Vardagen har vevat igång, barnen har prickat av första veckan i ny förskola och vi har gått igenom alla sorts känsloregister i processandet av den nya vardagen och helgbestyr.

Jag har fortfarande svårt att greppa att det här är vårt hem nu, inte den där lägenheten i Midsommarkransen som vi visst bara åkte i från (och måste tömma inom ett par veckor).
Jag upptäcker nya versioner av mig själv här. Som att jag fått en uppdatering via Appstore och har öppnat upp nya fält i appen Emma Sundh.
Det är små, mikroskopiska uppdateringar som ändå gör något med helhetsbilden.

Jag ser solnedgångarna, små kristaller på ängens alla grässtrån, tittar upp på de gigantiska lönnarna som stått där genom historiens intriger och sedan måste jag titta ner igen för allt blir så stort. Allt känns liksom inifrån och ut. Är det för att bruset är borta? Jag vet inte. Kanske.

Det är som den första förälskelsen då allt är nytt, läskigt, spännande, hjärtskärande, himlastormande, tomt, fullt och fan ta mig allt. Oreda.
Men också en testkörning av systemet. En vet att alla känslor fungerar på något vis. Långt ifrån blasé.

Det kommer väl en dag då en inte fascineras av solnedgångarna med wide screen, men just nu är det som att huden darrar i allt det här. Tänk att det här ska bli vardag, och allt jag känner till sedan förut-vardag kommer bli exotiskt.

Min mamma har gjort exakt samma resa som jag. Hon växte upp längs den här vägen, bodde i Stockholm, träffade pappa och så flyttade de tillbaka hit. Hon brukade åka till Stockholm för att “andas avgaser” som hon uttryckte det. Det var väl mer en omskrivning för att leva lite mer susigt och dusigt.  Det vetta tusan om jag någonsin kommer att slöja i något rosaskimrande över avgaserna, men nog kommer jag åka till Stockholm för att fylla på med suset emellanåt (post rådande världsläge).

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!