Hej på er!
Jag vet inte var julen tog vägen, men tjoff började det ticka mot nytt år.
Dagarna innan jul var det fullt sjå. Vi städade, fejade och byggde övervåning, och den fjärde advent bjöd vi in några grannar (30 pers och 3 hundar!?) på grötlunch. Så himla mysigt!
Kanske blir det tradition?
Fick världens finaste presenter. Har så kreativa grannar! Egengjort fat i keramik, chilisalt och chiliolja!
Detta ska jag kopiera till nästa år. Att fylla förråden med hemmagjorda gåvor – redo att ge bort.
Några boknyheter landade i postlådan! Barnböcker utan skav så att säga. “Den lilla planetskötaren” – där min vän Kata Nylén har varit med på ett hörn – handlar om klimatkrisen och alla korkade idéer som vuxenvärlden hittar på i jakt på att typ lösa klimatkrisen, men mest kunna fortsätta med business as usual. Och “Tuvas tågluff” är perfekt för alla familjer som önskar böcker som handlar om vettigt resande. Som jag längtat efter en sån bok!
Båda rekommenderas varmt! Mina barn tyckte mycket om dem.
Några dagar innan jul anlände Johns föräldrar och min syster och hennes familj, så det blev fullt hus.
Inför grötlunchen med grannarna bär vi in långbordet från orangeriet för att alla skulle få plats.
När det nu vankades storkalas över jul fick långbordet stå kvar i köket.
På julafton var det dukat för 10 personer!
Så himla mysigt!
Barnen sprang runt och lekte (när mina barn träffar min syrras barn ser en inte röken av dem på flera dagar – de har fullt upp med att ta igen all lek), medan vi andra babblade ikapp.
Mellandagarna spenderades mestadels i pyjamas, med kortspel och skogspromenader på menyn.
Det var skytteltrafik mellan vårt halmbalshus och mammas hus, vi åt lite lunch här, lite middag där, lite kortspel härådär.
Ibland blev det skogspromenad …
Och kattgos.
Mycket känslor så här års, så borrade in mig i Sockan titt som tätt.
Snart vankas nyårsfir, och efter det är det startskott för odlingssäsongen 2025. Någon som är taggad?
Här har det firats jul i dagarna … ja, jag har tappat räkningen. Men vi har haft besök i en vecka och snart väntar nyår.
Jag ska göra en liten recap av julen. Men först en nyhet. Eller två.
1. Jag och min klimatkollega Maria Soxbo har spelat in det absolut sista avsnittet av Plan B-podden. Någonsin.
Det är dubbla känslor, och jag kommer sakna så att gräva ner mig i ett ämne till förbannelse. Men det var dags. Här kan du lyssna på det sista avsnittet där vi förklarar varför vi lägger ner podden.
2. Vi ska ge oss på ett nytt projekt. Och även det snackar vi om i podden. Så in å lyssna! Och hoppas ni som är trogna Plan B-podden-lyssnare förstår beslutet och håller tummarna för att ni kommer tycka om nya upptåg.
Tusen och åter tusen tack för alla ni som lyssnat, hejat, peppat och bidragit till avsnitten. Guld är vad ni är! Utan lyssnare – ingen podd. Så är det ju! Så tack till ER för att vi fått nörda ner och lyfta klimat och omställning på alla sorters vis. Och tack alla vettiga, omställningstaggade företag som gjort podden möjlig genom att finansiera den.
Det har blivit en hel del avsnitt genom åren. Vi har bland annat snackat bil, mode, matsvinn, pengar, begagnat, tillväxt, lokalproducerad mat, klimatberäkningar, el, energieffektivisering, kvinnor, jämställdhet, besprutad mat, biologisk mångfald, bistånd, beauty och beredskap. Bland annat!
Här blir det inte många internetknop gjorda. Gästerna som vi ska fira jul med börjar ramla in, mat ska lagas och det ska latas i pyjamas. Men jag tänkte sladda in här med en nyhet!
Så här års är det så många som hör av sig på jakt efter älskade recept som jag lagat under vinjetten Vegetariska middagsklubben (inslaget där ni skickade in era bästa recept och jag lagade, plåtade och la upp här).
I synnerhet de vegetariska och veganska recepten på julmat. Jag själv återkommer ständigt till vegetarisk jansson, solrosbollarna och allt annat som blivit älskade klassiker på vårt julbord.
Så här kommer ett inlägg med prima länkar.
Vegetraiska middagklubbek gick ju i graven när byggstöket blev lite väl stökigt, men vet ni? Under 2025 tänkte jag damma av Vegetariska middagklubben. Om ni är taggade vill säga?
Oklart om den ska heta just detta – klubben innefattar ju så väl vegetarisk, vegansk, säsongsbaserad som matsvinnssmart mat. Samlingsord för detta, någon?
Tidigare i veckan blev vi klara med alla väggar på övervåningen! En sån milstolpe! Det har tagit en D E L tid att blanda träflislera, bära hundratals hinkar upp på övervåningen och bygga innerväggar. Men vi gjorde det!
När träflisleran har torkat ska det lerklinas, men känns både som en lättnad och lite sorgligt att inte bygga mer med träflis. Eller vänta, jag ska ju bygga med träflislera i vår när lusthuset ska bli hönshus!
So long!
I samma veva som vi byggde klart innerväggarna passade vi på att sätta in alla gamla dörrar som stått på vänt.
Det blir så himla fint! Dörren bakom mig på denna bild går in till en liten toalett, och dörren räddade jag från att slängas på ÅVC!
Tids nog ska ju allt målas, men först lera! Och jul förstås.
Skärmfrågan har ju seglat upp till ytan gång på gång sedan i somras, och inte minst sedan flera länder aviserat att de vill ha tydligare restriktioner – som en hälsoinsats för unga. Senast i raden är Australien som höjer åldersgränsen för sociala medier till 16 år, efter en rad tragiska incidenter.
För ett par veckor sedan körde vi skärmfri vecka – ett initiativ som kom från ena barnets lärare. Upplägget var söndag-söndag och sedan fira med klassfest. Vad skärmfritt innebar fick man tolka fritt, men här hemma stängde vi av kranen helt så att säga.
Inga spel, ingen TV, inget “sätta på en låt på Spotify” (ofta en maskerad handling för att få tillgång till skärm), utan verkligen off screen.
Det var en utmaning (särskilt eftersom vi tajmade in vabb mitt i allt), men det gick. Och det var så himla lärorikt! Och samtidigt fint att ha en klassfest som vi kunde längta efter och kämpa för. Kort och gott: bra morot!
Både inför och under utmaningen började samtalen smattra. Samtal som aldrig tidigare sett dagens ljus. Men som borde ha gjort det – långt tidigare.
Det startades trådar med föräldrar och det snackades vitt och brett om skärmfria veckan vilket gjorde att en fick möjlighet att snacka skärm med såväl vänner, bekanta och klassföräldrar, dryfta orosmoln och utmaningar.
Och vet ni. Jag tror verkligen vi behöver göra det mer. Prata, snacka ihop oss och våga ta i frågan.
Både Folkhälsomyndigheten och skärmfluencern Sara Wimmercranz snackar ju mycket om att prata ihop sig med andra föräldrar och jag måste säga att det gav så otroligt många insikter. Och en hel del förståelse för allas olika utmaningar och förutsättningar.
Det snackades om när kids ska ha mobil och vad de ska använda den till, men också vilka spel de spelar, vad det finns för fallgropar/risker med spelen, hur en som vuxen begränsar dem och och en diskussion om vad våra barn egentligen upplever där bakom skärmen.
Var det lätt? Nej.
Att snacka skärm är exakt lika ångestframkallande för föräldrar som att snacka klimat. Båda ämnena kopplar an till våra barn, och grundar sig så klart i omtanke. Vi älskar dem, vill dem väl och vill öppna upp världen för våra barn. Låta dem vara en del av den. Ge dem charter till solen, upplevelser, en ny garderob, senaste tekniken, sociala kontakter och unlimited speltid! Oh, gosh vilken pang-förälder en är då. Eller?
Som en dygnetrunt-öppen godisbutik! Så bra! Eller?
Har vi fortsatt ha skärmkranen stängd? Nej. Men jag tycker detta är fasligt intressant att vända och vrida på.
Vi vet att den där fria leken egentligen kräver att vi säger stopp och sätter begränsningar – för vi vill ju våra barns bästa. Vi kanske heller inte säger stopp, nej och tyvärr tillräckligt?
Och vips så känner vi oss som askassa föräldrar. Eller som så jädra foträta och törra att vi förmodligen pinkar i pulverform. VI SOM VAR SÅ BRA OCH LAJ!
Så vad göra? Jo, strutsa så klart.
Det funkar toppen både vad gäller klimatkris som skärm. Vi bara orkar inte grotta i vad vi gör fel/inte tillräckligt. Vi vill bara vara lite härliga. Och vi gör ju bara som alla andra ju. Outsourcar ansvaret.
Skönt. Löst. Punkt.
Funkar både för skärmtid (“alla andra barn i klassen har ju snapchat”) och klimatkris (“grannen flyger till sin lägenhet i Italien flera gånger per år” eller “Men kina då”).
Vi duckar ansvar.
Vi vill väl.
Vi vill ge våra barn något och öppna upp världen för dem genom resor, leksaker, skärm. Klart att en vill vara en bra, kul, givmild förälder. Samtidigt som vi vet att det är något som bör begränsa. För våra barns skull. Precis som att vi säger stopp i godisbutiken med hänvisning till att vi bryr oss om dem (och deras tänder).
Om skärmfrågan skaver? Hell ya.
Just detta att ge upplevelser och bredda världen för våra barn är något vi verkar vara besatta av, men vad gör det med våra barn? Samtidigt som skärmfrågan galopperar in i media, så dyker också snackisen om Kardashian-kidsen upp. Barnen som får hela världen serverad och aldrig behöver längta och tråna efter något. Och den efterföljande diskussionen om vad de har kvar att längta efter? Uppleva. Hur kan de trumfa sina upplevelser om de redan upptäckt allt? Vad finns kvar som kan bräcka upplevelsen? Är det substanser som gäller då?
Menar jag att man ska hålla barnen på sparlåga? Upplevelse-diet. Nej, jag är inget fan av att berätta vad folk ska göra, däremot – om det handlar om klimat och skärm – vill jag gärna höra era tankar. Snacka. Resonera.
Kanske ta en svängom kring samtiden, jakten på att fylla livet och servera upplevelser.
Australien & flockdjur
Australien går före med sina restriktioner. För det ska inte vara upp till gemene person att försöka göra vettiga val när förutsättningarna att göra så är kassa. För vi människor är för mycket flockdjur. För sammanflätade.
Har kompisen Tiktok, då vill vi också ha det. Kommunicerar hela klassen via Snapchat, då vill vi inte vara den enda som står utanför.
Får ett barn i klassen fri skärm trots att det är skärmfri vecka, då vill alla andra också ha det.
Och för att sätta detta i ett klimatperspektiv? Om klasskompisarnas familjer åker till Thailand över jul, varför ska vi avstå? Och hur lätt är det för en ynka person att förändra ett helt system? Jag tänker på klimatreportrar, miljöombud och hållbarhetschefer – enskilda personer som har världens största utmaning på sina axlar. Och i uppgift att förändra en hel koncern. Spoiler: det går inte. Det behövs satsningar som gäller ALLA.
Kort och gott: Vi behöver styr. Ramar. Det kan inte vara upp till någon sorts “god vilja”. Då blir det struts- och ångest-soppa.
Tips!
För några veckor sedan släpptes ett avsnitt av Utrikesbyrån på SVT som tar upp skärmfrågan på nytt. Sara Wimmercranz sa en sak som fastnade hos mig. Vi vill inte att barnen ska cykla ensamma, men vi släpper ut dem fritt i sociala medier.
Kolla! Nu är snickaren klara med fönstrena till våra kattvindar – husets sista fönster!
Vi köpte begagnade fönster i exakt samma modell innan bygget var igång, och tanken var att snickaren skulle bygga karmar till dem. Alltså para ihop dem så att det blev både inner- och ytterfönster. Men dessa pre-älskade fönster var i olika mått och i ganska dåligt skick, så vi valde att låta snickaren tillverka nya med de gamla som förlaga.
De gamla fönstrena ska jag renovera själv och sedan kommer de användas i kommande uthus i stället. Kommer bli pangfint (och där är det inte lika noga).
Nu ska jag ge mig på att skära till gammalt glas till dessa nya fönster! Jag har nämligen sparat varenda litet trasigt glas som jag plockat bort när jag renoverat fönster till huset. Så jag har ett stort lager kan jag lova. Perfekt för fönster med massor av spröjs!
Och det kommer bli så fint!
Fönstrena kommer sitta på varsin sida om fönstrena på övervåningen.
Hittade en gammal bild på huset (alla mina nya bilder följde med kraschen av min dator) innan punschverandan byggdes. Just nu sitter det bara plywoodskivor för fönstergluggarna, men tids nog ska de kattvindsfönstrena in.
Sista pusselbiten!
Hej å hå! Hoppas allt är bra med er!
Jag brukar kuta in i julen och krascha rakt in i julgranen varje år, men i år har lunkat in i farstun. Och – hör och häpna – lyckats bli klar med alla julklappar. Okej, jag har inte tagit några stora uppdrag den här hösten, så plånboken är tom, men tidskontot desto större. Så det har scoutats julklappar. Jag vågar ju inte skriva vad jag har köpt, för mina barn är så stora numera att de upptäckt att jag finns på internet.
Men julklappar har inhandlats! Mest från Tradera, Sellpy, Myrorna och begagnat-bokhandlar.
Jag försöker (vilket kanske inte kommer som en stor surprise för er som följer mig här) handla alla julklappar secondhand. Allt (nästan) finns ju redan producerat, och secondhandmarknaden fulllkomligt svämmar över av saker – en del i obruten förpackning!
Apropå obruten förpackning. Ena barnet önskade sig en legokalender, och till och med det hittade jag på andrahandsmarknaden. En oöppnad legokalender från 2022. Oklart om man kan säga att den är begagnad, men pengarna gick till en privatperson och inte till Lego med orden “då behöver det produceras ytterligare en kalender i år”. Just var pengarna går blir allt viktigare för mig. Jag var på vippen att skriva att jag inte vill stötta multinationella företag, och sen kom jag på att Sellpy är H&M-ägd, hahaha. Ja, det är inte lätt att göra rätt.
Men om jag kan styra pengarna mot H&Ms cirkulära handel (och samtidigt lösa ett julklappsproblem) istället för deras nyproduktion så gör jag det. Tycker att H&M kan lägga ner och fylla butikerna med utvalda, lokala Sellpy-produkter istället. Använda personalens otroliga kompetens för att styla och fronta produkter, men göra det i en cirkulär anda istället. Ta hand om prick alla resurser, lösa problemet med avfall och verkligen plocka upp den kompetens som finns!
Sen använda kapital och kompetens för att hjälpa producenterna att ställa om sina odlingar, skapa meningsfulla, cirkulära och vettigt betalda arbetstillfällen för sömmerskor. Tänk va, om H&M gick in med kapital för att skapa självförsörjande, cirkulära byar? Där arbetstillfällen skapas med lokal förankring.
Synd att jag inte styr över H&M. Och inte är miljardär.
Har funderat mycket på just miljardärer. Försvinner medmänskligeheten vid 1 miljard, eller först vid 2? Blir man en rövhatt av att tjäna ihop så mycket pengar, eller behöver man vara en rövhatt för att tjäna ihop så mycket pengar?
Nåväl. Förra året höll jag på att bränna ut mig i båda ändar (skrev en bok samtidigt som jag projektledde den cirkulära popupen Rundgång), och kände att jag fasen inte kan hålla på så här längre. Så det blev en lugn termin. Och skral.
Men vet ni. Jag mår som en prins! Och har tid att fundera på rövhattar.
Min laptop har krånglat i ungefär ett år. Den har varit så fullproppad att jag knappt kunnat öppna program och redigera bilder (dålig grej om en har det yrket jag har) och som en extra touch har vissa tangenter med jämna mellanrum gett upp för att sedan göra comeback. Mellanslagstangeten krånglade major när jag skrev boken “Att bygga ett hem”. Det var lite av en utmaning kan jag lova, haha.
Ja, det enda vettiga är ju så klart att köpa en ny gammal laptop. Men när den långa att-göra-listan pulserar och akuta deadlines står mitt framför näsan på en? Pja, då tenderar människor som jag att bita ihop och skjuta det hela på framtiden med orden “asch, det går lite till”.
Det blir nog extra bita-ihop-igt när en bygger hus och ekonomin är som den är.
Men så inträffade årets internationella skitdag i söndags. Jag blev pangsjuk på tåget hem från Stockholm och i samma veva slocknade skärmen på min laptop … för att aldrig starta igen. Mmmm. Känslan.
Hepp! Det blev att beställa en ny (renoverad och återbrukad) laptop! Och ligga sjuk i fem dagar.
Men nu – frisk både i kroppen och tekniken – går allt som en dans! Jag kan öppna program! Alla tangenter fungerar! Jag kan blogga! Jag har oändliga möjligheter. TJOHOO!!!
Det är fasligt vackert ute samtidigt som det försvårar bygget på övervåningen en gnutta. Vi bygger ju med lera (just nu lerflisväggar och snart lerklining), så nu måste vi hacka loss lera, ställa in den så att den får tina och därefter blanda den i tvångsblandaren.
En lite omväg så att säga.
Just i dag blev det inte mycket bygg. Höll en digital föreläsning på temat hållbar jul vid lunchtid, och därefter sladdade jag om till trasiga jeans, byggskor och sliten tröja. Upp på övervåningen för att hiva hinkar.
Det är skönt att jag är så naiv och en sån obotlig tidsoptimst, för varje byggdag tror jag att NU! Nu kommer vi bli klara!
Så där har jag hållit på i närmare tre år nu.
Är vi klara? Nej. Kommer vi bli klara med innerväggarna på övervåningen nästa vecka? HELL YEAH!
Vet ni vad? Jag har haft en dipp, men nu är jag på väg uppåt och längtar så mycket tillbaka till min lilla värld just här.
Ofta måste jag prioritera att skriva inlägg för Klimatklubben, betalda uppdrag och ge av min tid till andra. Men nu ska jag försöka prioritera mig, mina kanaler och allt det där som jag älskar.
Ett steg i rätt riktning är att rensa dator så att den jobbar snabbare när jag ska redigera bilder. Och när jag var i slängartagen så hittade jag en bild från i somras som jag tog en helt vanlig dag. Rakt opp och ner.
Att bo i ett byggprojekt är lite av en utmaning. För det är stökigt på en nivå som inte ens jag (stöket själv) kan hantera. Det blir liksom inte så himla härligt att ta en bild när hela hemmet ser ut som ett horder nest. Men så ramlade jag över den här vardagsbilden (ovan) och kände att jag tyckte så mycket om den.
Ja, det är stökigt. Men det är så här vårt liv ser ut 88% av tiden. Det är filtar, glas (jag är värdelös på att plocka undan glas från matbordet), det är lampor på vänt och mammas vindunk står på bordet (hon äter ju middag med oss varje kväll, så den står på hennes plats), en massa böcker står på läs-vänta och det är kaos. Men så här i efterhand tycker jag det är vackert på något vis och det blev en påminnelse om att inte bara ta bilder när vardagen är städad. Utan ta fler bilder rakt upp och ner.
Och! Stök är vackrare i efterhand (när en slipper reagera på det och göra något åt det).
