I torsdags var det tre år sedan min pappa dog i Alzheimer sjukdom.
Det ska ärligt talas erkännas att jag de här 1099 dagarna som har passerat sedan dess mest försökt att slå bort tankarna på pappa och den vidriga hösten 2022 när allt rasade. Trots att lägga locket på går emot allt jag själv står torsdags var det tre år sedan min pappa dog i Alzheimer sjukdom.
Det ska ärligt erkännas att jag de här 1099 dagarna som har passerat sedan dess mest försökt att slå bort tankarna på pappa och den vidriga hösten 2022 när allt liksom rasade. Trots att lägga locket på går emot allt jag själv står för och proklamerar.
Jag är inte en vidare städad person, men klarar inte skit i hörnen, sten i skon och att sopa något under mattan. Allt ska upp på bordet: Vändas, vridas och redas ut. Men så blev det inte. Förmodligen skulle klumpen i bröstet och trasslet i kroppen varit mildare om sorgen fått välla in med ful kraft.
Det första året orkade jag inte. All kraft gick åt till att bara hålla sig uppe på fötterna och hitta något att hålla i. Fokuserade på att få något att fungera: Jobbet. Log och levererade, men var så himla ledsen.
Andra året ville jag så förtvivlat gärna bara fungera och var så hungrig efter att få tillbaka en strimma av mig själv och liksom starta det där nya livet. Flytta in i vårt hus, vara en glad förälder, se framåt, vara jag – bortom sorg. Fungera. Jag bodde trots allt på en ny plats, och vem vill bli kompis med en sorg?
Och nu på tredje året så fungerar jag och står stadigt, men det känns lite som ett svek att man liksom stuvat ner all sorg i en kappsäck som man lagt längst in i garderoben. Tänker att min pappa var värd mer än så, även om jag vet att han förstår (var han nu är). Det hela är ett ihopkok av sorg och skam, precis som helvetessjukdomen Alzheimer.
Alla hanterar sorg på olika sätt. Jag trodde att jag var en dyka-ner-reda-ut, men jag var tydligen en locket-på, som pyser ut då och då. Grinar ögonen ur mig, borstar av och ställer mig upp igen. Men tänker på hur mycket som inte syns när vi inte träffar varandra IRL utan ser varandra med en skärm emellan. All skit och sorg som människor går runt och bär på, utan att det syns utåt. Jag gjorde allt för att det INTE skulle synas hur ostadig jag var.
Så ta den här veckan som kommer (och nästa och nästa) och säg något snällt, ge lite styrka till någon eller säg att du finns där. Kanske är det just de orden som får personen i fråga att orka fungera just den dagen.
Och kanske särskilt viktigt för de som ser starka ut på utsidan. Det ska mycket till att be om hjälp om man ser sig själv som en person som “klarar av”.
Loading Likes...
Har själv en förälder som har fått en lungsjukdom med en beräknad livslängd på 2-7 år och vi är i år 2 efter delgiven diagnos. Jag är en person som skulle ses som en ‘stark person som fixar det’ och min oro är ‘när kommer crashen?’ eftersom detta är bara en del. Jag har försökt med terapi men kände att det funkade inte då. Det är mycket annat som har hänt med mitt och barnens liv som också behöver hanteras.
Det jag tröstar mig med är att det inte är en pandemi nu eftersom den påverkade samhället och vi i det på så många sätt och vet inte hur jag skulle klara av min situation om en pandemi hände igen. Jag försöker hitta mina sätt att hantera situationen och även nya sätt.
Även om man kan se påverkan fortfarande, tror jag mycket är gömt eller nedtryckt.
Ni alla som levde igenom pandemin med sjukdom bland nära och kära, ta hand om er
Men åh – vad otroligt sorgligt. Kanske är du som jag som småpyser lite hela tiden? Jag testade också terapi, men gav det inte en chans kan ag väl ärligt säga. Testade en person, men borde nog ha fortsatt sökandet efter rätt. Jag sjukskrev mig aldrig och det kan jag ångra. Var så fast besluten vid att NÅGOT SKULLE FUNKA.
jag känner verkligen igen mig i hur du beskriver sorgeprocessen som liksom kom av sig. precis som du har jag tidigare velat dyka in i minsta känsla, vrida och vända på den. men när mina föräldrar dog (med sex veckors mellanrum, vilket var oerhört absurt) gjorde jag precis som du. kanaliserade all min energi till att att överhuvudtaget orka hålla näsan över vattenytan och fixa med allt det praktiska. det känslomässiga var helt enkelt för mycket att ta in. jag vet inte hur det var för dig, men har man yngre barn består ju dessutom livet till största delen i ett här och nu. jag var i en fas av livet där jag helt enkelt inte hade så mycket tid att ägna åt mig själv.
mina föräldrar gick bort väldigt oväntat, i ditt fall handlade det ju om en process som tog flera år. kanske vred du och vände på allt redan där och då medan din pappa levde? då har du ju sörjt i långt mer än tre år.
jag kan på ett sätt sörja att inte kunnat sörja på det sätt jag önskade och som jag tyckte att mina föräldrar var värda. men på ett sätt var det också befriande att släppa sorgeprestationen. så mycket i mitt liv har gått åt att göra saker noggrant och ordentligt av rädsla för att, jag vet inte, göra fel? så detta har väl på ett sätt varit oerhört bra kbt för mig. efter mina föräldrars död fokuserade jag på att få ihop vardagen för mitt barn och det får vara gott så tänker jag. deras sista tid i livet blev inte som varken de eller jag tänkte, men jag finner ändå ro i acceptansen att det blev som det blev.
jag skickar dig många snälla tankar och hoppas att du hittar ditt sätt att reda ut dina känslor och din sorg. alla känslor behöver kanske inte heller sättas ord på? att bara känna dem är kanske gott så, det med?
och tack för påminnelsen om att säga något snällt till någon. stor kram!
Men herregud – sex veckor emellan!? Ibland är livet bra prövande och bedrövligt. Hoppas innerligt att du hade många omkring dig som lät dig landa mjukt.
Känner så igen mig i dina ord. Och jag vågade inte ens kliva in i sorgen medan han levde. Ville bara stänga av och vara här och nu, förmodligen för att jag behövde bära så mycket (min mamma, ett bolag, småbarn, ideellt arbete) – det “passade” inte att bryta ihop. Det är skamset att skriva, för det rimmar inte med hur jag ser på mig själv. Inte alls!
Jag kan också sörja att jag inte sörjde. Sjukskrev mig. Men jag skulle visst hålla mig upprätt, trots att kroppen bara ville vika sig.
Jag har nog liksom tänk att jag måste maka på saker för att få tid att sörja, men så tenderar jag ju att fylla tiden med projekt (kanske för att jag inte orkar sörja).
Stor kram och tack för att du tar dig tiden att skriva. Känns skönt att en inte är ensam.
Hej Emma! Känner med dig. Är själv tvåbarnsmor och förlorade min älskade älskade pappa i Alzheimers för knappt ett år sedan. Jag jobbar endast några dagar i veckan och har därför förmånen att kunna pysa morgon, kväll och därimellan när man och barn inte är hemma. Gärna till tonerna av Bröderna Lejonhjärta, eller några av pappas älsklingsmelodier. Det gör ont, är vackert och skönt. Efter en stund blir det lättare. Släpp skam och skuld, alla har sin väg igenom. ❤️
Men så sorgligt och samtidigt så vackert. Beklagar så, alzheimer är en vidrig sjukdom.
Tänker att vi är en liten grupp här som bär sorgen tillsammans på något vis. Då blir det lite enklare – att känna att man inte är ensam.
Min mamma fick diagnosen Alzheimer 2018. I april i år fick hon flytta in på demensboende då pappa inte orkade att ha henne hemma längre. Hade önskat att hon fick somna in hemma men nu blev det inte så. Pappa och jag fick lura dit henne. Hemskt. Men nödvändigt. Nu mår jag bättre av att veta att hon får rätt bemötande dygnet runt. Pappa orkade som sagt inte med det.
Jag är så glad att jag kunde vara med vid flytten även om det var jobbigt. Visste inte om det skulle gå alls eftersom jag själv fick dåligt sjukdoms besked i februari. Sökte vård då jag trodde jag fått hormonell migrän med synrubbningar. Fyllde 50 hösten innan så tänkte klimakteriet.. så fel jag hade. Jag hade över 50 metastaser i min hjärna. Efter många jobbiga undersökningar i en månads tid fann de grundtumören i min högra lunga. Lungcancer, obotlig, aggressiv och ej opererbar. Spridd via lymfsystemet till hjärnan. Stadie 4 av fyra. De gav mig 2 månader till två år kvar att leva. Jag kände ett lugn. Trots att beskedet var uselt var ovissheten månaden innan värre.
Elva dagar senare kom jag till onkologen och fick veta att min cancer heter ALK. Den drabbar icke-rökande under 50. Då blev det logiskt för mig varför jag drabbats. Jag som ältat varför jag fått lungcancer som aldrig rökt. Då kunde jag släppa det. De hade nu en mutation och kunde ge mig en bromsmedicin som gav mig ett till två år. Jag kände eufori!
Jag tålde tyvärr inte den första ALK-hämmaren. Många svåra biverkningar på dessa. Jag äter nu en andra sort. Sen finns en tredje i nuläget. Kroppen blir resistent mot dessa mediciner, funkar ett till två år. Fick reda på senaste läkarbesöket att en fjärde är på gång. Som jag antagligen också kommer kunna ta. Hoppas hoppas. År plus år blir vadå? Tänker så mycket på det nu. Hur länge får jag leva? Ibland tacksam över år… andra dagar bitter över ett så kort liv. Chock, ledsamhet, sorg, bitterhet, ilska, glädje, tacksamhet. Alla känslor tar på mig. Tänker så mycket på döden nu. Svårt att tackla tanken på att inte få vara med. Vi har tre barn 17, 22 och 24 år. Jag vill ju följa deras liv. Jag har svårt att tänka på att min man och jag inte ska få bli gamla ihop. Tanken slog mig som en käftsmäll på vår bröllopsdag i somras. Kunde knappt andas.
Ska min mamma eller jag dö först? Vet ej. Hon säger så mycket konstiga fraser, upprepande, men kan ändå förstå att jag är sjuk. Hon frågar hur jag mår och säger att hon gråter i kudden på kvällarna för min skull. En mor är ändå en mor tänker jag trots att hon förlorat så mycket annat till sin sjukdom. Hon känner igen mig fortfarande men inte mina fyra bröder. Jag har varit henne närmast, hjälpt pappa mycket när hon bodde hemma.
Hoppas du kan finna din väg framåt. Jag försöker finna min. Jag försöker hålla i mig så hårt jag kan i denna berg o dal bana av känslor, biverkningar, sjukhusbesök och röntgen besked.
Min man och jag gör vad vi kan med kosten också. Vi följer råden i boken ”Och cancern bara försvann” av Sven Erik Nordin. En vän till min man blev cancer fri med hjälp av den, när vården inte kunde göra mer för honom. Han lever och mår bra idag och hejar på mig! Märkligt ändå att vi hade denna kunskap när jag fick mitt besked där på akuten… Jag har precis börjat kunna löpträna nu, vilket också är en viktig del ihop med kosten i vår kamp mot cancern. Förlorade all kraft i benen av den höga kortisondosen i början. Åkte rullstol och hade rullator. Huset fylldes av hjälpmedel. Helt otroligt vad allt kan förändras snabbt. Nu är jag glad över att kunna finnas där för mamma.
Kram♥️
Men herregud vilken tragik och sorg. Detta berörde mig in i benmärgen och kan inte tänka mig vad du (och alla i din närhet) går igenom. Att finnas där för sin mamma, när man kanske behöver finnas där för sig själv.
Tänker på dig och hoppas innerligt att det pumpas ut mediciner, som gör att du kan fortsätta.
KRAM emma