Har ni sett denna nyhet, att det numera finns mobilabonnemang märkt med Naturskyddsföreningens egen märkning Bra miljöval? Så himla bra!
Jag hyser ju stort förtroende för Naturskyddsföreningen och deras arbete, och älskar tillförlitliga märkningar som gör det enklare att göra rätt och svårt att göra fel.

Jag har haft samma mobiloperatör i evigheters evigheter, har inte ifrågasatt deras klimatavtryck, strategi kring hållbarhet eller ens tänkt tanken kring vilken typ av el som används. Jag har varit nöjd kund, för abonnemanget har lirat. Men retat mig på att de ständigt vill sälja på mig nya mobilen, puffar kunder att hela tiden byta upp sig och lockar prylar för att sälja abonnemang.
Så i dag bytte jag mobiloperatör till ETC mobil, som är den första mobiloperatören som har miljömärka abonnemang. Sådan enkel grej att göra. Använda sin konsumentmakt en gnutta en torsdag ba!

Pja, bilden har ju noll att göra med detta inlägg, men gullig katt ändå?

Snart 100 patreons! Så vad sägs om att snacka mer om just detta: Patron och betalvägg! Hur det funkar, vad det innebär (för dig och för mig) och några nya insikter!

Hur funkar Patreon?
De flesta inlägg här på emmasundh.com är fria, men de inlägg som kräver mer arbetstid eller tangerar att vara mer privata än personliga, skyddar jag bakom en betalvägg.
Jag ska strax förklara varför.
Det finns tre nivåer av betalvägg. Brons, silver och guld. Vid bronsnivå får du lite mer än vanlis-bloggen. Bland annat får du ta del av mina måndags-check-ins (måste hitta på ett bättre namn känner jag nu). En sorts kik in i mitt huvud. Vad händer nu, vad grubblar jag över och vad kommer att hända i veckan.
På silver nivå får du lite mer än på bronsnivå. Exempelvis får du ta del av nyheter innan alla andra, DIY:s och extramaterial. På guldnivå får du ta del av det som tar mer arbetstid i anspråk, exempelvis videos och i veckan ska alla på silver- och guldnivå få komma hem till mig. Jojominsann, det ska bli rundvisning i lägenheten.

Patreon för mig
För mig har betalvägg via Patreon varit en stor jäkla gosig kram, en bubbla av värme och enorm trygghet. En safe spot där en kan tillåta sig att vara mer privat, lite mer rund i kanterna, gråta en skvätt och vara lite mer hejsanhoppsan. Inte så välstruken. Det är lite som att gå in i ett folkhav (post corona) och landa i bästisarnas famn. En vet å något sätt att de som är där, särskilt alla på Guld-nåvå, är de som vill fånga en när en faller. Som är bomullen att landa i. De vill väl. Och de gillar vad jag gör. Som en hejarklack och ett potentiellt bästis-bibliotek i ett! Och det är för dem (och IRL-bästisarna) som jag berättar nyheter först.

Tryggheten
Betalvägg via Patreon är en trygghet. Inga troll eller haters betalar för att hata. Få människor med skav i kroppen betalar för att leta fel,  syna andra i sömmarna eller ge taskig kritik. Hoppas jag. Så har det varit hittills i alla fall.
Och att få ha ett yrke (och liv), där arbetsmiljön är vettig och trygg, där en kan få vara sig själv med fel och brister, där människor vill en väl, ger kritik i all välmening, hejar på i utvecklingen, är en förutsättning för att orka. Att få vara som en är, och att det är okej.
Jag har nära 20 000 följare på instagram. Jag får taskiga, tråkiga och icke väl menta kommentarer, DM:s och mejl var och varannan vecka. Jag får så klart fantastiska, underbara och helt överdjärvligt fina kommentarer långt mer ofta, men hade jag haft en “vanlig” arbetsplats där några inte ville mig väl och aktivt sökte upp mig för att störa sig på just mig, hade jag förmodligen ganska snabbt bytt jobb.
Men jag älskar mitt jobb och det ligger i mitt DNA att dokumentera. Har gjort det så länge jag kan minnas. Samtidigt har jag märkt att jag börjat bygga murar, snäva till mina ramar och bita mig i tungan. Alla som känner mig vet att jag är en människa utan murar. Inte ens en trottoarkant.  Ja, vissa kallar det visst gränslös. Andra öppensinnad.
Men jag tycker om mig. Vill inte bli en söndertrasad, präktig person stött och blött i andras tyckande, som förväntas göra alla rätt, tänka smart vid första försöket. Jag vill inte vara en person som biter sig i tungan i rädsla att reta upp någon. Jag vill vara jag.
Det finns de som gillar att provocera. Som använder internet för det. Jag är inte en av dem. Så långt från dem.
Så därför blev det snart ett självklart val att ha en betalvägg. Ett sätt att ta vara på den personliga hållbarheten. Skydda skinnet, tjockheten på huden. Och skilja vetet från kornen. Ett vad tusan säger en? Ja, ni fattar.
Hade jag inte snackat klimat och hållbarhet, ämnen som jag tycker ska vara tillgängliga för alla (och som förvisso kan uppröra), hade jag stängt min Instagram och satt betalvägg för hela bloggen, men jag vill inte klimat och hållbarhet ska vara en fråga om klass. Därför är alla inlägg som berör just detta öppna, medan jag skyddar det lite mer privata, drömmarna, rummen, känslorna och planerna, bakom en betalvägg.
Hatten av för alla som har mångt fler följare än jag.

Vad får en egentligen?
Att använda betalvägg är också att höja värdet på det jag gör, och det jag delar med mig av. Någon blev skitarg när jag införde betalvägg, med kommentaren “Vad värdelöst att man ska betala för att läsa din dagbok!!????”. Vet inte hur många personers dagbok, liv och tankar var och en har tillgång till IRL, men i min värld är det inget jag skulle ta för givet. Jag skulle se det som ett enormt förtroende. Ett privilegium. Jag har delat med mig av mitt liv sedan 2005. Ni har varit med i bröllop, flytt, jobbyten, förvirring, missfall, barnlängtan, TVÅ barn och i tusentals små glimtar av mitt liv. Jag älskar att ha med er på resan! Ibland ballar jag ur, ibland ryter jag till mot omvärlden, ibland får jag för mig att flytta till slott. Det är som en biografi som skrivs på lite varje minut. En biografi där slutet inte är bestämt ännu. Där ni stundvis får vara med och bestämma innehållet, tycka och tänka om nästa kapitel. Jag är enormt tacksam för alla som är här, som läser, kommenterar och som följt mig länge. Som utvecklar mig, mina resonemang och mitt vett.
Samtidigt är jag skribent, fotograf och tydligen gör jag videos också. Saker som andra får betalt för att göra (skriva tidning, böcker, göra TV), men på internet där inga lagar finns, är allt gratis. Det är FANTASTISKT att alla kan ta del av så mycket, men i slutändan handlar det ju också om en personlig hållbarhet. Höja värdet (inte nödvändigtvis det monetära, men kanske insikten att någon faktiskt producerat det en konsumerar) på allt material som finns där på internet.

Förutsättning att fortsätta
Denna våren har ställt allt på ända, och jag har behövt jobba om min affärsmodell. Inget konstigt, jag tycker det ligger i vettet att se över vad tusan en håller på med, reflektera och kanske steppa upp det hållbara gamet once in a while. Men detta var ju lite mer chockartat så att säga. Särskilt med tanke på att jag gjorde en storstädning i företaget i fjol, för att städa utan det mest ohållbara.
Jag trodde jag var hyfsat safe, med många olika ben att stå på. Skriver böcker, jobbar som journalist, fotograferar, formger, föreläser, bloggar (där samarbeten har varit själva inkomstkällan) och arrangerar allt från Klimatfrukost till allsköns kollijox med klimatet i fokus.

Dessutom jobbar jag ideellt med både Klimatklubben och den årliga loppisen Kransenloppis (som på grund av rådande läge inte blev av i år).
Jag älskar att ha en bit ideellt, viktigt arbete i min mix, men det bygger ju på att det kommer in pengar från mina jobb. Det som drar in pengar till Aktiebolaget Stohetsvansinne (som Maria Soxbo brukar kalla mig) är framför allt samarbeten och föreläsningar. I och med corona-pandemin försvann ganska snabbt ett ben, föreläsningar och Klimatfrukost. De benen som byggde på att samlas.
Strax började det andra stadiga benet att darra. Samarbeten. Många företag frös sina marknadsbudgetar och drog tillbaka samarbeten. Om jag hade tummat på kvalitet och hållbarhet, och återgått till gamla konsumtions-triggande hjulspår, hade jag nog kunnat puttra på. Men jag är ju en värdedriven liten skit, vars samarbeten måste passera ett ganska bad ass nålsöga (även kallat min magkänsla).
Och jag vill samtidigt inte vara beroende av samarbeten, för jag vill inte hamna en situation där jag tummar på kvalitén när det gapar tomt på lönekontot. Snart växte tanken om betalvägg fram. Insåg ganska snart att detta var enda vettiga vägen om jag ska kunna fortsätta hålla en god kvalité och samtidigt pleas:a alla de som vill att jag gör färre samarbeten men vill att jag ska blogga mer!

Nytänding & energidrinkar
Förutom en trygg bubbla, är  också Patreon-upplägget en slang av en jädra energidrink extra allt.
Det är SÅÅÅÅ kul att skapa material för Patreon, för jag kan eska tid för det. Min arbetstid är ju begränsad.  Jag vet hur mycket pengar jag måste dra in för att gå runt , jag vet hur många timmar jag har på dygnet för att jobba. Timmarna ska fördelas mellan mejl, svara på kommentarer, kirra allsköns uppdrag, jobba ideellt och så klart: blogga. De blogginlägg som är betalda är så klart lättare att göra rent bord för och prioritera, eftersom de i slutändan ger lön och mat på bordet.
Men alla de andra blogginläggen? När ska de göras? Och hur ska jag ha tid att göra dem om jag vill ha FÄRRE samarbete? Genom betalväggen och ständigt ökade antal Patrons kan jag lägga mer tid på så väl fritt material som material bakom betalvägg. Just nu testar jag hur jag kan lägga upp mina dagar, se hur mycket tid jag kan lägga på bloggen jämfört med allt annat. Men just nu har jag en skön mix!

Tjena chefen!
Istället för att ett företag som jag samarbetar med berättar vad de vill ha i mina kanaler (pja, i samtal med mig så klart), så vill jag fråga er oftare: vad vill ni ha? Som nu, när en patreon ville ha mer inlägg i text, tänkte jag glatt “ska bli, chefen!”. För Patron är lite som min chef. Jag har lovat mina patrons något, och det är löften jag ämnar hålla. Jag har lovat dem ett visst antal blogginlägg, det ska vara måndags-checkins och i veckan blir det en rundvandring i mitt hem. Istället för att göra företag nöjda så vill jag göra mina läsare och patreons nöjda. Och mig själv då så klart. Men om inte det har framgått är jag mer än nöjd med detta upplägg. Den peng som betalväggen betalar ingen hyra direkt, för så stor är inte detta ben som darrigt försöker bli stadigt, men det är en del som jag värderar högt.
Det är på något vis också skönt och befriande att ha tydliga ramar. Att den här bloggen uppdateras så mycket, så frekvent och med så mycket energi, det har vi lite mig att tacka för, men framför allt de som ger mig jobb: mina patrons.
Tack chefen!
Och rent krasst, om någon hater försöker bli min chef kan jag kasta ut den från min bubbla. Det är också en otrolig lyx och en trygghet att kunna bestämma vem som ska få ta del av mitt liv.
Personlig hållbarhet om något.

Vore kul att höra vad ni tycker om betalväggen – både ni som inte är patreons och ni som är patreons! Gillar ni? Vad vill ni se mer av? Och vad skulle ni önska för material?