I höstas sprang jag på en söt, nätt spjälsäng i järn på Midsommarkransens antikhandel. Då kände jag mig tok för ogravid för att inhandla något sådant (var ju knappt synligt på mig), så jag försökte peppa alla i min närvaro att lägga vantarna på denna sak. Inget napp.

I lördags traskade jag och John ut i ett begynnande snökaos, smet förbi antikhandeln och där stod den längst inne i ett hörn. Orörd.
Jag bara kunde inte motstå den. Vi har förvisso en stor spjälsäng i trä, men denna blir perfekt att ha precis intill sängen de första månaderna.
Så nu står den i vårt vardagsrum, prydd med Liberty-tyg, i väntan på bebis, fluffiga filtar och kuddar.
Söt som socker.