Poff sa det så var september slut. Och jag som skulle njuta av min absoluta favoritmånad! Men det blev massor av jobb istället. Jag ska VERKLIGEN inte klaga för förra året var katastrof på jobbfronten. Under mina 13 år som egenföretagare har jag aldrig haft så lite jobb, och så lite betalt. Vissa månader var det noll i lön. Andra lite som ett CSN-lån.
Anledningen? Kriströtthet i samhället (så många kriser!), klimat & miljö var icke på agendan, woke-ism, ingen brydde sig om hållbarhet, civilsamhället fick en dålig klang (detta otroligt viktiga civilsamhälle som liksom är fundamentet i vårt samhälle), aktivister var lika med terrorister (och vem vågar samarbeta med dem?) och anslagen till kommun, studieförbund och civilsamhälle bantades rejält (aka mina stora arbetsgivare). Tänkte ett par gånger att nu får jag väl ta och lägga ner allt. Slänga in handduken. Skaffa mig ett riktigt jobb. Så jag sökte jobb. Och fick nej.
Nä, men alltså. 2022 var livets bottenår (pappa dog, vän gjorde slut, och strax in på 2023 dog mormor), men 2024 var inte långt efter. Självförtroendet i totala botten. De enda mejl om uppdrag jag fick var i stil med “hej, du som brinner för klimat och miljö, kan du hålla en dags workshop – gratis”. Som att min kompetens och min tid var intet värd.
Sökte så mycket pengar på olika ställen och försökte hanka mig fram.
Att vara utan jobb och uppdrag är banne mig den mest intensiva perioden. Att plöja ner obetald tid i hopp om att landa uppdrag.
Sen gick proppen. Till slut.
Förutom att Klimatklubben fått stöd för att ta Elevborgarråd för klimatet till andra kommuner, så landade jag och Soxbo ytterligare ett projekt. Och sen ett till. Vi fick också en otrolig styrelse i Klimatklubben som tillsammans med mig och Soxbo jobbar på som attan för att sätta klimatet främst! Det är ett sånt härligt gäng – självgående, drivna, underbara!
I samma veva började folk bli arga. Över att den humanitära krisen i Gaza, att demokratin monteras ner, att klimat och miljö nedprioriteras. Och där i folks ilska hände något. Det började röra på sig! Folk i största allmänhet börjar få nog. Känner du också av det?
Gulligt ändå att jag tänkte att jag skulle blogga något i stil med “hej, september försvann, men här är jag nu” och lägga upp någon ljuv bild från trädgården. Istället blev det en truddelutt om hur jädra svårt det är ibland. Hur ska man liksom tro på sig själv, när man rabatteras hela tiden? Hur ska man orka röra sig bland alla svåra klimat- och miljöämnen om de inte heller är önskade.
Man skulle hängt kvar vid dagens outfit istället. Vad lätt det hade varit! Sett pengarna rulla in från företag med stora budgetar. Eller nej, det skulle jag ju inte kunna. För dels hade det inte känts rätt, men sen hade ju ni, vettiga, underbara följare (om ni är kvar efter min långa tystnad) slutat följa mig för min dubbelmoral.
Så ni får ta mig som jag är. Har det knapert stundvis, sliter mitt hår på annat håll för att få kalkylen att gå ihop, men går alltid på min magkänsla.
Nu blir det ljuv bild.
Loading Likes...
Kämpa! Du gör ett jättebra jobb!
Förstår att det känns tröstlöst ibland. I en mängd av kriser så finns det ju risk för att frågan om miljön drunknar.. Även om det kanske egentligen är den viktigaste frågan. Jag vacklar i mitt miljöengagemang ibland. Särskilt när vänner och bekanta unnar sig den ena härliga charterresan efter den andra, köper nytt eller gör något annat som jag gör vad jag kan för att undvika.. Då är det lite tungt att låta bli. Men så går jag in i någon av dina eller Marias kanaler och så får jag lite energi att kämpa på lite till :). Ett stort tack för allt du gör!
damn, jag vacklar också! Det är ju svåååårt, och särskilt när det gäller de som man älskar allra mest. Då blir det en evig kamp mellan hjärta och … pja, hjärta. Tack för att du tar dig tid att kommentera. Betyder mycket ska du veta!