Väskorna är packade med ränder och sjömanskostymer! I morgon far nämligen hela familjen Sundh ner till GÖTEBORG! Hurra!

Jag brukar ju vara där en sväng i stort sett varje år, lite Way out west eller ett kort stopp innan Tjörn, men det är hemskt sällan jag åker dit och vältrar mig. I Göteborg. Det ska jag göra nu.
Eller ja, jag ska mest av allt vältra mig i mina vänner som bor där, men längtar också innerligt att få åka spårvagn, höra göteborgska och gå någon andra långgata fram.
Göteborg ger mig pirr.
När jag var liten åkte jag skytteltrafik mellan min hemstad Karlstad och det förlovade Göteborg, varendaste lov spenderades där och jag fyllde min dagbok med havslängt,  Göteborgs-klotter och spårvagnsbiljetter. Något stämplat Västtrafikkort fastklistrat som minne och en souvenir i form av tidtabell fanns också med. Ja, alltså min högst dröm var att bli spårvagnschaufför i Göteborg! Det är nog det närmsta jag kommit “kall” i hela mitt yrkesliv tror jag. Och nu sitter jag och knapprar på tangenter istället. Hmmm.

I Göteborg skulle jag bo. Det var ju givet.
Skulle eventuellt gänga mig med någon som hade ett hus vid havet, somrarna skulle spenderas på en båt och jag skulle sakta men säkert konvertera min värmländska till härlig göteborgska. Morgondopp skulle intas varje morgon. Året runt.
När jag blev pensionär skulle jag sitta på en veranda vid havet tillsammans med min vän Åberg (som jag nu alltså ska åka och hälsa på), dricka punsch och titta på karlar.
Det var planen.
Likt Berlinmurskvinnan hade jag liksom känslor för Göteborg.
Allt var kirrat och klart. In i minsta detalj.
Och så hamnade jag i … Stockholm!?
Total gåta hur det gick till.
Men nu ska jag alltså till Göteborg.
Min tilltänkta hemstad.
Over and out. Plus pirr.