För 5 år sedan – mitt under brinnande pandemi – sålde jag och min familj rubbet (lägenhet i  Stockholm och torp på Gotland) för att flytta hem till min barndomsbygd i Värmland.
För mig, som ärligt talat inte varit särskilt familj:ig av mig, var detta extremt otippat.
Jag har levt efter devisen “mina kompisar – min borg” och varje beslut jag fattat i mitt liv har utgått från hur jag kan samla alla mina vänner och ha dem nära. Köpet av torpet (där alla var välkomna), alla fester (för att samla alla), val av stadsdel att bo i, semesterplaner – allt har utgått från mina vänner och längtan efter att hänga med dem. Älskar dem!

Och så flyttade jag alltså hem.
Lämnade de vänner som varit i min vardag de senaste 18 åren, som betytt allt, för att bosätta mig i mina föräldrars gamla verkstad med uppdraget att samtidigt bygga ett halmbalshus 100 steg bort.

Mina föräldrar har så klart betytt massor i mitt liv (själva förutsättningen för undertecknad), men jag flyttade hemifrån när jag var 16 år och vidare till Stockholm när jag var 19 år, hade ett stort behov av att skapa ett eget liv och jag har aldrig haft en sådan där “höras-varje-dag”-relation med någon av mina föräldrar. Vi hördes ibland, jag visste att de fanns där, men all tid plöjdes ner i vänner.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg om generationsboende: “Senast vi bodde nära var när jag var 15 år. En härlig ålder för samkväm med familjen“, haha.
Hur skulle det GÅ?
Smärtar absolut i hjärtat nu när jag själv är förälder –  ska mina goa barn också segla i väg på samma sort seglats. Gulp.

Det fanns massor av anledningar till att vi flyttade hem. En av dem var att min pappa var svårt sjuk i alzheimer och jag ville ta vara på tiden, avlasta och finnas där. Flytten hem är och var – ur den synpunkten – kanske det viktigaste jag har gjort. Gudarna ska veta att det var svårt – på alla tänkbara sätt – men det viktigaste. Inte minst nu, när min älskade pappa inte längre finns, och min mamma bor ensam kvar.
Därför kommer här ett hyllningsinlägg till det liv jag numera älskar, som jag ständigt uppskattar och som jag hoppas att fler vågar sig på. Ett hyllningsinlägg till generationsboende*

Flytten hem handlade som sagt om att avlasta och ta vara på tiden, men kantades under pappas sjukdomsperiod av en hel del känslor av otillräcklighet, skam och skuld i en fruktansvärd soppa. Det är inte för inte alzheimer kallas anhörigsjukdom.
Men det kändes också meningsfullt.
Jag fyllde en viktig funktion. Om det så var att gå en promenad med pappa så att mamma fick andas ut en stund, vara en stöttepelare till mamma i hennes 24/7-uppdrag att ta hand om pappa, laga middag till mina föräldrar för att förenkla vardagen eller vara kontakten med äldreboendet när pappa senare flyttade.

Sen pappa dog har det här med generationsboende – alltså att bo i samma hus eller som i vårt fall i anslutning till varandra – fått en annan innebörd.
Nämligen att vi har blivit fem i vår familj.

Ensam kvar
I september 2022 dog min pappa och min mamma blev ensam kvar i mitt barndomshem som alltid varit fullt av liv. Mamma började äta middag hos oss varje dag, eftersom det är så fasligt tråkigt att laga mat till sig själv.
På så sätt fick hon sällskap och mat, vi kunde ha koll på att hon fick i sig mat och vi fick ytterligare en familjemedlem. Sedan dess har hon ätit middag hos oss i stort sett varje dag (med några få undantag).

Varje kväll kommer hon lunkande över ängen, med katten Jumanji – som valt att bo hos min mamma – i släptåg och med några kvistar persilja i handen. Medan hon äter middag hos oss så sitter katten utanför och väntar, sedan följer han henne hem. Var hon än går så är katten med. Det är som att han håller koll på henne. Så gulligt.

En ny familjemedlem
Jag ska vara ärlig med att säga att jag aldrig trodde att det skulle vara så enkelt att dela vardagen med min mamma. Inget ont om min mor, det är väl snarare mamma-dotter-prylen som jag kanske tänkte att det skulle skulle ryka om (jag var som sagt 15 bast sist vi delade vardag). Klart att vi har bråkat och surnat till på varandra, men det har faktiskt gått över för väntan.
Mamma äter middag med oss, spelar kort med kidsen, lyssnar på läsläxor och ibland får hon vara med i diverse olika shower och lekar som barnen drar igång. Danstävlingar, kull eller något de lärt sig på gympalektionen. 80-plussaren ska med! Under middagarna snackar vi nyheter, diskuterar och planerar nya projekt som vi ska göra tillsammans. Om det så är nya odlingar eller bygga hönshus. Mamma är ju ett ess i trädgården, så hon kommer alltid med smarta tips!

Vi hjälps åt
Förutom att dela vardagen med varandra så delar vi också på uppgifter. Istället för att åka två bilar till affären så samkör vi ärenden och handlingar. Mamma brukar handla på REKO-ringen, medan vi planerar middagarna och lagar maten. Mamma hoppar ibland in som taxiverksamhet för att lösa landsbygdslogistiken – exempelvis när man ska med tidigaste tåget till Stockholm och det inte går några bussar (den tidigaste bussen anländer tre minuter EFTER tågavgången. Och ibland hämtar hon mig vid bussen om jag varit på galej (känns som jag är 16 år igen), haha. När mamma behöver skjuts – till tåg, läkartid eller för all del till badstranden när det är värmebölja – ja, då är det vi som är taxichaufförer!

Mamma är inte bara taxichaufför – hon är också vår skräddare!
När mamma traskar hem på kvällskvisten efter middagen så tar hon med sig våra trasiga kläder som hon gärna lagar medan hon tittar på TV. Dagen därpå ligger de prydligt lagade i vår hall. Jag kan inte beskriva vad det betyder för en resursmedveten familj som har fyrtiosju tusen projekt plus barn och djur och hej å hå.
GULD är vad det är!
Och! I skördetid så hjälps vi åt att skörda. I somras plockade vi hallon och vinbär i mammas trädgård och levererade till hennes veranda, och sedan kokade hon sylt. Vi plockar också hejvilt från bådas trädgårdar när det nalkas middag. Eftersom mamma har växthus så kan hon briljera med tomater och gurkor VECKOR innan oss!

Jag tror detta – att vara en del av ett sammanhang, låta generationerna mötas, ges möjlighet att dryfta tankar och orosmoln och luckra upp den traditionella familjekonstellationen – är så viktigt.  Vi tenderar ju att hänga i våra kärnfamiljer, och de som inte har någon får inte vara med. Samtidigt som ensamhet ibland kallas vår nya folksjukdom, och är den största bidragande orsaken till psykisk ohälsa och depression bland äldre, det vill säga från 65 år och uppåt. 

Varje dag en lunchprommis!
Numera har vi ju en hund vilket är högst otippat. Jag tillhör nämligen en kattsläkt. Men nästan varje dag tar jag, mamma och hunden Charlie en lunchpromenad i skogen. Charlie är vår promenadmaskin! För de första åren (innan hund) snackade vi mest om att ta lunchpromenader, men nu har vi en hund som behöver komma ut.
De där lunchpromenaderna är himla mysiga och välgörande. Vi får frisk luft, röra på oss och så får mamma (som är 81 år) träna balans. Just det här med att gå på ojämna underlag och liksom HÅLLA I GÅNG kroppen gör ju kroppen rörlig och jag gissar att en blir mindre rädd för att röra sig i vardagen.

Förr i tiden var ju generationsboende norm. En svärmor på övervåningen, en farfar i grannlägenheten eller de klassiska gårdarna som var uppbygda för att generationerna skulle växeldra.
Det kanske inte var superskoj om svärmor råkade vara ett as, eller om en förväntades sköta sin fasters onkel in i döden.
Nog för att vi har allsköns finesser som seniorboenden och äldreboenden för de som vill åt ett socialt liv eller inte längre klarar sig själva.
Men gissar att det är väldigt många äldre som bor ensamma runt om i Sverige. Kanske för att man vill bo kvar i ditt hem, eller att man vill bo kvar på landsbygden – omgärdad av trädgård och natur. De allra flesta äldreboenden är ju belägna i samhällen.

Ensamhet kallas ibland vår nya folksjukdom, för att vi är så stupröriga av oss. Vi hänger i våra kärnfamiljer, och de som inte har någon får inte vara med.
Den största bidragande orsaken till psykisk ohälsa och depression bland äldre, det vill säga från 65 år och uppåt.

Inte för alla, me
Jag tänker så här. Alla KAN inte flytta hem och bo 100 steg från sin förälder på grund av jobb, barn, partner. Alla VILL inte det heller av olika fullt rimliga orsaker. Men men detta inlägg vill jag ändå hylla det som jag själv var extremt skeptisk mot. Generationsboende. Som sagt: Mina vänner – min borg.
Jag längtade till landsbygden, jag längtade hem, trodde nog att vi skulle bo 100 steg från varandra och ses … ibland (oftare än de futtiga gånger per år vi setts de senaste 20 åren), men inte att det skulle bli så här. Och så bra.
Kanske kan det här linlägget inspirera någon annan som står och vacklar. Som längtar hem.

*Generationsboende i sin exakta benämning kanske det inte är – att bo under samma tak eller på samma tomt, men väl: VÄLDIGT NÄRA. 100 steg för att vara exakt.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!