6 december. Den sjätte luckan i Emily Dahl-kalendern innehåller en bild på någon jag älskar.

… och denna någon är den här mannen. Vi har varit ihop i närmare sju år. Vår story är lite speciell, för jag var ihop med John innan vi ens hade träffats. Innan han ens visste det.
Det var 2004. Alla mina vänner dejtade någon, hade ett fast förhållande eller hade en mobil som plingade med spännande pirrsms. Alla utom jag.
Jag hade lagt ner det här med män. Det gick ändå åt pipsvängen hela tiden.

Jag bodde vid denna tid i kollektiv med mina vänner Åberg, Nina och Lisa, och när de (och alla mina andra vänner) berättade om romantiska weekends, kärleksförklaringar, sockerdricks-sms och nattliga hångel så blev jag så avundsjuk att jag hittade på en låtsaspojkvän. När jag tyckte att mina vänner ägnade för mycket tid åt sina boyfriends och för lite tid åt mig (vilket i mina mått mätt var i stort sett hela tiden), drog jag upp honom, min låtsaspojkvän. Han hette John. Jag sa med ironisk röst att det påminde mig om “när jag och John var i München oktober 1969  – underbar resa, otroligt romantisk, utsökt på hösten”. Namnet John hade jag fått från min vän Åberg som hade träffat en John som enligt utsago var “som jag fast lite mer som en apa”. Det tyckte jag lät perfekt, så jag lånade namnet av denna apa, hörde mig för lite mer om denna människoart och tog helt enkelt hans identitet till min låtsaspojkvän. Alla mina vänner roades av mina påhittade historier om “John” och sa att “du måste ju träffa den riktiga John någon gång”.
Veckorna gick, jag och hittepå-John levde lyckliga i alla våra dagar, och så en dag möttes vi. Jag och IRL-John.  I Norrköping. Hans Linköpings-kollektiv mötte mitt Stockholms-kollektiv.
Detta ingick INTE i min plan.  Nervös som jag var lyckades jag undvika honom de första timmarna.  Men någon gång efter midnatt märker jag att mina fötter går i riktning mot honom. Bestämda steg. Jag ser min hand knacka på Johns axel, och så hör mig själv säga: “Bara så du vet då är du och jag gjorda för varandra”. John stirrar på mig. Jag fortsätter självsäkert med en harang av flaschiga ord om varför vi bör bli ihop. Någonstans efter en drink eller två tycker jag att det låter riktigt bra. Trots allt. Jag kan även ha avslöjat att jag varit ihop med honom utan att han vetat om det. Rubbade, rubbade jag.
John står kvar. Jag minns att jag tycker att det är lite konstigt att han står kvar, som att jag väntat mig att han skulle springa därifrån. Snabbt som fasen. Jag menar, det skulle jag har gjort.
Men människan står kvar. Vi börjar prata. Fortsätter. Och fortsätter.
Någon vecka senare får jag ett brev via min vän Åberg. Det är från John. Och där börjar en lång period av brevväxling, telefonsamtal och mejlkonversationer, som sedan övergår i ett “vill du vara ihop med mig”.

John är den snällaste, smartaste och mest omtänksamma människa jag någonsin har träffat. Empatisk och varm. Han lyssnar som ingen annan när problemen hopar sig. Han får mig att bli en bättre människa. Vilja bli en bättre människa.
John har det härligaste skrattet som finns. Fnissigt och lurigt. Han vet alla mina kittliga ställen och kan läsa mig som en öppen bok. John vet allt om mig.

Varje dag när han kommer hem från jobbet kramar han om mig, kysser mig och lyfter upp mig i skyn. Snurrar ett varv och säger att han älskar mig. Ibland lägger han små post-it-lappar lite varstans. Kärlekshälsningar. En gång hade han ställt upp en hel armé av playmobil-gubbar i badrumsskåpet som alla höll upp skyltar där det stod “Emma, jag älskar dig”.
John är den mest jämställda man jag mött, för intressanta diskussioner och vågar stå för sin sak. Han har nära till sina känslor och har inget behov av att stånga sig blodig i boxen för den snäva manligheten.
Han försvarar mig alltid, men tvekar aldrig att säga till mig när jag kanske är trångsynt. John är snäll, men inte mesig. Han är envis, men inte tjurskallig. Ödmjuk, men inte eftergiven.  Smart, men ingen besserwisser.
Han kompletterar mig, snarare än är lik mig på alla plan.
Jag älskar John för allt det, och för att han är pillemarisk, påhittig och kreativ. Bygger små konstiga mackapärer, spelar in filmer och är helt orädd för att lära sig nya saker. Han kan få ett infall, börja sticka, baka bröd eller samla på flugor.

Men framförallt, framför allt annat: när jag kryper ihop i hans famn känns det som att komma hem.