Rensade datorn och ramlade över en opublicerad bild från i vintras. Iklädd en underbar 1950-tals-brudklänning i spets.
Jag hittade den på en av alla loppisrundor jag varit på och föll pladask. Det kändes som klänningen var helt oanvänd. Kanske aldrig buren. Kanske aldrig gift. Kanske brutalt bortglömd.
Kanske alltid hängandes på någon dragig vind i ventan på pompa och ståt, champagne och konfetti.
Hade jag inte redan varit gift hade jag behållit den och gift mig tusen gånger om. Bara för att ge den liv igen. Men istället så valde jag att sälja den i Vintagefabriken, närmare bestämt till en lycklig blivande brud. Så nu ska den få gå på fest trots allt.
Hoppas den får ta igen alla år på detta bröllop!
I vanlig ordning tänkte jag att vi skulle kika på veckan som gått, nostalgiker som jag är. Alla bilder kommer från min flotta Instagram. Vill du följa mig där heter jag kort och gott emmasundh.
Måndag. Gjorde luftiga pincurls i håret (i brist på locktång) och tog fram min kaninmobil. Bloggade om min tjusiga, nya fåtölj i vardagsrummet gjorde jag också. Fint som snus.
Tisdag. Kände mig jazzigt snajsig i brogueskor från Asos.com.
Onsdag. Regnet öste ner på Midsommarkransens plåttak. Trippade till jobbet och blev hemskt känslosam. Det var nämligen min sista dag på DV-redaktionen. Jag blev bjuden på Beijing-lunch av världens bästa Carin och Anna, och på eftermiddagen bjöds det på glass, jordgubbar och hej då-kramar. Fina ord var bara förnamnet. Jag satt kvar till sent på kvällen och innan jag pep i väg på nya äventyr skrev jag hemliga lappar till alla på redaktionen. På lapparna skrev jag små hälsningar, kärleksförklaringar och tack.
Sent på onsdagskvällen vinkade jag sedan hej då till mitt Bonnier. Vink, vink. Det blev torsdag och jag var ledig. Strosade runt i extravaganta tofflor.
Gick en liten torsdagpromenad i Midsommarkransen, sprang in på Lyckliga gatan och hälsade på den grymt trevliga ägarinnan. Där, mitt framför mig, hängde ett stycke drömklänning. Helt underbar. På grund av en enorm portion Chicken Karai gick emellertid inte blixtlåset igen. Det kanske den inte hade gjort ändå, men jag skyller gärna på en stackars oskyldig indisk rätt i detta fall. Och på tomt portmonnä. Åh, det smärtade att gå från Lyckliga gatan kan jag säga. Det blev fredag och jag packade väskan och necessären.
Virade min stora halsduk ett par varv runt halsen, sa adjö till min fyndade pjäs (visst är den fin?) och satte mig på tåget till mitt älskade Värmland. Behövde åka dit och ladda ett par batterier.
Lördag. Traditionsenligt besökte jag Gengåvan i Karlstad. Hittade en fantastisk brudklänning i spets för 500 spänn. Nu kan det ju vara så att man redan är gift, men vad fasen. Som den klänningssamlare jag är kunde jag så klart inte motstå denna godbit. Sugen på att se fler bilder på den månne?
På kvällskvisten spelade jag, John och min syster Ellen monopol. I min familj betyder det personlighetsförändring. Själva spelet brukar sluta med att spelet kastas all världens väg. Jag förvandlades – i vanlig ordning – till en odräglig överklassdam – och vann. Mohahaha.
Söndag. Kryssade mellan plommon, äpplen och fallna löv och gick en lång höstpromenad. Andades alldeles frisk luft och trivdes som katten.
Och appråpå katten. Ni vet Winston, som vi var hoppin-mussematte för i ett och ett halv år, han klev fram ur buskarna när vi kom tillbaka från promenaden. Han bor i Värmland nu och stormtrivs. När han hörde mig och John kom han framgalopperande och tokgosade oss. Jag lade mig på mage på marken och sedan fick jag en kattdos som jag kan leva länge på.
På söndagskvällen var det dags att packa ner brudklänningen och fara tillbaka till Stockholm.
