Häromdagen packade jag och John våra väskor fulla med badkläder och pocketdeckare och satte oss på båten till Åstol.

Det skulle nämligen bli sol hela dagen och på Åstol ligger (enligt oss) den bästa badplatsen. 

Resten av Västkustklanen (min familj) var så klart också med, med havsälskade mamma Märta i spetsen. Hon har med all säkerhet varit alg i sitt förra liv. Eller krabba. 

Efter lite gupp och finvidder kom vi så fram till Åstol. 

Innan havstörstande kroppar fick sitt, så begav vi oss …

… hit.  Till Åstols rökeri.

Där drack vi svalkande och åt massa gott från havet. 

Jag åt rökta räkor med aioli. Mums!

Efter lunchen spritte det så mycket i badkläderna att vi kvistade till “badhölet”, som vi eleganta värmlänningar kallar det. 

Och det “hölet” ser ut så här. En spricka i bergen med inforslande havsvatten och stegar rakt ner i plurret. Huvudet som sticker upp är fisken John. 

Jag är (tyvärr) lite mer lagd åt badkrukehållet (om det inte vankas vattenland så klart), så jag doppade lite ben, svalkade och var så stört sugen på att hoppa i. Och ändå inte.

Mest av allt satt jag på klipporna, läste pocketdeckare och latade mig.

Gjorde ändå tappra försök, men lyckades inte med hela kroppen. Skyller på alla imaginära vithajar. 

Vid Åstols badplats hängde jag och John hela långa dagen. Resten av klanen begav sig hemåt, medan vi stannade kvar. Först vid middagstid gick vi motvilligt mot båten. Jag sa bestämt att jag minsann ville stanna här för alltid, men det skulle visst serveras någon form av middag hemma.

Vinkade hej då till Åstol, saknade saltstänkt hår (nästa år ska jag vara värre än fiskarna själva) och så puttrade vi hemåt.