Bonjour från fransk by och antikhimlen
Efter en dag i bullriga Paris behövde vi en stor dos landsbygdslugn, så vi åkte till en konstnärsby. Där fanns inte en kotte så långt ögat kunde nå. Inga människor heller.
Det var precis vad vi behövde. Kottfritt.
Det enda utbudet som fanns var en liten kiosk, en restaurang (där vi åt lunch) och ett hus där August Strindberg bott. Något det fanns gott om var däremot det här. Små, smala, pittoreska gränder att ströva genom.
Med böljande fikonträd som hängde över muren.
John tog kort medan Majken sov förmiddag i vagnen.
Och jag? Ja, jag stod här ja!
Här fanns ruiner, stenbroar och ett enormt lugn.
Och en plingklocka, men ingen att hälsa på.
När alla gator och gränder var gådda for vi hemåt.
På vägen stannade vi till vid en antikaffär. Den såg inte mycket ut på utsidan, men HERRE MIN GUD! Damen som hade butiken öppnade bakdörren och sa att det fanns mer att se om vi ville. Eh. Ja.
I en lada intill butiken stod antikviteter staplade på hög. Utanför stod spälsängar i järn, veteranbilar och stora plåtskåp.
Det tog aldrig slut! Det var som att komma till vintagehimlen. Fast utan möjlighet att ta med något hem. Dow!
Tänk en sådan här på framtidstorpet?
Och den här!Och de här! Ja, så där höll jag på. Funderade på hur svårt det skulle vara att ta med en enorm guldspegel på tåget mellan Paris och Stockholm. Möblerade ett hittepåtorp med franska möbler, omöjliga att vika ihop och ta med i ryggsäcken hem.
Men det var kul att se. Sådan detaljrikedom, så vackert, så … franskt.