Jag fick en intervjuförfrågan från För det vidare om jag kunde berätta om min skolgång och vad som gör en bra lärare. På deras sajt berättar jag om hur det påverkade mig att kallas problembarn i högstadiet och varför min psykologilärare Roland Jacobsen är den bästa lärare jag någonsin haft.
Alla som gått på Tingvallagymnasiet i Karlstad, och haft Roland förstår nog vad jag pratar om …
Här kan du läsa artikeln: “Humorn gjorde de tyngsta ämnena lätta”
God morgon sailors! Som många av er vet, så for jag på en miniweekend till mitt älskade Värmland för ett par veckor sedan. Jag tog John, min syster Ellen och min svåger Christer under armen, satte mit på tåget och tuffade västerut. Till den friska luften. Till lugnet. Till mor och far. Och till svampmackorna.
Det bästa jag vet när jag kommer hem är att gå genom den lummiga trädgården. Det är min favoritplats. Om jag någon gång köper mig en sommarstuga så ska jag ha en trädgård så lummig att det knappt går att gå raklång genom den. Gärna med små gångar, en liten äng och trollska partier.
Mina föräldrars trädgård är lummig, men kanske inte så igenväxt som jag önskar. Däremot är den proppad till bredden med grönsaker, äpplen, bär och träd. När frosten kommer åker allt upp ur jorden och in i vår gamla jordkällare. Där kan lök, äpplen, potatis och morötter hålla sig hela vintern.
Njut.
När jag lever vardag i Stockholm så jäktar jag hitan och ditan mest hela tiden. Jag tar mig aldrig tid att se mig om. Titta på naturen. Däremot tar jag igen det tusen gånger om när jag kommer ut på Värmlands-landet.
På lördagen traskade jag upp till min moster Katarina som bor två hus bort. Halva släkten bor i trakten och det är lite som Barnen i Bullerbyn. Det ränner barn mellan husen, man äter lunch i ett hus, middag i ett annat. Här har jag ränt mycket kan jag lova. Hon lärde mig att baka bullar, och så brukade jag hjälpa henne att städa. Jag gillade nämligen att vara i hennes närvaro. Hon kunde läsa mig och förstod mig när alla missförstod mig. Här hos min moster Katarina lekte man också “Påven bannlyser” vid den stora lönnen, eller burken som jag har förstått att det heter utanför min lilla bubbla. Och så åt man bakverk, tittade på solnedgången från verandan och klappade katter.
Uppe hos min moster kan man stöta på en och annan sådan här.
Katarina är nämligen hönstokig. Här avnjuter en höna en pastarätt minsann.
Här står jag utanför min kusins hus. På en hög. Taket ni ser längst till vänster, ja, det är mitt lilla hus det.
Vår lilla “gata”.
Suktade lite utanför mitt drömhus som ligger ett stenkast från mitt barndomshem.
På kvällen dukade vi upp för ett parti monopol. Jag blir verkligen hemskt när jag spelar det spelet. Särskilt när det går bra för mig …
Och det gjorde det. Vi körde på “Fri parkerings-pott” och jag tror jag vann potten fyra gånger. Mohahaha.
När det gick som bäst för mig ropade mamma och pappa att maten var klar. Öppnade köksdörren och möttes av det här. Svampsmörgåsar i massor.
Mitt bästa.
Titta vad jag hittade när jag klickade in på underbara Anna Ilebys blogg. Där är ju jag med min cirkusdräkt, min prickiga kjol, mina kashmirkoftor, min favoritvintageklänning och bästa brallan. Skickliga, skickliga Anna, som dessutom verkar ha massor av spännande saker på gång. Jag är mäkta nyfiken.
Vet ni vad förresten? Jag och Anna kommer från samma by utanför Karlstad. Vi har bott ganska nära varandra under hur många år som helst – utan att veta om det.
Jag träffade Anna för ett par år sedan när hon ställde ut på en konstutställning. Jag föll pladask för Anna och hennes vackra konst, och tyckte att hon var så himla spännande som person. Så ofantligt kreativ och skicklig. Och hon håller stilen. Inte bara för att jag får bli klippdocka.
Är det någon som jag önskar att det går riktigt bra för så är det just Anna. Så det så. Hejja dig, Ileby!
Ps. Värmland 4-ever.
Loading Likes...I vanlig ordning tänkte jag att vi skulle kika på veckan som gått, nostalgiker som jag är. Alla bilder kommer från min flotta Instagram. Vill du följa mig där heter jag kort och gott emmasundh.
Måndag. Gjorde luftiga pincurls i håret (i brist på locktång) och tog fram min kaninmobil. Bloggade om min tjusiga, nya fåtölj i vardagsrummet gjorde jag också. Fint som snus.
Tisdag. Kände mig jazzigt snajsig i brogueskor från Asos.com.
Pincurls även denna dag. Min kära kontorskompis Carins förevigade dem på film. På dessa pincurls bar jag Johns rutiga keps.
Onsdag. Regnet öste ner på Midsommarkransens plåttak. Trippade till jobbet och blev hemskt känslosam. Det var nämligen min sista dag på DV-redaktionen. Jag blev bjuden på Beijing-lunch av världens bästa Carin och Anna, och på eftermiddagen bjöds det på glass, jordgubbar och hej då-kramar. Fina ord var bara förnamnet. Jag satt kvar till sent på kvällen och innan jag pep i väg på nya äventyr skrev jag hemliga lappar till alla på redaktionen. På lapparna skrev jag små hälsningar, kärleksförklaringar och tack.
Gick en liten torsdagpromenad i Midsommarkransen, sprang in på Lyckliga gatan och hälsade på den grymt trevliga ägarinnan. Där, mitt framför mig, hängde ett stycke drömklänning. Helt underbar. På grund av en enorm portion Chicken Karai gick emellertid inte blixtlåset igen. Det kanske den inte hade gjort ändå, men jag skyller gärna på en stackars oskyldig indisk rätt i detta fall. Och på tomt portmonnä. Åh, det smärtade att gå från Lyckliga gatan kan jag säga. Det blev fredag och jag packade väskan och necessären.
Och appråpå katten. Ni vet Winston, som vi var hoppin-mussematte för i ett och ett halv år, han klev fram ur buskarna när vi kom tillbaka från promenaden. Han bor i Värmland nu och stormtrivs. När han hörde mig och John kom han framgalopperande och tokgosade oss. Jag lade mig på mage på marken och sedan fick jag en kattdos som jag kan leva länge på.
På söndagskvällen var det dags att packa ner brudklänningen och fara tillbaka till Stockholm.