Vissa dagar känns helt som vanligt. Rent intellektuellt alltså. Eller ja, intellektuellt och intellektuellt. Lägg en gröt i en smart bok och du har en klar bild över läget.

Sedan händer något. Insikten om att det nog – trots allt – inte känns så där himla jättevanligt trots allt. Hormongråten över att önska sig Swedish Grace-tallrikar FAST vi har fullt fungerande tallrikar (!?)(kan ej ta ansvar över detta i skrivande stund) och den oanade faiblessen över delikatessen “ananasringar på konserv”. Gärna att konserven har stått i kylen ett tag. Eller det obeskrivliga längtan efter burkchampinjoner och fiskpinnar. Eller pizzasallad i de där runda plastburkarna (smakar inte likadant i annan behållare). Eller hormonutbrott i Åstaskogen.

Sedan den här känslan.

När kroppen sväller, ansiktet börjar förlora sina drag, ögonen känns som de ska pluppa ut och det låter som Ironman tar en söndagspromenad.

And it getting worse …