I måndags lämnade jag det här. Maffiga Honolulu-hotell, graciösa boulevarder och parasolltäta stränder och for till en välbekant ö, nämligen Maui. Det var fem år sedan jag och John var här. Nygifta och dana. Åh, vi var så små!

Maui är precis så där vackert som jag minns det. Regnskogsvägar, trädtunnlar och en kompakt doft. Av blommor, hav och frukt.

John ballar ur och hyr en röd Ford Mustang. Hemma kallar jag honom “måttfullhetens man”, men det epitet gäller tydligen inte på semester.
Här står han i sin “bil-säljar-posé” vid sockerrörsfälten på nordkusten.

Tillsammans med vår nya mustang-kompis riktar vi in oss på en liten by som heter Paia som vi besökte sist Behöver jag säga att jag blev lätt avis på den här folkabussen vi mötte på vägen. Ge mig!

Paia är en pittoresk by, fullknökad med vackra, nötta hus, surfare och hippies. Ganska så perfekt med andra ord.

Paia kallas “windsurfing capital of the world” och jo, det märks. Överallt. Hälften av befolkningen knallar runt barfota med en bräda under armen, sitter i sin surfar-bil, med sin surfar-hund, i sin surfar-våtdräkt, med sin surfar-frisyr.

Mitt i virrvarret av små butiker, ekologiska matvaruhandlar och surfar-pickups hittar vi en antikbutik som bland annat säljer gamla skyltar, leksaker och spelautomater.

Intill byn ligger en vacker, bågformad strand. Vågorna stormar in samtidigt som himlen färgas rosa. Det är fullkomligt magiskt!

Ett par surfare går av sitt pass ba.

Paia får fem palmer av fem möjliga och vi bestämmer oss för att att övernatta. Vi går in på ett hotell (sa jag att vi sportar spontan-semester-stylen), frågar om de har några rum (ett kvar) och vi får en swit, med terass och hela tjottaflöjten. Så ja, det tar vi!
Lite så såg den första dagen ut minsann. Vill du se mer?