Solen strilade in genom det lata sovrumsfönstret. Jag sneglade ut under mitt fluffiga duntäcke, blickade ut över takåsarna och bländades av den vita snön som låg på trottoaren nedanför.
Det hade blivit söndag. Den bästa och lataste dagen på veckan.
Frukosten avnjöts i sängen. Kaffe, macka och lite juice. En satsumas, eller kanske snarare tre. Det är mitt knark så här års. Jag kan inte hantera dem. Jag proppar i min satsumas till det citrussvider runt munnen.
Söndagssega pälsade jag och John på oss fyra lager värme och begav oss ut på en knastrande långpromenad.

Över broar, genom skog och in på små stigar. Isande vindar och dubbla vantar. Här har vi stannat till för att en viss frusen katt ville lapa sol.

Skepp å hoj från Tantolunden.

Jag och John gick i armkrok längs Årstaviken i sällskap av resten av Södermalm. Varenda kotte letar sig hit så fort det nalkas promenadväder …
Jag älskar att gå armkrok. Jag tänker mig att vi kommer att göra det i alla våra dagar. Som små gamlisar som stödjer sig mot varandra. Hurtbullar med rynkor precis överallt.
Nu går vi inte i armkrok för att stöjda varandra, utan snarare för att vara så nära varandra som möjligt.

Frusna om hakan och röda om näsorna trippade vi hemåt. Mot Midsommarkransen och alla de rykande skorstenarna.

Slank in i vår port som ligger alldeles i närheten av Tellus bio, tände en brasa i kakelugnen och tinade upp så sakteligen. Det var den söndagen det.