Peppad värmlänning som älskar sociala nav, babbel, stök, stoj, skoj och skratt. Trivs som katten med många människor omkring mig, och att gå från allvar till kluckskratt. Jag har stått upp och sagt ifrån, men också blivit erbjuden jobb för att jag “bidrar till en god stämning på arbetsplatsen”. Älskar när alla trivs! När andra kan känna att de kan vara sig själva. Jag kan vända ut och in på mig själv i försök att alla ska må bra.
Den där personen som är (var?) jag har jag ärligt talat svårt att få ihop.
För jag är också elefanten i rummet.
Som lovat mig själv att – likt Bianca Kronlöfs träffsäkra ord om feminismen – alltid stå upp för klimatet (och alla de kvinnor som drabbas av klimatförändringarna) vid kaffeautomaten. För mina barns skull. Trots att jag skapar dålig stämning.
Klimatglasögonen har blivit allt skarpare med åren, och jag vägrar göda ohållbara normer och “hålla med”.
Jag är den obekväma.
Men hur går den där personen ihop med den ovan?
Och hur mår folk i min närvaro? Känner de sig kritiserade bara av min blotta närvaro? Pikade av mitt sätt att leva? Av mina val? Det är min skräck. Att vara skavet i sammanhanget.
Jag vill ju vara oskavet.
Och jag är samtidigt besviken på samhället som inte tar mer ansvar för klimatet, för med mer styr skulle jag slippa bli klimatbikten på middagen och elefanten i rummet. Nageln i ögat.
Jag skulle vara norm.
I dag klockan 12.00 ska jag delta i klimatterapi – med publik!?
Hjeeeelp!
Just det här ska jag ta upp med den karismatiska klimatpyskologen Kata Nylén, i ett samtal som arrangeras av ABF.
Samtalet kan ses via Facebook. Anmäl dig nu vettja!
Loading Likes...