De där sällsamma, stilla söndagarna börjar här. I sängen. Under ett tjockt duntäcke, där endast en aningens kylig nästipp sticker ut.

John – som är pigg som en mört om mornarna (till skillnad från mig) kommer med frukost på sängen – på min favoritbricka som vi fyndat på Emmaus för några kronor.

Hembakta grahamsfrallor med smör och sylt, färskpressad grapefruktjuice och rykande hett kaffe.

Kuddar hullerombuller, duntäcket i en hög och gårdagens kläder hängandes lite här och var.

Den här gosbollen ligger alltid inkilad bland täcken, kuddar, Johnar och Emmor. Som en liten kanelbulle ligger han – med tassen över ena ögat.

Och när man viskar hans namn så sträcker han på sig och lägger sig på rygg. Som en invit att klappa hans gudomligt mjuka mage.

Där ligger vi sedan, som hulleombullerfamilj. Smuttar kaffe, klappar katt, läser en rad eller två, och ser en trefyra TV-serier.