Tavla som hänger i köket hemma hos Emma Sundh/Emmas vintage.
För några månader sedan föll jag pladask för ett nummer av tidningen “Se” från 1941. Omslaget föreställer två damer i solglasögon och är så där sprudlande härligt som ett tidningsomslag ska vara.
Tidningen Se var en bildreportagetidskrift som Bonnier gav ut back in the days. I Bonniers korridorer finns gamla omslagsbilder från äldre titlar, och jag har alltid fastnat för just Se-omslagen. De tidiga omslagen kanske jag ska tillägga, för under 1960-talet så blev Se allt mer en herrtidning …
Detta exemplar av Se, som jag hittade på Tradera.se, är emellertid långt i från herrtidningarnas troskanter. Eller icketroskanter.
En dag låg min fina Se-tidningen uppslängd på köksbordet och jag insåg hur bra den passade i köket. Ville ha upp tidningen på väggen, som en tavla, men tyckte att den var lite väl liten. Häromdagen kvistade jag till ABA inne i stan, lämna in ett USB med ett inscannat omslag och fick omslaget utskrivet som poster. Nu är den inramad, klar och hänger äntligen i köket. Här ser du resultatet.
Dessa herrar står i min bokhylla i vardagsrummet, framför min Old touch-bok och bredvid ett alldeles fenomenalt vackert doftljus från Elizabeth Arden. De stirrar på mig strängt, men är hemskt fina. Jag blir alltid lika glad när jag ser dem. Uppstyrda, stiliga och redo.
Herrar i plast måste vara den bästa inredningsdetaljen. Jag har flera stycken, särskilt av Dupontarna. Tror liksom aldrig att jag kan få riktigt nog. Det är herrarna och koffertarna som är mina svaga inredningspunkter. Och pompoms, porslinskatter och pastellglas.
En liten söndagstradition. I vanlig ordning tänkte jag nämligen visa hur min vecka sett ut med hjälp mina Instagram-bilder. Om du vill följa mig där så heter jag emmasundh. Skepp å hoj, söndagsskoj!
Måndagen började med att jag och Lollo åkte runt i lånad bil och gjorde mängder av ärenden inför ett alldeles speciellt projekt. Passade även på att ägna en minut åt att sätta upp en hylla i sovrummet.
När det blev tisdag sprang jag på möten. På väg till ett av dem stod det ett lockbete i vägen. En koffert. Mitt på trottoaren. På kvällskvisten pysslade jag järnet. Jag gjorde bland annat en förstoring av det här bokomslaget som ni ser till höger. Mäkta stiligt, eller hur? Men det skulle inte bara agera bokomslag. Denna plansch hade nämligen ett annat mission i livet. Exakt vad ska du få se i veckan …
Onsdagen kom, en nästan brottsligt spännande dag. Jag, Volang-Linda och Vintageprylar (som skriver en bok tillsammans) anordnade nämligen en fest tillsammans på vårt förlag Norstedts.
Vi hade gjort finfina goodiebags till gästerna på festen. Bland annat hade vi fixat specialgjorda chokladkakor, som jag hade formgett omslaget till.
Här står jag på trappen till Norstedts (bilden är snodd från Vintageprylar), och så en liten bild på några av drinkarna som vi bjöd på …
Fredag. Träffade Silversaga igen för att bolla spännande projekt. Norpade hennes Iphone för att ta kort på hennes otroligt vackra Iphone-skal som bär en av hennes egna bilder. Fint som snus. Fredagskvällen spenderades på 40-årskalas (bilder därifrån kommer inom kort).
Vaknade upp till en lördag, blev fotograferad av en annan härlig dam, visade upp min Damernas Värld-tavla som äntligen funnit sin plats ovanför Johns biostolar. Därefter traskade jag på en långpromenad till Fruängen för att hälsa på mina vänner Mick och Emelie som flyttat dit samma dag.
På lördagskvällen ilade jag iväg till världens bästa Carin som hade ställt till med drinkfest och bjudit in en hög härliga människor. Söndagen kan sammanfattas i den högra bilden. Kaffe och promenad. Bästa.
Min kära man, tillika filmnörden, John har som några av er vet en liten bio-klubb som kallas “Bio på Bio”. Namnet kommer från att vi bor ovanför en gammal biograf. Närmare bestämt vackra Tellus Bio.
När det är dags för “Bio på Bio” tar John fram projektorn, ger en presentation av kvällens film och så visar han utvalda filmer från olika decennier. Popcorn ingår.
Som den filmfantast han är har han länge varit på jakt efter ett par vinröda biostolar. För vad är en bioklubb utan biostolar? Nä, just det.
Han har letat efter de perfekta stolarna sedan Gustav Vasa föddes ungefär, och för ett tag sedan dök de upp på Blocket. John ilade i väg och skeppade hem dessa två stolar på fem röda. Dessa biostolar har stått på den gamla Filmstaden i Solna, och kanske är det så att Greta Garbo och Ingrid Bergman har suttit i just dessa stolar? Vi kan i alla fall låtsas det …
I går var jag hemma hela långa dagen, med ett enda uppdrag: Släppa in lite vår i mitt hem. Ett spännande uppdrag med tanke på att första snön anlände i Stockholm i går kväll.
Jag rullade upp mitt hår till min sedvanliga frisyr, tog fram mina pastelligaste och sommarblommigaste vintageklänningar, putsade och fejade i lägenheten och välkomnade sedan världens underbaraste team för ett stycke plåtning. Min och Johns Midsommarkransen-pärla ska nämligen få vara med i tidningen Älskade hem i vår.
Så här såg jag ut dagen till ära. Blommig vintageklänning från Vintagemässa Bakåt Framåt, vita strumpbyxor från Asos.com och mina älskade bolltofflor från H&M.
Fotograf var den eminenta och fantastiska Jessica Silversagasom här står böjd över kameran för att fotografera mitt kök.
Härliga chefredaktören för Älskade hem, Lina Hansson, var också på plats. Medan jag strosade runt i min blommiga klänning kvittrade dessa tu fram den bästa sortens inredningspepp. Resultatet får du se i ett kommande nummer av Älskade hem.
Min kära man John kom inspringande i lägenheten med ett fång rosa rosor i går kväll. Till mig, där jag stod i randig sjukdoms-pyjamas, frisyr på sned, mönstrade mockasiner och påsar under ögonen, lika stora som välfyllda ICA-kassar. Det var banne mig ingen vacker syn ska gudarna veta.
Borrade ner näsan i rosorna, dukade fram middag och finglas.
Den där mannen för mig helt snurrig i bollen minst sagt. Kär. Sockerdrickig i varendaste ven. Lycklig. Min John är världens bästa. Inte bara för att han ger mig rosor så klart, utan för att han gör mig till en bättre människa. Påminner mig om vem jag är, vill vara. Dessutom är han kan vara kommuns peppigaste person.
Rosa rosor.
Detta är för övrigt mina nya, fyndade glas. Klickade hem ett helt gäng på Tradera för nästan inga pengar alls. Jag har varit på jakt efter sådana här glas i flera år, men det var först nu de blev mina.
I lördags fick jag och John ett litet lätt infall. Vi skulle egentligen bara möblera om i vardagsrummet, men helt plötsligt så slipade vi trägolv och målade för fulla muggar. Vitt.
Det var verkligen inte planen, vi har bara pratat lite löst om att måla golvet. Men ibland så behövs det liksom så lite för att man ska komma till skott. I lördags var en sådan dag.
Vardagsrumsgolvet var vackert och slitet innan, egentligen inget fel på det. Men jag är verkligen ett stort fan av ljusa golv, eftersom möblera syns desto bättre. Ni ska få se fler bilder när alla möbler har kommit på plats. Var så säker …
Att tvätt golvet, slipa och måla två omgångar tog en dag. Hur enkelt som helst. Fick visserligen lite träningsvärk i lår och rumpa (hur man nu målar golven med dem?), men det var ju helt klart värt det …
I vanlig ordning tänkte jag att vi skulle kika på veckan som gått, nostalgiker som jag är. Alla bilder kommer från min flotta Instagram. Vill du följa mig där heter jag kort och gott emmasundh.
Måndag. Gjorde luftiga pincurls i håret (i brist på locktång) och tog fram min kaninmobil. Bloggade om min tjusiga, nya fåtölj i vardagsrummet gjorde jag också. Fint som snus.
Tisdag. Kände mig jazzigt snajsig i brogueskor från Asos.com.
Onsdag. Regnet öste ner på Midsommarkransens plåttak. Trippade till jobbet och blev hemskt känslosam. Det var nämligen min sista dag på DV-redaktionen. Jag blev bjuden på Beijing-lunch av världens bästa Carin och Anna, och på eftermiddagen bjöds det på glass, jordgubbar och hej då-kramar. Fina ord var bara förnamnet. Jag satt kvar till sent på kvällen och innan jag pep i väg på nya äventyr skrev jag hemliga lappar till alla på redaktionen. På lapparna skrev jag små hälsningar, kärleksförklaringar och tack.
Sent på onsdagskvällen vinkade jag sedan hej då till mitt Bonnier. Vink, vink. Det blev torsdag och jag var ledig. Strosade runt i extravaganta tofflor.
Gick en liten torsdagpromenad i Midsommarkransen, sprang in på Lyckliga gatan och hälsade på den grymt trevliga ägarinnan. Där, mitt framför mig, hängde ett stycke drömklänning. Helt underbar. På grund av en enorm portion Chicken Karai gick emellertid inte blixtlåset igen. Det kanske den inte hade gjort ändå, men jag skyller gärna på en stackars oskyldig indisk rätt i detta fall. Och på tomt portmonnä. Åh, det smärtade att gå från Lyckliga gatan kan jag säga. Det blev fredag och jag packade väskan och necessären.
Virade min stora halsduk ett par varv runt halsen, sa adjö till min fyndade pjäs (visst är den fin?) och satte mig på tåget till mitt älskade Värmland. Behövde åka dit och ladda ett par batterier.
Lördag. Traditionsenligt besökte jag Gengåvan i Karlstad. Hittade en fantastisk brudklänning i spets för 500 spänn. Nu kan det ju vara så att man redan är gift, men vad fasen. Som den klänningssamlare jag är kunde jag så klart inte motstå denna godbit. Sugen på att se fler bilder på den månne?
På kvällskvisten spelade jag, John och min syster Ellen monopol. I min familj betyder det personlighetsförändring. Själva spelet brukar sluta med att spelet kastas all världens väg. Jag förvandlades – i vanlig ordning – till en odräglig överklassdam – och vann. Mohahaha.
Söndag. Kryssade mellan plommon, äpplen och fallna löv och gick en lång höstpromenad. Andades alldeles frisk luft och trivdes som katten.
Och appråpå katten. Ni vet Winston, som vi var hoppin-mussematte för i ett och ett halv år, han klev fram ur buskarna när vi kom tillbaka från promenaden. Han bor i Värmland nu och stormtrivs. När han hörde mig och John kom han framgalopperande och tokgosade oss. Jag lade mig på mage på marken och sedan fick jag en kattdos som jag kan leva länge på.
På söndagskvällen var det dags att packa ner brudklänningen och fara tillbaka till Stockholm.
