Efter den allra finaste kärleksfesten (ett fång bilder kommer inom kort), med de bästa av vänner, en storasyster och en liten mops, var det dags att utforska Skåne. Utforskningen började på andra sidan vägen, i Söderåsens nationalpark. 

Post-fest-trött och regnklätt hår i den vackraste bokskog jag sett. Eller ja, den enda bokskog jag sett. 

Det var verkligen helt magiskt. Alltså det var ju sådana här upplevelser ens föräldrar drog med en på som kid, men man skulle promp sitta i bilen, lyssna på musik och sura för att de skulle “titta på naturen”. Löv och barr, liksom. Inser nu att de kanske försökte öppna en vacker värld för mig, men jag var fast besluten att stänga alla dörrar om mig, till min trånga, mörka innergård. Sorry, folks.

Mjukisbyx-John är den bästa John som jag brukar säga. 

Vi (jag, John, Lisa, Per och moppen Mello) lämnade bokskogarna kring lunch och begav oss mot Österlen. Till kullar som ringlade sig som melodier när vi körde förbi dem och vallmofält som vajade så där prassligt filmiskt. Jag och John satt i baksätet och skrålade “Hönsafötter, gulerötter, skåne, skåne, skåne” i takt med Lisas farmors Volvo 240-motor. Vid tre-snåret hade vi nått vårt första mål. Fridens. På vägs ände låg denna oas som är känd för sin …… pizza. Ungefär den godaste pizza jag ätit. Har drömt om den där pizzan sedan dess.

Utanför fönstret låg äppelodlingar på rad. Alltså Skåne, hur kan jag liksom stå emot att älska det här?

John i Äppelriket.

Med pizza i magen satte vi oss i farmors bil igen och puttrade i väg. Stannade vid Äppleboda och köpte med oss …

Äppelmust! Vi fick provsmaka alla sorter av den snälla äppelkvinnan, men jag och John fastande för Aroma. Söt, men syrlig, precis som det ska vara. 

Stockholmsbo möter vallmofält. 

När kvällen kom svängde vi in på kvällens hotell, Talldungens gårdshotell. Jag säger bara en sak: Åk dit. Punkt.
Eller inte punkt förresten. Jag vill nog berätta varför: Det ligger helt fantastiskt vackert, är stilfullt inrett, har ett smart ekotänk och de trevligaste och varmaste hotellägarna. Du vet hur det kan vara ibland, när man bara får en sådan där varm känsla i kroppen att det här, det här är minsann riktigt bra.
Tusen tack Lilly som tipsade om stället i kommentarsfältet.

I det här rummet bodde Lisa och Per (och mopsen). 

Och här bodde jag och John. Varenda liten detalj var hade charm och passade in i det gamla huset. 

Ja, till och med duschen. Precis så här vill jag ha det hemma om jag någon gång lämnar Midsommarkransen för en gammal skola på landet.

Kvällen spenderades i matsalen, där vi åt chips och spelade kort. Hotellets restaurang hade nämligen inte öppnat för säsongen, men det gjorde inte så mycket för våra pizzamätta magar.Och det bästa? Det ger oss bara ännu en anledning att återvända hit, för deras mat ska vara något utöver det vanliga.

Solen gick sakta ner över fälten, jag spanade efter katter och så vann John i “ruter sju”. Sedan gick vi och knöt oss i de fina rummen och laddade inför en ny dag på roadtrippen.