Hej vänner.
Nu kommer ett 100% ärligt inlägg om något som darrande utelämnande som min kropp. Det här inlägget har legat och bränt i utkast-korgen sedan i oktober. Inväntat någon form av lämpligt tillfälle. Typ februari-blekhet och post-jul I guess.

Efter 35 år i den här kroppen så har jag lärt mig att älska den, men det har banne mig inte varit lätt alla gånger. Det är ett heltidsjobb att vara missnöjd över sin kropp.

Platt mage, sammetslena ben, jämn hud och fast röv – allt det där som rubrikerna skriker åt oss – är inget som jag någonsin har haft. Och kommer aldrig någonsin få. Det är heller inget jag (längre) vill ha, eftersträvar.
Jag har mina prickar, daller och mjuka mage.
Och så har det alltid varit.

Till och med när jag som 12-åring började mixtra med att svälta, kräkas och extremträna i någon kamp mot livet, förväntningarna, kontrollen och problemen, så var min kropp just min – en mjuk kropp (om än då benig och tunn under det mjuka), med prickar och egenheter. Inte alls så där slimmad som jag trodde den skulle bli. Mitt DNA är mjukt. Så är det bara.
Jag har alltid kämpat MOT min kropps utseende. Inte med mina förutsättningar och tillgångar. Jag har våndats genom tonår och 20-någonting, försökt hitta mina vinklar, dragit in magen, hållit ut överarmar i luften och hållit upp lår ovanför stolen så att de inte ska svämma ut som en pannkakssmet i en smörad stekpanna. Av ren vana märker jag att jag fortsätter att dra in magen, resa hållningen och dra ner och bak axlarna – för att hitta mina vinklar. Men de är just det: ett par vinklar. Jag är så inibasken medveten om vad som ska visas – och inte. Och jag hatar det. Att jag ingår i ett mönster. En labyrint med en given väg.
Jag stoppar ner magen i dra-in-trosor och vill helst ha kläder som sitter åt, drar in och formar min kropp – som i vilt tillstånd kanske helst av allt vill svämma ut och ta plats.
Och här försöker jag utmana mig själv. Även om att jag tycker att det är rätt gött med shape-trosor och jag älskar att fånga min kropp i olika vinklar, så jobbar jag på att posera med mer pondus, låta kroppen få ta plats och ge nyanser av hur jag ser ut. Utmana mina invanda mönster. Numera låter jag låren svänga ut och vecken på magen forma mjuka kullar – för jag tycker om det.
Samtidigt måste jag ta sats för att skriva det här inlägget. Jag har inget problem med att visa min kropp – hur den ser ut – egentligen. Men vissa dagar är huden tunn och då blir kommentarer om det här tändstoffet så mycket jobbigare att tackla. Kanske har jag poserat fel, infe för fram en TILLRÄCKLIGT nyanserad bild.
Jag vet att ni som följer den här bloggen är min trogna hejaklack, känner mig, vet att det finns vinklar och vill mig väl, men den här bloggen är ju wide open ut på internet och titt som tätt kikar okända surmörtar in, som har dammsugit hela internet efter något att surmörta sig på. Kanske för att det känns lite bättre för stunden för dem.

Men så här är det: Vi har alla våra mönster, nu gäller det att utmana dem.
Och jag tycker att det här är så inibasken viktigt att skriva om. Kanske för att jag själv har en så stor insikt i alla dessa vinklar, ser att sociala medier är full av dem (men vet också att det finns andra vinklar). Att av 20 smattrade bilder så lägger jag upp en eller två. Förmodligen har jag omedvetet valt just den eller dem för att jag ser slank ut, kroppens former breder ut sig där de “ska”, min djupa bekymmersrynka inte syns och min kropp kommer till sin fulla rätt – rent normativt. Vi (och jag) blir ständigt matade med hur en kropp ska se ut och det är skrämmande likriktat, trots att alla kroppar är unika. Och här gäller det att försöka tänka på vad som påverkar mig i valen, och vad jag visar upp. Sålla i allt jag ser och försöka gå motströms.

Men det är ju mest den där klännings-bralls-pennkjolen med dra-in-trosa-versionen som ni ser här på bloggen. Det är de vinklarna som jag väljer att visa här. Men det känns så inibasken viktigt att visa på något annat. Andra vinklar. Andra val. Men samma kropp.
För det här är just vad sociala medier handlar om: vinklar. För bakom vinklar finns andra vinklar, och det får vi inte glömma bort – oavsett vad vi ser framför oss. Jag säger inte att sociala medier-varianten är perfekt och att det här är operfekt. Lååångt ifrån. Jag menar att alla vinklar är min kropp.

Jag brukar ju säga att jag har en barbapappa-kropp, vilket många har ifrågasatt. Men om det är någon som vet huruvida jag har en barbapappa-kropp eller ej … så är det ju jag. Jag formar min mjuka kropp i kläder, men nu nu sitter jag här – i bara mässingen.  Utan de där kläderna som smiter åt. Och där är den: magen som jag stuvar om och ner i klänningar, brallor och pennkjolar. Benen som är bäst på att dallra, men som oftast är infångade i strumpbyxor.
Och jag gillar’t. För min kropp är så överjävligt grym. Den har burit barn, fött ut barn, läkt och kommit igen. Den är så mjuk att en katt gärna kurr-mys-trampar på den i tron att det är en kudde. Min kropp säger ifrån när jag är stressad och tar mig upp till dans när jag är på fest.
Den kan bära två barn tre trappor utan hiss och är stark som en oxe om så skulle behövas.

Vissa kanske tycker att det här är utelämnande, men jag är ingen särskilt privat person. Det här är en kropp, som vilken annan. Magen är inte platt, benen vill svämma ut som pannkakssmet och jag har prickar och celluliter. Mitt rump-dallrande är så imponerande att jag gärna bjuder på en show på morgonkvisten. Majken tjoar roat på.
Hon är sådan inspiration. För henne vill jag alltid vara mjuk, dallrig, stark och kunna bjuda på en vardaglig tisdags-kropp. En som gärna svämmar över och är lite all over the place.
Precis som min fenomenala kropp är <3 Och jag som person i största allmänhet.

Ps 1. Vinklarna går att applicera på allt! Inredningsbilder, Gotlandshus, trädgårdar och glada barn-bilder. Härjet, kaoset och dallret finns i varenda vrå.
Ps 2. Det finns så många inspirerande människor därute som visar på alla olika sorters kroppar. Tack för att ni finns, utan er hade det här inlägget aldrig blivit av.