herregud vad en förstår sina föräldrar, hahaha. Jag och min syster var nog ingen promenad i parken så att säga. STOR KRAM till dig och tack för dina fina ord.

  2. I feel you! Jag blev sen till jobbet idag. För att jag drog upp persienner på feeel sätt. Och blev tvungen att göra om det. Gånger flera. Dessutom måste vi lekfika efter frukosten. Och både kaffet och bullarna var för heta så vi måste vänta. Orimligt länge med tanke på att vi borde åkt för 10 minuter sedan. Men jag vet av erfarenhet att man vinner, både i tid och humör, på att snällt blåsa på sitt lekkaffe i stället för att krasst konstatera att nu bara åker vi – och reda upp raseriutbrott och alla otaliga ”varför?!” som följer på det.
    Ute på skogspromenad i går passerade vi en familj med en strejkande lite person – och jag tänkte bara ”vad skönt att det inte är bara vi!” Och ”vad skönt att det inte är min den här gången!” – bara lycklig över att vi hade flyt och juvelen nöjt travade på. Man lär sig njuta av de stunderna!
    Kraft och ork till dej! Jag är hundra på att du gör ett hur bra jobb som helst!

    Också mamma till snart 4- åring med noll konsekvensanalys och myyyycket känslohjärna

    1. Åh, SOM JAG KÄNNER IGEN MIG! Som jag försöker ducka, leka och liksom glida så smärtfritt genom allt. Lukta på blommorna som barnen plockar och inte bara “mamma har ett möte som jag måste till”. TACK FÖR DIN KOMMENTAR. Gjorde mycket denna morgon. KRAM emma

  3. Kämpe!

  4. åh emma, alla håller inte ihop. och det känns som ALLA stirrar när man är där, men det känns tusen gånger mer än vad det faktiskt är och stirret är faktiskt helt orimligt. det är jättesvårt med vissa barn. och vissa barn är svårare än andra dessutom, vilket betyder att man aldrig har någon aning om vilken situation den förälder man ser är i. (det finns vissa föräldrar som har temperamentsmässigt väldigt lugna barn, eftersom barn – precis som vuxna – är olika. vissa som bara har upplevt lugna barn tror att liksom allt lugn är en konsekvens av en otpimal uppfostran, typ “man ska inte bli så upprörd så funkar allt suuuuuperbra!”. Ja. för vissa ungar. och för andra inte alls).

    Och: det är ingen fara att ens barn ser en bli arg. ilska är en av de viktigaste känslor vi har, den måste få plats som alla de andra. vi måste kunna visa den när någon går över en gräns. och galningbiljävlar eller ungar som bar avill rymma eller alltings jävlighet i största allmänhet kan ju faktiskt vara det som gick över ens gräns. barn måste få se det också. det viktiga är inte att aldrig bli arg eller bryta samman inför sina barn, det viktiga är att det blandas med stunder av lugn och inte-sammanbrott och lite kramar tänker jag. och det är jag övertygad om att du ger till kidsen. <3

    1. Åh, vad fint skrivet. Och vettigt. Ja, jag håller med om att de måste få lära sig om livet och känslorna. Ibland önskar en bara att det var lite mindre lärdomar, men njut, hahaha. Tack för kommentaren <3.

      1. haha jaa, den proportionsförändringen (mer njut, mindre lärdom) har jag drömt om mången dagislämning! (det heter dagis där jag bor, eller ja daghemsverksamhet heter det nog, så försöker inte trampa någon förskolepedagog på tårna). har ett barn med autism som oftast är världens goaste och som ingen ritkigt märker att det skulle vara nåt med, bara man har rätt rutin och struktur och liksom har tänkt i förväg, men om man någon gång själv tappat lite av det kan det bli väldigt stora konsekvenser med kraftiga utbrott, springa iväg från lekparken trots att ungen är ganska stor och “vet” bättre, kasta saker etc. väldigt sällan men enormt när det händer. om det känns som att folk stirrar då? ja! men brukar påminna mig att alla andra gånger när allt inte är kaos och alla inte stirrar, det är ju trots altl de flesta gångerna. och eftersom normaltillståndet med barnen lite är kaos, betyder det att en majoritet av all vaken tid är det JAG som ser till att det inte blir kaos. men det ser ju ingen, för det tänker man aldrig på!

  5. Fint att du berättar om verkligheten –
    herregud vad mycket man genomlever som förälder: tjat, gnat, hot att inte ge barnen lördagsgodis, släpa ut barn ur butiker
    med skriken VILL HA, VILL HA och tårar och ja, allt.
    Nu är det äldre tonårsbarn och helt andra bekymmer. Hämta kl. 02.00 på natten för att inte flickebarnet på 17 år ska gå en meter själv, oro över
    onda människor/alkohol/droger/våld/psykiskt ohälsa/rån. Tankar om att duga som man är/skolarbete/framtid. Ja jösses vad man nojjar om ALLT.
    Sen kommer det där lilla leendet och en kram och man bryter ihop över det också. Tror det är helt normalt 🙂

    Vi är helt okej precis som vi är 🙂
    Kram från Ulrika

    1. Åh, vad fint det lät med kramarna mott i all oro. Som i helgen när det bråkats en masse, och en sedan ser att de krupit ner i soffan tillsammans för att gosa. Upp och ner, ner och opp!

  6. Massa kramar! Jag lovar att vi alla har precis sådana här dagar som förälder. Tack för att du delar med dig <3

    1. Det är så enormt skönt att höra! Tack för fina ord <3
      kram emma

  7. Här har vi en till med två små (nu 5 och 3) som älskar att springa iväg, tycker det är roligast i världen att burna i från sin mamma som ALLTID ser ut som ett vrak som skriker ”STOPP, STANNA, AKTA BILARNA”!!! Har gråtit över min inkompetens flera gånger, både vid hämtning och lämning. Kommit fram till jobbet som ett vrak. Tycker det är så skönt att höra att fler känner samma sak. Hör du en mamma vråla från Liljeholmen, så är det jag 🙁 Kram

    1. Ååååh, guuuu så skönt att höra på något vis. En tror ju att en är HELT ensam. Ska vi starta kör?
      KRAM Å STYRKA

  8. Här roddas det med en extremt viljestark nybliven 4åring och en 5 och ett halvt åring som för tillfället bara består av ben överallt på en och samma gång och noll hörsel. För att lägga till en extra liten krydda i tillvaron så väntar vi hejsan-hoppsan-tvillingar till hösten.. känner redan hur de grå stråna spretar ut genom hårbotten och rynkorna i ansikten blir fler varje dag. Herregud vad det är skitjobbigt med barn i en viss ålder, herregud så mycket man älskar dom och som man önskar att de bara för en enda sekund skulle kunna lyssna lite bättre och inte försöka ta livet av sig själv eller varann örtioelva gånger per dag.

  9. Vilken kämpe du är! Jag tror att alla som sitter på kaféer och är runtomkring tänker “pjuuh skönt att inte bara mina barn springer åt olika håll” (etc.). Och mannen som glor på dig, ja han har väl lugna ungar men har väl sina andra issues. Det finns liksom inga komplett välstrukna människor (även om kronprinsessfamiljen verkar väldigt välartad, men det härjas nog loss ordentligt inom slottets väggar där med).

    Nu har jag bara ett barn i magen och borde därför inte ge några råd om hur barn ska bemötas, så jag ställer bara en fråga – hur skulle dina barn reagera om du börjar gråta (och visar det) och säger till dom att du blir så ledsen och rädd när de springer åt olika håll i trafiken? Jag tänker på kommentaren ovan där hennes mamma började gråta när barnen bråkade i bilen…. Det känns ju ändå rimligt att dina barn behöver förstå att det liksom inte är en principsak det handlar om, utan blodigt jävla allvar.

    Vill också lägga till att jag bor vid en gata i Malmö där unga män kör jättefort i liten-snopp-bilar (kompensation du vet) och om jag fick tre önskningar ur den där andeflaskan så skulle det vara att skjuta spik rakt in i deras jävla lågprofildäck så att de fick akut punktering. Om du också träffar på den där anden så kan du önska samma och så kan vi resa runt i landet och vara ett badass däckdödarteam i fräsiga kostymer!

    1. Bor också i Malmö bredvid en sån gata, och passerar ett par till såna gator på väg till och från förskolan, för de har ju sina streetrace överallt känns det som. Just nu har jag en treåring som ofta vägrar åka vagn pga vill gå själv hem från förskolan (vilket en ju fattar – friheten). Med en nyfödd bebis i vagnen också som gör en mer begränsad att jaga efter så hoppas jag stenhårt på att din önskning slår in. Säg till om ni behöver en partner in crime till däckdödarteamet.

  10. Har inga barn själv, men när man ser en frustrerad förälder på gatan/bussen/var som helst vill man ju bara gå dit och ge personen en stor kram. Har aldrig, och kommer aldrig tänka “vilken dålig mamma”! Digital styrkekram!

    1. Fy tusan vad fint!

  11. Förstår att det var skitjobbigt men tack så mycket för att du skrev det här inlägget!! Känner så igen mig och då har jag ändå bara en i bestämd ålder. Min är rädd för bilar iallafall men med nästan allt annat är det alltid en kamp att få henne att inse att en gör det för hennes bästa och inte för att vara elak. Och så ständigt känslan att en är för snäll eller för hård och att alla andra vet vad de gör.

  12. Du är absolut inte ensam. Nu är min knodd inte ens två bast än, men hon är redan en handfull, som man säger. Räknar iskallt med att hon kommer vara i paritet med dina vildhjärnor när hon är lite större, haha. Och det är ju skitjobbigt, såklart. Men jag tänker att det är sån mitt barn är, hon är ett yrväder, hon är stark, envis, upptäckslysten, nyfiken, vild och GLAD. Man kan ju inte välja hurdan person man får i bebislotteriet, men jag älskar verkligen min sprudlande, känslosamma lilla vildbase. Hade inte velat ha en lugn och skötsam tjej ändå. Och jag vet helt säkert att du älskar dina två blådårar med, det märker man när man läser dina texter om dem. Kram!

  13. Men åh

  14. Vill skriva långt och inkännande men orkar inte. Men du är såklart en grym mamma! Att somliga andra har mer medgörliga barn påverkar inte fakta (även om det såklart känns så emellanåt). Kram!

  15. Alla familjer har de där dramerna. Även de som bara har ett barn tror jag. Minns när mina psedotvillingar var kanske 2 och 3 år – en sprang alltid en miill före och en var tvungen att titta på varje liten sten och plocka alla pinnar i skogen – jag stod och ropade som en besatt mitt emellan. Nu har jag fyra barn och har typ gett upp på att hålla ihop den flocken i ur och skur – tur att det bara är yngsta på 8 år som man behöver hjälpa hålla koll i trafiken längre. Men – det är mycket mindre ropande iaf – för det kan en inte göra på 16 och 17 åringar – de behöver man resonera med istället för de är så nedrans smarta (och jobbiga för tonåringar vet ju alltid bäst och sååå världsvana medan en själv är lite mossig tydligen) .

  16. Tack för detta inlägg!! Känner att vi alla är/har varit där o just det här att man känner att det går så sabla bra för alla andra.. så är det ju inte!! Så skönt att höra att det även är kämpigt för andra <3

  17. Hög igenkänning. Med en liten bebis i vagn jagar jag runt superaktiv treåring som kan ALLT själv varje dag och vill gå själv oavsett trafikmängd och som just nu frågar ”varför då?” på vad jag än säger. Det är ju omöjligt att hålla ihop varje dag. Och de där blickarna från folk runt omkring med lugna barn som snällt hänger med hem när det är middag, när en själv för sjuttihundrafemtionde gången får bära hem sitt skrikande barn med ena armen och försöka köra vagnen samtidigt med den andra. Precis som en av kommentarerna här ovan känner jag mig också lite lugnare i själen om jag ser nån annan förälder i liknande situation. Skönt att veta att man inte är den enda cirkusen i stan liksom. Och älskar att läsa såna här inlägg emellanåt för att bli påmind om just det. Att vissa dagar är fantastiska och vissa mornar hinner en gråta en skvätt redan innan morgonkaffet. Att överleva småbarnsåren med allas liv och förstånd i behåll borde ge en rätten att skriva till minst 180p i konflikthantering på sitt CV.

  18. Åh, så jag känner igen mig. Det där är jag och min underbara, hyggligt överaktiva son som helst skall springa, klättra, välta saker i 120 knyck vid givet valt tillfälle när han helst skulle sitta fastspänd i sin sulky. Vi är alltid den där familjen som folk tittar på med, som du beskriver, lite avsky, lite nedvärderande blick. Så trist, tänk om folk istället kunde ge lite optisk uppmuntran istället?
    Jag är i alla fall övertygad om att du gör ett suveränt jobb! Heja dig! Och att bryta ihop och falla isär ibland när allt är på tok för mycket är inte fel, utan en normal reaktion, som jag ser det. Det är den ventil som gör det möjligt för oss att ta oss samman igen, tänker jag.

    1. SOM JAG BRYTER IHOP och faller i sär, hahah!

  19. Alltså <3!! Been there, done that. Ett tag hade jag så krångliga hämtningar (en vildbasare som högljutt vägrade alla försök till påklädnad) att en pedagog tillslut mutade barnet med en present (och kakor) om hon inte skrek när mamma kom. Om det funkade? Japp! Om jag skämdes ögonen ur mig till en början? Jajamensan. Så pinigt att inte kunna hantera sitt eget barn liksom. Sen skakade jag av mig den känslan och var OTROLIGT tacksam för pedagogens finurliga ingripande.

    Men alltså vet du vad jag har reflekterat över? Att jag ALDRIG tänker på andra barn som skriker. Annat än att ”skönt att det inte är jag denna gång” alternativt att jag försöker skicka lite mental pepp genom en uppmuntrande blick och medlidsamt leende. (Är dock rädd för att gesten lätt kan misstas som ett väldigt skevt raggningsförsök.

    I all fall. Du är inte ensam i kaoset. Vi har alla varit där! Kram

    1. Hahaha! Skulle vara världens mest otippade grej, att flirta med någon som ålar i leran med barn-halsduk.

  20. Du är verkligen inte ensam! Hur många gånger har man inte slitit sitt numera mycket gråare hår och frågat sig: Varför kan inte jag?? Hur gör egentligen alla andra???
    TACK för att du delar med dig och en stor styrkekram till alla oss fantastiska mammor!!

    1. Så skönt att höra på något vis.

  21. Men, jag skrev en halvlång och stöttande kommentar här för flera dagar sen – var tog den vägen? 🙁

    1. Åh, jag har inte hunnit med att godkänna alla! Livet kom i emellan! Men nu så!

  22. Milda matilda, det är en kamp varje dag att hinna till förskolan i tid och med rätt saker och ha sitt sinne i behåll. Ibland går det inte, man pallar inte, det är det där lilla sista som kan fälla en totalt. Hade en skitdag igår, var helt opedagogisk och så trött då dottern inte lagt sig då klockan var 23:30. Vanligtvis sover hon vid 19-20. Jag vet inte men jag tappade all ork där och då…ville sova men dottern var igång och väckte mig. Då i den desperata timmen blir det en jakt på sovtid. Det var inte lätt för henne, hon som är 2 år och förstå att mamma behövde sova. Sen därefter från 1 till 6 på morgonen sov hon tack och lov men idag är jag inte helt ok.

  23. Förlåt, vet att min kommentar kommer att trigga många. Men, dessa barn till naiva och gulliga “vänsterföräldrar” får det ofta svårt senare i livet. Denna brist på uppfostran och fasta regler gör bara att man gör barnen en björntjänst. Samhället fungerar inte så. Dessa barn, som vuxit upp med föräldrar som inte vågat sätta några som helst gränser, får det minsann inte så lätt senare i vuxenvärlden. Det är inte farligt att vara lite bestämd som förälder. Sätta gränser. Våga kamma håret, förbjuda, bestämma. Punkt slut. Man är inte “snäll” bara för att man inte vågar ta sitt ansvar som förälder. Vissa regler råder, annars får man flytta ut i skogen. Jag ser, i skolans värld och i affärer mm, resultatet av att många av dagens föräldrar inte vågar vara just föräldrar! Det är inte meningen att lärarna sedan ska ta hand om dessa “ouppfostrade” ungar. Men, istället för att lära ut 123 och ABC får ofta numer lärarkåren istället ägna sig åt att rätta till bristen på uppfostran. Ofta kräver då föräldrarna långa och kostsamma utredningar för att få en diagnos på sin unge. När det oftast tyvärr handlar om brist på just uppfostran. Sorry, men så är det. Varmt lycka till med att bli en vuxen, trygg och bestämd förälder!

    1. Hur menar du? Och vad menar du med vänsterföräldrar? Och var står det att uppfostran uteblir?

    2. Och var står det att någon (jag?) inte är en bestämd förälder?

  24. Visste jag skulle få dessa reaktioner. Det är helt ok. Om jag inte gillade Emma, och i grunden, skulle jag inte ens läsa hennes blogg. Gällande frågorna; rannsaka Er själv ist för att angripa mig. Blir ofta nästan gråtfärdig när jag besöker bloggar liknande Emmas. Unga människor som desperat leker 40-50-tal. Spökar ut sina stackars barn i paltor från tiden. Sorry, den tiden är förbi. Blir jättefina bilder på FB/ Insta men, stackars Era barn. Vakna upp, det är 2020. Vad vi än gör så är det så. Hjälper inte hur mycket bilder vi än lägger upp på gamla prylar. Satsa istället på Er tid när det gäller Era barn. Gå ner i arbetstid. Läs många böcker tillsammans. Laga mat och prata med varandra. Jag tänker enbart på Era stackars barn som faktiskt tvingas bli statister i Ert agerande gällande “Den svunna tiden”!

    1. Det låter ju inte som att du gillar bloggen i grunden? Den här bloggen handlar om hållbarhet, ur ett livsstilsperspektiv. Det betyder att mycket av plaggen just är begagnade. Den kvalité som fanns på kläder innan 1960-talets masskonsumtion har svårt att mäta sig med äldre plaggs.
      Det är inte ett dugg synd om mina barn. De har levt ett liv där de har försvinnande lite klimatavtryck, och närvarande föräldrar. Som läser, bakar, lagar mat och är där. Liksom många andra föräldrar jämte mig.
      Varför svarar jag ens på denna kommentar? För det är tydligt att du vill provocera.

Kommentera

Stäng meny