Planen var att åka till Gotland över påsk, plocka in påskris, få ner lite fröer i jorden, andas frisk luft, vårstäda ur torpet och fira en första och en sista påsk på denna vackra plats.  Se till huset, göra i ordning torpet för försäljning, börja packa och göra klart alla jobb. En utstuderad, marinerad dagdröm som jag vaggat mig till sömns med i veckor.

Jag har längtat, längtat och längtat.
Sedan seglade corona-viruset in. Fan, fan, fan.
Kompassen har snurrat och snurrat, i en tornado av påskris, känslor och längtan. JAG VILL JU, sa min inre 3-åring. Särskilt efter veckor av vabb, ett företag på sne och den där ovissheten som vi nog alla känner. Den där längtan som jag hållit fast så hårt i, skulle inte den … bli av?
Men om jag åkte färjan över i egen hytt då? Kunde det gå? Om jag ringer Destination Gotland och frågar vilken avgång som har minst passagerare? Om jag åker INNAN alla andra? En vecka? Två veckor? Om bara barnen kan bli friska någon gång – GAH – så vi kan åka. Komma i väg. Så påsken blir av. Har försökt hitta så många, små glipor av möjligheter.
Men nej.

Det gör ont, men det känns totalt fel. Att jag, boende i Corona-town, med ungar vars kost består av ledstänger, trappräcken och snorbusar, skulle guppa över Östersjön, till en ö där smittohärden inte tagit fäste än uppdatering: fick precis reda på att Gotland har samhällsspridning nu). En ö med begränsat antal vårdplatser. Nä.
Läser uppdateringar på uppdateringar från kommuner som behöver handskas med corona-flyktingar – stockholmare som tar sin tillflykt till sommarhus ute i landet. För att slippa karantän (obs, har själv snuddat vid tanken ungefär 63721542 gånger). De kommuner som nu behöver välja mellan att ta hand om den egna befolkningen och stockholmare på besök.
Vilken jädra soppa.
Inte trodde jag att vi skulle ha en stäng-gränserna-diskussion inom landet. Också.
Jag lider med alla viktiga, hållbara aktörer som laddat upp inför påsk-vågen, och hoppas att alla tar igen alla loppisfynd, restaurang- och cafébesök senare.

Ja, vi blir hemma över påsk så klart.

Det blev inte någon första eller sista påsk på torpet.
Det kändes enormt sorgligt – som min egna lilla, egoistiska, privilegierade katastrof – för någon vecka sedan. Där moral och solidaritet ställdes mot längtan. Men nu känns det skönt på något vis. Att slippa trilskas med moralen och skavet, och helt enkelt tugga i sig att påskplaner inte alltid blir som en tänkt sig.
En kan inte alltid få som en vill. Särskilt inte i tider som dessa.
Min egoistiska längtan får stå tillbaka.

Så får jag hoppas att smittohärden uteblir på Gotland, att vården håller.

Håller tummarna för alla därute, och att påsken blir lugn. Hemma <3