För två dagar sedan visades ett avsnitt av “Uppdrag granskning”. Avsnittet handlade om näthatet mot kvinnor. Tolv frilansskribenter, programledare, krönikörer och skådespelare berättade om hotfulla mejl eller kommentarer som de fått under årens lopp. Jag förstår inte för mitt liv vad som triggar människor att skriva sådana saker. Varför är det enklare att kritisera än att upphöja? Varför måste män för sitt liv uttrycka hat mot kvinnor? Hota och förgöra?
Jag har som mina år som journalist mött så många kvinnliga kollegor som läst upp elaka, hotfulla mejl – skapade för att såra och förgöra. Kollegorna har byggt murar för att skydda sig själva och försökt sträcka på sig, men gått ur rummet med tårar i ögonen som de snabbt torkar bort. Försöker skämta bort. En annan, som skrivit om rasism i sina krönikor, har fått sitt namn på en hat-lista på nätet, där alla som läser uppmanas att “sätta dit” henne. Och de gör de.

Själv har jag kommit undan med syrliga kommentarer.
Hat, fint inslaget i en tvetydigt skriven komplimang som känns konstig i maggropen. Obekväm och skavande.  Men att det inte är pang-på-hatet – det gör banne mig lika ont för det. Ett anonymt mejl om att jag är värdelös eller en kommentar som hur ful jag är, “vem tror du att du är”-iga texter och “fasen vad jag stör mig på dig”-ish-utrop från anonyma skrik i cyberrymden.
Man får så klart tycka vad man vill, men man får banne mig inte säga det.
För bakom den där TV-skärmen, tidningen, bloggen, Facebook-sidan eller för all del – temporärt uppbyggda muren – finns människor. Med pulserande hjärtan och häftiga känslor. Det är så lätt att tro att det är fiktiva människor, utan dåliga dagar och tryck för bröstet. Kvinnor som kan “ta lite motgång” eller ska sättas dit. Sättas på plats. Bara för att de är kvinnor. Eller feminister för den delen. För det är tydligen så kvinnor som önskar samma chanser i livet som män ska sättas på plats lite extra.
Det skrivs innan det tänks, skrivs innan det kännts, skrivs innan folkvettet ryckt in och basuneras ut innan man fått klart för sig om man står för sakerna som skivits … eller ej.
Människor får gärna ge mig kritik, men då får det gärna vara underbyggt med någon form av empati och konstruktiv kritik. Det blir så himla mycket finare då.
Empati och folkvett åt folket!

Som en motreaktion till näthatet har #nätkärlek skapats, som är en kampanj som verkar för att ha närmare till kärlek, omtanke och pepp istället för tråkigt hat och hot. Ett underbart initiativ. Ett #nätkärlek-mejl damp ner i min mejlbox i går eftermiddag. Där snackar vi riktigt härlig känsla i maggropen. För lika ont som det gör när hatat kommer, lika underbart är det när man får kärlek. Det är så enkelt att tro att människor har mejlboxarna fulla av fina mejl. Så är det inte.
Så nu ska jag själv författa några väl valda mejl till underbara journalister, bloggare och skribenter därute. Så det så.
#nätkärlek