Ibland så blir jag så urbota trött på mig själv. En bit självförakt, när jag ser på mig själv genom andas ögon.
Jag läste Underbara Claras inlägg om klimatdebatten. Och blev lite drabbad.
Jag håller med om mycket, men inte allt (jag tycker att klimatet är individens ansvar i allra högsta, eftersom vi är opinionen som påverkar politikerna. Men det är också företagens och beslutsfattarna ansvar). Och för mig som enskild individ så vill jag göra så rätt jag kan – utifrån mina förutsättningar.
Men det pricksäkra Clara sätter fingret på är hur skev klimatfrågan är sett från våra olika utgångspunkter.

Jag bor i lägenhet i stan, nära kollektivtrafik. Jag är priviligerad till tusen, har valt (eller skapat) ett jobb där jag kan jobba med det jag brinner för och kan pussla ihop mitt liv på bästa klimatsmarta sätt.  Jag är min egen chef, så jag bestämmer att min restid till jobbet ska vara noll och att jag aldrig behöver ta flyget för ett möte. Jag har sålt bilen, för rent krasst har jag inget akut behov av en bil. Jag behöver inte ta mig till jobbet med den, det är inte den som är avgörande för att sätta mat på bordet eller för att livspusslet ska gå ihop. För mig är bilen en ren och skär lyx, en bekvämlighet. Så nu hyr jag istället en bil av en kompis under sommaren (att ha på torpet), men planen är att åka mer kollektivt på Gotland också.

Det är ingen biggie för mig att skippa bilen – så klart. För här i Stockholm går kollektivtrafiken var tredje minut, inte som där jag är uppväxt: några få gånger under ett dygn (om en har tur). Det är lätt för mig att ta tåget, för Stockholm är Sveriges huvudstad.  Jag bor förvisso långt i från producenter av mat, men kan i min lilla bubbla handla relativt närproducerat.
Jag bor extremt nära en rad flygplatser och själva hjärtat av det här landets konsumtionskärna, men väljer bort den delen. Och det är i mitt fall ingen biggie (numera). Jag behöver inte heller resa med flyg till mina allra närmsta – för de bor på tåglängds avstånd.

Jag lever i tron att jag inspirerar. Men i bland, som igår kväll, smyger känslan på mig. Ångesten. Att jag bara är en jäkla besservissrig, priviligerad bajskorv utan kontakt med omvärlden. När jag tänker efter ett steg längre, så vet jag att jag har någorlunda bra kontakt med omvärlden, för jag har också varit beroende av bil, stått i kassan på ett av världens största konsumtionsföretag, är uppväxt där det var 45 minuters rask promenad till busshållplatsen som gällde för att ta länsbuss till Karlstad. Missade en den fick en snällt vänta en eller ett par timmar. Och semestern spenderades hemmavid. På sin höjd en campingtur runt Vänern eller en tur till Tjörn om en hade tur.
Men den parentesen får inte plats i mitt självförakt när jag börja spela på den strängen.

För mig är det enkelt att hamna relativt lågt i alla koldioxidtest. Så klart. Och därför tycker jag att det är min plikt att just dra ner där behov har övergått till lyx och bekvämlighet. Jag har en del klimathaltande puckar, så som torp på Gotland. Och jag tänker så att hjärnan glöder för att lösa den pucken på lång sikt.
Men hur är det om en är beroende av bilen, bor i ett stor hus på landet och har ett jobb som i sig gör ett klimatavtryck? Ska en ha ångest över det? Nä. Jag tror så klart att alla människor säkert kan fundera på hur en kan optimera för att bli så klimatsmart som möjligt – efter sina personliga förutsättningar. Men när en luskat läckande koldioxidhål och sytt igen varenda ett av dem efter bästa förmåga,  och en ändå hamnar på en hög siffra. Vad göra?
Slita sig själv i stycken?
Nä.
I min värld är det inte så svartvitt. Där det är lätt att sänka sina utsläpp, som i en stad med utbyggd kollektivtrafik, är det kanske där vi ska börja kötta? Se vad det finns för normer? Och sedan konstatera: Lagar och regleringar ska inte se likadana utöver hela landet. Det är orimligt att mitt Värmland-jag från långt-ute-på-vischan ska lyda under samma lagar och regleringar som mitt privvade-Stockholms-jag, för vi har ju rent krasst olika förutsättningar.
Bor en nära kollektivtrafik så kanske det ska vara mindre gynnsamt att äga en bil, men kanske lättare att använda bilpool? Gör det enklare att ta tåget – för alla. Det finns ju kommuner som äger flygplatser, men hur vore det om de investerade i tåg istället? Om DN kan chartra ett tåg som ska gå genom Europa i sommar, så kan väl en kommun (med rejält statligt stöd) satsa på tåg likväl som att äga en flygplats, eller?

Jag hoppas innerligt att jag kan vara en bubbla av inspiration – från mitt perspektiv. Även om jag är en privilegierad bajskorv. Och att vi tillsammans kan inspirera varandra – både att sänka våra egna utsläpp, men också sätta press på företag och beslutsfattare. I min värld ska klimatfrågan kunna samla folk, så som vi lyckas med i Klimatklubben, snarare än att hamna i en men-du-rå-mentalitet. Inte jämföra och snegla bakom axeln, utan börja gräva där var och en av oss står. Börja någonstans.

Åh, kan vi inte bara komma överens om det? Att vi hjälps åt, och att vi har förståelse för att vi alla har olika förutsättningar? Och kanske TILLSAMMANS med några plus-och-minus-här-och-där kunna komma ner till en genomsnittssiffra på utsläpp, som funkar?

I min värld är det rimligt att jag som bor i stan kapar vissa lätta puckar, för att någon som har en större utmaning på sitt bord inte ska ligga sömnlös på natten. För vi hjälps väl åt? Mina bekvämligheter är någon annans livlina.  Jag menar inte att vissa ska leva la vida klimat-loca, medan andra vrider och vänder på varenda litet utsläppshål. Men tills vi får lagar och regleringar som hjälper oss, så kanske det kan vara en brygga för att köpa oss lite tid?
Vi är väl ändå stora nog att se the bigger cause: Att vi ska fixa klimatbiffen – no matter what (och efter bästa förmåga).

Och som min mamma sa när jag bodde i världshistoriens stökigaste kollektiv: städa för din egen skull, annars kommer du gå i bitar. Nu råkade jag vara lika stökiga som alla andra i det där kollektivet, men jag fattar hennes poäng: en ska göra det en själv tror på, som rimmar med synen på sig själv, och inte hela tiden gå runt och irritera sig på andra och vad andra (inte) gör.

Eller vad tycker ni?