Vilka är vi utan en ny outfit? Utan en flygresa inplanerad? Utan ett uppdaterat hem som visar att vi har koll? Vilka utsläppstunga statusmarkörer hakar vi på bara för att vara någon och passa in? Och vad händer med oss – vår identitet – när vi förväntas av avsäga oss dem för att sänka utsläppen (eller för all del – för att ekonomin tryter)?
Nu ska vi snacka identitet och statusmarkörer! Spännande!
Det osar podd, eller hur?
Yep, om just detta – status – ska jag och Maria Soxbo snacka om i ett kommande poddavsnitt av Plan B-podden!
I vanlig ordning vill så klart höra vad du tycker och tänker på tema status, kopplat till klimat och omställning. Vad är status? Vad borde vara status? Hur känns det när tugget i vänskapskretsen handlar om utsläppstunga statusmarkörer?
Sedan vi sålde torpet på Gotland och flyttade från Midsommarkransen har jag funderat mycket på vem jag är utan statusmarkörerna? Mina tidigare attribut? Jag är ju jag så klart, men jag hur påverkas jag?
Jag har ju trots allt bytt designerväskor på modemagasin, gulligt torp på Sveriges mest attraktiva ö, sekelskifteslägenhet i medvetna Midsommarkransen (notera att jag specificerar Midsommarkransen, inte skriver Stockholm = min identitet), pressvisningar och hippa event mot ett liv på landet i ett hus byggt av hästskit. Ja, ni hör ju att det skiljer sig … en gnutta.
Att bo på landet är ju också en identitet som plockar allt fler statuspoäng. Värre var det när en växte upp och blev avfärdad som lantis innan en ens hunnit öppnat försäljnings-kavajen och visat på det mångfacetterade utbudet. Eller när jag flyttade till Stockholm – med min bröliga värmländska i högsta hugg – och skulle bevisa att jag minsann hade ett värde när normen var en annan.
För vissa är resor en del av identiteten, för andra är det att visa att en hänger med i samhället genom att ha en outfit så ny att trådarna fortfarande ryker eller ett hem som en satt sig egen prägel på.
Jag har ju varit och vispat runt överallt med resor till Paris, designerväskor och nog har jag satt min egen prägel på ett kök i Midsommarkransen. Och som sagt, Midsommarkransen. En så stor del av min identitet. Dels på grund av fantastisk plats, underbara grannar, men också en del av stan där normen var vintage, ekologiskt och medvetenhet. Klart att det blir en viktig statusmarkör/identitetspusselbit för någon som tycker att just detta är viktigt.
Så, när en avsäger sig de där identitetsskapande attiraljerna – vem blir en då?
Känner du igen dig?
Och vilka är vi om vi förväntas frånsäga oss en del av det som blivit vår identitet? Vilka blir vi utan statusmarkörer? En årlig resa till solen, ett torp, flygresor med jobbet, en andelslägenhet på Mallis, eurobonuskort på Sas, en fet bil och ett spännande sociala medier-liv som andas sus och dus.
Det senare är högst relevant 2024, för vilka vi är och blir vi på socaial medier? Vad tusan ska en visa upp på sociala medier om en inte får visa upp ett nytt köp, en ny inredningsdetalj, ett nytt resemål eller ett nytt steg i livet. Framåt, uppåt!
Och vilka statusmarkörer finns där ute som vi – med omställningen in mind – bör/måste släppa? Och hur kan vi ersätta dem med nya? Så många frågor!
Loading Likes...
Kanske är det bara min bekantskapskrets, men upplever det som att folk blir mycket mer imponerande av second hand- och auktionsfynd /ärvda saker än nya grejer. I alla fall numera. Och att folk reser, är det verkligen för ”status”, eller för att det är ett intresse? Kanske, jag vet inte, har slutat resa då jag tröttnat lite (plus har två småbarn och då är det knappt värt ). Att avstå bil som vi gör ses dock som väldigt udda , där är det nog lite status inblandat. En bekant sa att han köpte bil för han hade för mycket pengar över, inte för att han behövde en…
Vilken himla bra input!
Så bra! 🙂
Interessant, spennende, godt skrevet!
Precis detta upptar mina tankar. Brottas med detta och tänker på det mycket. Speciellt då vi köpte ett hus med avsikt att ”fixa” delar för att bli nöjd. Och så kom ekonomiska förändringen och pengarna fick gå till ränta och amortering. Och vem är man när man inte har råd (inte vill eller bör prioritera) att piffa och behöver omdefiniera kraven på ett nöjt och lyckat liv/person? Samma sak med ens kropp som förändras med åren. Vem är man då valkarna aldrig går bort, rynkorna blir djupare och håret tunnare?
Jag läser, dricker te och springer/skidar i skogen istället… Jobbar med att definiera nya värden i livet och meditera på tacksamhet och medkänsla. Men det är svårt att stå emot tankar och känslor om önskan om mer, då hela samhället (och kanske vår biologi) drivs av ”högre upp och längre bort”.
Jag ser framemot ert poddavsnitt och era tankar! Tack för en bra blogg!
Vilket ärligt, fint, igenkännande och intressant inlägg. Detta tar jag med mig in i avsnittet! Tack!
Jag skulle säga att precis det du gör faktiskt ger status idag. Den allmänna normen tycker jag brukar vara att det är synd om barn som växer upp i stan och inte har en ”egen” trädgård. Och att trenden är att medelklassens barnfamiljer flyttar från städer till villaförorter, och de som inte har ekonomiska möjligheter blir kvar i stan. Iallafall i Gbg där det fortfarande finns en stor allmännytta.
Jag tror att jag samlar på kunskaper och färdigheter, kanske blir det status en vacker dag. Det är det, och vardagliga göromål, jag lägger upp på Instagram. Och det är nog det jag vill läsa om hos andra.
Det hoppas jag verkligen blir status!