i betalt samarbete med Leksands knäckebröd

Tidigare i veckan kuskade jag med tåg upp till Leksand.
I Dalarna har jag ju varit många gånger eftersom min pappa kommer därifrån, men jag har aldrig tidigare varit i Leksand – eller Häradsbygden.

Jag förstår varför folk vallfärdar hit. Även i mörka november lyser denna bygd upp, det klingar av dalmål  (trygghet för mig), de faluröda husen ligger tätt och här har inte renoveringshets monterat ner det unika.

Jag var inbjuden av Leksands knäckebröd att vara med och styra upp en jullunch, dekorera en lada med återbruk och säsongsfint och snacka klimat, resurser, jul och halmbalshus.
Och så skulle vi ju smaka julknäcke förstås!

Medan Leksands knäckebröd bakar knäcke av sädesslagen så bygger jag hus av restprodukten – halm! Mitt favoritmaterial!
Leksands knäcke gör ju mestadels bröd på råg, medan vi byggt hus av vetehalm.

Dagen innan jullunchen fixade jag dukningen i ladan med återbrukspyssel, svenska äpplen och torkade apelsiner (som jag fått från en matbutik – apelsiner som annars skulle ha slängts pga osäljbara), medan Leksands-bördiga Karin Stigsdotter dekorerade ladan med kransar både inomhus och utomhus.

Dessutom hade hon gjort den här fantatsiska rågkronan!

Så vacker – prydd med leksandsband som krona på verket. Om jag kommer över närproducerad råg någon gång så ska jag ge mig på att göra en likadan (men gissar att den inte blir lika fin som Karins).

Knäckebröd, rödgran, nötter och svenska äpplen. Det behöver inte vara svårt (eller nyproducerat) för att skapa julkänsla.

Klart!

Och redo för lunch!

Loppisfyndade mässingsljusstakar, svenska äpplen, tygservetter, torkade apelsinskivor, råg i krus, begagnad duk och bordsgranar gjorda av gamla pocketböcker (som jag gjorde för en massa år sedan inför ett tidningsreportage). Och ett ihopplock av gamla stolar som rotats fram ur förråd.

Så var det dags.
Finkappa på och mot bageriet!
Där mötte jag upp en radda gäster, vi fick en dragning om Leksands bröds historia av Annika Sund (bra efternamn) som är markandschef och en del av detta anrika, familjeägda företag.

Hon berättade att Leksands knäckebröd varit fossilfria sedan 2013 och berättade om satsningar, att bageriet värms upp av spillvärme, vad som gjorts historiskt för att sänka klimatavtrycken, men också vad som fanns kvar att göra. Det jobbas skift på bageriet för att använda ugnarna så effektivt det bara går (istället för att stänga av och vänta in tiden och resurserna det krävs att värma upp dem). Leksands knäckebröd klimatkompenserar inte utan använder pengarna för att påskynda sin omställning istället. Intressant tanke, eller vad säger ni?

Efter dragningen fick vi gå en rundvandring i bageriet – i full uniform!

Här har vi deg som ska bli knäckebröd.

Innan vi gick in i bageriet fick jag i uppdrag att se att inte någon gäst blev fast vid det här momentet allt för länge och hamnade på efterkälken från gruppen. Jag förstod inte riktigt varför någon skulle bli stående vid någon maskin ….
Tills jag själv blev det, hahaha.

Misslyckades totalt med mitt uppdrag, för att stå här och se knäckebrödet stansas ut var som att titta på någon som drejar. Så meditativt och härligt.
Och det var som en Jönssonligan-maskin. Bröden stansades ut, degen som skars bort ramlade ner på ett litet transportband och skeppades i väg för att bakas in i degen igen.
Ja, ni fattar.

Bröden åkte sedan in i en ugn och gräddades.

Tadaaaa!

Efter rundvandringen lämnade vi bageriet och utanför stod …

Två stycken nordsvenska hästar …

Med vagn! Det var taxin till lunchladan! Alltså detta kommer jag SENT att glömma kan jag säga.

I sakta (och alldeles lagom) mak färdades vi fram genom novemberkylan.
Den här hästen jobbar vanligtvis i skogen, men hade fått extraknäck(e)!

Framme vid ladan! Och i sällskap av en massa trevliga – bland annat Isabelle!

Här kunde en värma händerna också.

Det bjöds på glögg, julknäcke och lokalproducerat! Och en massa snack!
Karin, som dekorerat utanför, fick jag bara på bild här (skärpning Emma!).

Efter glögg var det dags att kliva in i ladan för lunch!

Så inspirerande att få kliva in i en annan bubbla – nämligen matkreatörs-bubblan!
Himla trevlig bubbla det där. Fick träffa Anna Demirian som driver Kitchenofanna och Jenny Finn som driver kontot Jennysrumochspis.

Till bords!

Med knäcke-tema!

Och vad ska serveras på en julknäcke-lunch? Jo, så klart knäcke med olika tillbehör, signerade Siljansnäs hotell. Till och med dessertens grund var knäckebröd! Sånt här älskar en ju – när några har gått all in på det här:

Fick träffa Jenny Westman som driver Superfoodsweden (och hennes gulliga bebis!) också.

Och medan desserten serverades berättade jag om vårt halmhusbygge för att sedan snacka klimat, jul, resurser och hur vi skulle kunna fira jul på ett vettigare sätt. Och vår roll i sociala medier (vi som når många).

Julen är en av våra mest ohållbara högtider. Vi konsumerar som att det inte fanns en morgondag, vill ha välfyllda bord (vilket riskerar matsvinn), vi köttar loss och dessutom så går det trender i juldekorationer.
Appråpå att Myrorna får in 20 ton möbler och prylar – om dagen.

När vi ger julklappar så vill vi gärna ge bort något nytt, trots att det en faktiskt ger bort är: utläpp. Och detta handlar ju om normer – och där har vi alla en roll att spela.
8 av 10 barn kan tänka sig begagant i julklapp visar en undersökning gjord av Blocket. Ändå lägger vi nyproducerat under granen. Varför?

Och där kan vi – särskilt vi med många följare – går i bräschen. Visa att vi SÅ KLART köper secondhand, lagar lagom med mat,  visar recept på rätter som en kan laga på leftovers, dekorera med ätbart (istället för nyproducerat från Kina) och värna om resureserna.
Eller varför inte testa loss bland vegetariska recept på julbordet och bjud in följarna att tipsa som sina recept – så som vi gjort här på bloggen många gånger inför jul.
För den som vill äta kött på jul – gör det. Men då kanske en ska tagga ner på köttätandet resten av året.

Ofta kallas julen för barnens högtid. Trots det är det sällan en ser julgranar klädda av barn (jag tampas själv med detta, hahaha) och trots att många av oss förknippar julen med traditioner så har julen blivit föremål för trender. Själv är jag uppväxt med att samma julpynt tas fram år efter år, några dekorationer finare än andra så att säga, men det finns en trygghet i det där. Det återkommande.
En trygghet jag tycker att vi ska värna om. Använda det vi har istället för att köpa nytt.

Och så passade jag på att lyfta HållbaraSara (som alla borde följa) som utsett en juloutfit som hon ska bära år ut och år in. Och just det tankesättet har jag kopierat, och här ser ni min outfit. I vinrött.

Vi vuxna behöver ju ta ansvar för kommande jular (och barn) också. Inte ge bort ett pärlhalsband av utsläpp i julklapp till våra barn, and hope for the best.
Vi drömmer trots allt om vita jular – något som med vårt och samhällets beteende – kommer vara ett minne blott om vi inte förändrar beteende. Skåne hade i november metrologisk sommar – just saying.

Efter att jag varit både grinchen och inspiratör (HOPPAS JAG!), så var det dags för kransbinderi med Karin.

Jag band den här kransen av lingonris på en gammal stålgalge. Och så lite leksandsband som pricken över i:et. Kan en sätta upp en krans på dörren till ett hus som inte är klart?
Öppen fråga ba.

När alla gjort en varsin krans var det dags att säga hejdå.

Det blev kramar, knäckebröd och en massa nya bekantskaper. Och med en hel massa julstämning innanför västen kuskade jag hem igen till Värmland.
Så fina, viktiga, vettiga (och GODA!) dagar i Leksand!

Tack alla som gjorde denna dag möjlig. Ett extra tack till Leksands knäckebröd och AnnMarie som lånade ut sin fina lada (och bjöd på fika när vi mest av allt behövde det). Tack!