I detta Värmland är jag uppvuxen. Mellan ett par åkrar, i närheten av en sjö, omgärdad av skogar och lundar. Långt från stadens brus.

I detta lugn, närmare bestämt mitt barndomshem, firade jag julafton tillsammans med mina föräldrar och John. I ett falurött litet hus, långt ute på landet, omgärdad av en hög med släktingar. Jojomänsan, halva tjocka släkten är samlad längs en liten grusväg.

På juldagen slöt min syster Ellen och min svåger Christer upp till julefirandet. Som jag hade längtat.
På annandagen gick jag, John, Ellen, Christer och min mor och far en promenad till min mormor. Påbylsade med massor av kläder traskade vi genom knastrande snö den lilla kilometren till mormors hus.

Moi.

Gick isiga vägar fram i mina nya, fina tjocksockor (som jag fått av min mamma i julklapp).

Med stora rosor om kinderna kom vi sedan fram till mormors hus. Där är så galant med mahogny, tickande klockor och sammetssoffa.

Svenskt tenn i soffan.

Mormor bjöd på te, kaffe, kakor och bullar.

I rufsiga mössfrisyrer satt vi sedan i salongen och sörplade kaffe medan mormor öppnade julklappana som vi hade med oss.

Min mormor har det så flott. I sovrummet finns till exempel ett sminkbord med kristallskålar. Det har jag apat efter på mitt sminkbord.

Jag och John passade på att gosa sönder mormors katt Isabella också. När vi fick den här minen som svar på vårt kel var det dags att traska hem igen.