Den där graciösa, eleganta gravidmagen från vecka 20-ish övergår sakta men säkert i “strandad val”-läge. Jag liksom flyter i land på olika ställen, ofta i sängen, och blir kvar. Tar mig inte upp.

När jag går känner mig som Iron man, och låter troligtvis likadant. Det börjar bli riktigt tungt med den lilla bebisen, som jag så omsorgsfullt har bäddat in i wienerbröd och pizza. Och det märks att hen tycker att det är trångt som attan därinne.
Efter en vecka med lugnaste bebisen i kommun (vi var tvungna att åka in till SÖS för kontroll efter att jag knappt känt av bebisen därinne på flera dagar (allt var fina fisken, och den lilla skrutten blinkade retsamt till oss på ultraljudet), pågår det någon inre misshandel av mina organ. Men ingen kan vara mer lättad mellan aj-skriken än jag.

Fortsätter kofta-pennkjols-konceptet. Tänker mig att det blir någon form av Ebbot-kaftan de sista veckorna (när jag har slutat jobba), så en får njuta medans en kan.
Fem veckor (snart fyra) kvar innan förlossning. Eh. He. He. He … eh.
Nio månaders förberedelse är tydligen inte nog för mig, kan fortfarande inte greppa att det liksom ska komma ett barn till världen. Som ska vara kvar.
Tror fortfarande att det bara är något jag ska ha till låns ett tag. Sedan lämna tillbaka till barnfabriken.
När ska poletten trilla ner egentligen?