Söndagar är mitt bästa. Som just nu, när jag ligger uppkrupen i min säng, tar det omåttligt lugnt, fullproppad med godis och gör en mental plan över alla TV-serier jag ska se efter jag lagat någon snajsig middag. Så brukar mina söndagar se ut. Det är lite som att ta ledigt från livet.  Måsten och borden.
Innan detta sänghängande brukar söndagarna se ut lite som den gjorde förra veckan …

Äter frukost i sängen och drar mig tills det börjar klia i benen. Det är kallt utanför duntäcket, och jag gör allt för att tårna inte ska sticka ut. Bli frusna. Mitt värsta är “glipor” i täcket. Jag vill helst av allt ligga som i en kokong. Där ligger jag gärna och kokar, tittar på när solen strilar in genom fönstret och drar in andetag med doft från blommorna som står på mitt sminkbord.

Till slut kliar benen så mycket att jag måste upp. Hoppar i mina bolltofflor, hasar in i badrummet och drar några drag med hårborsten genom håret. Just denna söndag blev det glasögondag av den obekväma anledningen att en del av en kontaktlins fastnat i ögat. Aj. Kontentan av detta obehag var att jag gick runt och blinkade hela dagen, något som med all säkerhet kan ha misstolkats som ett evinnerligt flirtande till höger och vänster.

Jag och John bestämmer oss för att ta en promenad in till Södermalm.  En äkta, helylle söndagspromenad där vi pratar om allt. Saker vi tänker på, saker vi vill förändra, förbättra, drömmar vi har och planer på hur vi ska nå dem. De där promenaderna är som terapisessioner för mig. Jag är nämligen en människa som vill prata om allt. Behöver prata om allt för att komma åt skavsår och klumpar i magen. John är likadan, så där går vi och pratar om små och stora saker. Ibland går hjärnan på tomgång i någon sorts skämt- och spexvals. Ibland löser vi livsproblem, världskriser och begynnande skavsår.

Vissa söndagar letar vi oss fram till en loppis eller två. Just denna söndag råkar vi gå förbi en loppis i Liljeholmen. Denna snajsiga galleria har nämligen börjat med månatlig loppis i sitt parkeringshus. En himla bra idé!

John.

Vandrar Horngatan fram, luktar på avgaserna och minns hur det var när vi bodde just här. Jag kan sakna att ha allt liv runt knuten, att bo i Hornstull, traska denna sträcka varannan dag och oja mig över alla bilar. Jag antar att jag är som alla andra här i världen: Man är dålig att se vad man har, bara vad man inte har.

Smet in på Herr Judit för att leta kläder till John. Jag älskar att följa med när han är i klädfyndartagen. Särskilt när han besöker Herr Judit. Förutom att det är Stockholms mysigaste butik, så är ju ägaren, Christian Quaglia, det trevligaste som gått i ett par gamla vintageskor. För jag bara antar att de är vintage.

Appråpå Herr Judit så berättade Christian att de öppnar en popup-butik på Upplandsgatan 45 under två månader. Spring dit och fynda vettja.