Innan all feber, vabb-maraton och trött-sjuk-härj (imponerande hur mycket kids orkar tjafsa och bråka med så mycket feber i kroppen) slog till så hann vi med lite helg.
Och den började så här.

Vår katt Jumanji i dockvagnen, på väg in till doktor Majken för grundlig undersökning.
Hur den katten pallar är en gåta, men han ligger så snällt kvar.
Katta gillar att vara i mitten av leken, och håller sig alltid i närheten av barnen när de leker, och kommer alltid springande i tröstande ilfart när något av barnen gråter. Jag tror egentligen att han ser sig själv som deras rättmätiga förälder.

När katta var botad gick vi ut i november.

Knallade ner mot Vintervikens kolonilotter, letade ekollon (hittade noll!) i skogen och tittade på hösten genom fönstret på Winterviken.

På vägen hem stannade vi till på innergården intill vårt hus. November alltså. Ingen ful kuliss.
Jag tycker i största allmänhet att november får oförtjänt mycket skit. Det är ju inte som att vi kan klaga oss ur den. Bättre att peppa på allt mys november har med sig.
Eller hur bra en knallig vintagekappa gör sig mitt i allt det gråa.