I fredags åkte jag, John och kidsen på utflykt till Arvika!
Vi skulle spana in en byggnadsvårdsbutik, men skulle också klämma in att strosa runt i Arvika som jag inte varit i på tjugo år. Planen var även att nosa på min släkthistoria som har sitt fäste här.

Som tonåring hängde jag i Arvika varje sommar på Arvikafestivalen, men då var fokus att flanera runt, nörda släkt och leta efter fina hus om en säger. Men nu så! Arvika är ju känt för att ha många vackra, gamla hus, och en har en lång tradition av hantverk, vilket är göttens gött om du frågar mig. Nu hann jag ju bara skrapa på Arvika-ytan, men några godbitar hann jag med. Låt oss spana in!

På vägen mot Arvika gjorde jag en shoutout på Instagram efter bra lunchställen. Taggade Majas Manufaktur som bor i Arvika, som jag vet har bra tips och smak! Hon, och alla andra, sa: Gå till Elins bakgård. Så det gjorde vi.

Tyckte om varenda millimeter. Allt var så genomtänkt, vackert och så var det ju god mat också.

Här samsades hantverk med gamla pinaler i en perfekt mix.

Och så fanns en liten butik, där en kunde köpa allt från närproducerad linolja, ringblomssalva (som jag blev tipsad om i detta inlägg) och titta där: Majas nya bok: “Trettiofem sockor“.

Efter lunch och femhundra tagna bilder på Elins bakgård så gav vi oss ut på gatorna och upp till kyrkan.

Här var min mormors far prost. Harald Hallén. En väldigt speciell människa, som var politiker (satt i andra kammaren), var fredsvän, och vägrade att välsigna militären i sina predikningar. Fick tydligen en del prickningar av stiftet och var känd för sin bisarra humor. Firade sin födelsedag två gånger per år – bara en sådan sak (vi är SÅ släkt, Harald och jag). Han var ordförande i kommittén som gjorde Allhelgonahelgen till vad den är i dag. Han höll gudstjänster och anordnade ljuständning på Allhelgona, som med tiden sändes i Sveriges radio. Så det är tack vara min mormors far (bland andra) som vi tänder ljus på gravarna i Sverige.
Hade ingen aning om detta innan jag kom till Arvika, men googlade i stundens hetta och sms:ade med mamma för info. Så tack Arvika för denna historielektion.

Efter att ha nördat släkt så spatserade vi vidare, letade vackra hus och fina fönster.

Traskade förbi detta tegelhus där naturen tagit över. Tamigfan det bästa jag vet. När naturen får prunka på det här viset.

Ett stenkast från tegelhuset låg detta pampiga hus.

Så vackert, särskilt detaljerna vid nocken, där panelen är formad som solstrålar.

Nästa hus var detta kapell – som tydligen är ett bostadshus! Så här kan en bo i Arvika. Herregud.

Innan vi pep vidare till vårt sista stopp, byggnadsvårdsbutiken, så kikade vi in på Tildes tryck. Här fanns så många smarta återbruk-produkter. Anteckningsblock av mjölkkartonger …

Och memory-bilder som en kan sätta i locken till mjölkpaketen. Genialiskt!
Det var allt för denna tur till Arvika. Men det kommer flera. Som jag sa till John: Varför hängde jag inte mer här när jag bodde i Värmland. FOMO:n i mig hade velat bo här någon gång.