Nu rasar snön ner från vinterhimlen. Den faller tyst bakom min rygg där jag sitter vid köksbordet. Själv sitter jag och nostalgerar framför sommarbilder från mitt bloggarkiv. Drömmer om nattfågelsång, lukten av sommarlemonad, rullande cykeldäck och fräknar mitt på näsan.
Jag är hopplös.
Jag kan aldrig leva i nuet mer än flyktigt, ta 5 minuter att uppskatta min verklighet, utan ska bara se vad som väntar efter nästa krön. Baratittalite.
Dagdrömmaren i mig är oförmögen att leva mitt liv just nu. I stället traskar jag runt i vinterkängor och imaginärt luktar på försommarens riddarsporrar, tar nattabad och känner armarna klibba i koftan. När sommarsandaletterna åker på och av i gröngräsets majpicknicks, ja, då pressar jag hjärnan att tänka på frusna småtår, nyfallen snö och vad jag önskar mig i julklapp. Vi kan kalla det mitt tidningsarv. Det här med att ha jobbat på magasin i sju år har satt sina spår. Då lever man alltid ungefär fyra månader fram i tiden. Firar jul i september, planerar sommar i februari och spanar in höstens mode i maj.

Just nu är det bara picknickfiltar i huvudet, och jag försöker förbrilt fånga någon form av julkänsla. Tror jag måste vara hard core i år. Köra Skansen-julmarknad, lacka paket och hela fadderittan. Tänkte att jag skulle ta er hjälp för att få lite julstäming. Kan ni inte berätta vad det bästa med julen är – för er?

För just nu är min sinnesvärld ungefär här: Dessa bilder är tagna för exakt 6 månader sedan.

God eftermiddag kära ni!
Jag sitter med en stor kopp blåbärste, invirad i Johns supermjuka bambufilt och försöker tina upp. Konsekvensen av att ha sprungit runt på möten hela dagen i alldeles för tunna strumpbyxor (ja, och lite andra kläder förstås) och sedan envist ha gått hem från Liljeholmen. Utan vantar. Med min cykel Billiga fyllan i ena handen och min kära vän Frida i luren. I motvind. Det enda som värmer riktigt i sådana stunder är Fridas röst och pepp.
Nä, nu gör jag det, nu går jag och hämtar en mössa också. Ett ögonblick ….
Så, nu är jag tillbaka. Jag ser ut som en hiphopare från 1990-talet. Hårt.
Trots att det är lite besvärligt att frysa, så älskar jag den här upptiningsperioden. När jag var liten hoppade jag alltid upp på AGA-spisen i köket hemma. Så fort jag kom hem.
AGA-spisen är en hemskt gammal vedeldad spis, med tjocka lock för plattorna, som tändes när vintervinden ven utanför de gamla fönstren. Däruppe, på locken, satt jag och tittade på när mamma och pappa lagade mat. Tills rumpan var alldeles röd och man började oroa sig för att mjukisbyxorna skulle brinna opp.
Det var det bästa sättet att värma sig på hemma i mitt barndomshem. En varm dusch var inget alternativ, för vi hade bara en liten varmvattenberedare som räckte max några minuter. Och som skulle räcka till hela familjen. Mamma, pappa, min syster och jag. Så det fick bli AGA-spisen och brända skinkor.
Att ställa sig i duschen huttrandes och sedan skapa en mindre ångbastu därinne är dagens recept.  Eller ställa sig mot ett element tills huden med största sannolikhet blir röd. Faktum är att det var precis så jag träffade Frida en gång i tiden. Vi pluggade på Södertörns högskola och nere i källaren fanns ett gigantiskt element som man liksom kunde värma hela kroppen mot när det blev riktigt kyligt. Tryckt mot elementet stod jag med min snedlugg och försökte se ball ut. Det var ju dömt att misslyckas. Så en dag stod det en annan människa där, tryckt mot elementet, en människa som var lika frusen som jag. Frida.

Eftersom jag sitter här och tinar nu, så fick jag en sådan omåttlig lust att ta bort mina älskade harelquin-mönster på bloggen för en stund. Till förmån för lite rosa och min varma höstkappa. Så fick det bli.