Klimatsatsningar, ny elcykel och varför Paris imponerar (let’s go there!)

I samarbete med Diakonia

Här är den.
Det kuperade landet-livets räddare i nöden. Den är lerig, den är skitig, den är smidig, den är rejäl.  Och jag älskar den.

Cyklen har varit min följeslagare sedan barnsben. Jag lärde mig cykla när jag var 3 år.
På somrarna cyklade jag, min syster och mina kusiner ner till sjön och slängde oss i plurret, lagom svettiga. Det fanns ingen tid för badkrukeri.
Vi nästlade oss ner bland sommarstugetomterna för att ta ett dopp, eftersom det inte fanns någon cykelbana till den kommunala badplatsen (och gör fortfarande inte) och på den stora 90-vägen fick vi inte cykla själva (rimligt). Men till badplatsen vid sommarstugorna – dit fick vi cykla hur ofta vi ville.

När jag gick i mellanstadiet sparade jag ihop till en alldeles egen cykel. Genom att klippa gräsmattor hos släktingar, städa och spara veckopeng, så blev den till slut min. En silverfärgad mountainbike med 21 växlar. För mig var den frihet. För med den kunde jag cykla till skolan 5 kilometer bort och cykla hem precis nääääär jag ville. Jag behövde inte passa skolbuss, och inte heller förlita mig på skjuts. Jag var friiii!
Hela min uppväxt cyklade jag överallt.
När det blev sommarlov cyklade jag längre strapatser. Runt Nedre Fryken tillsammans min tremänning, och näääääästan hela vägen ner till Tjörn på Västkusten. Lår of steel. Röv af kämpa.

När jag flyttade till Stockholm tog jag med min mammas auktionsfyndade damcykel, som tyvärr blev stulen (sörjer fortfarande), och kryssade fram mellan bilarna på väg till jobbet, cyklade hem från klubbarna och cyklade på utflykt. Jag har upptäckt det mesta av Stockholm – det som går att nå via tunnelbana och cykel.
Och jag älskar faktiskt att cykla i Stockholm. Älskar det urbana, att vara med i det plingande cykelgänget, vara den vettiga flocken vid rustningstid, att cykla över broarna på väg hem från fest och höra sommarnattens koltrastar i ett sovande Stockholm.
Jag kan sakna det så enormt mycket nu när jag bor på landsbygden.
Saknar inte avgaserna som bolmade mig i ansiktet, de vassa armbågarna från andra trafikanterna och de stjärtsmala cykelbanorna.

Här på landsbygden är det inte lika urbant, men å andra sidan andas jag frisk luft och jag hör fågelkvittret just precis jämt. Inte bara när bilbruset har tystnat om natten.
Backarna är mer intense här,  och första cykelturen efter vintern var en pärs. Men jag vet att det snart blir lättare. Benen blir starkare och konditionen vassare. Och det är en oslagbar känsla.
Med tanke på hur många roliga, trevliga människor jag lärt känna de senaste månaderna så gissar jag att det – post-pandemi – blir cykeln hem efter fest här också i sommarnatten.

För ett tag sedan hörde jag att Stockholm ligger närmare 20 år efter i utvecklingen vad gäller cykling.
Nu har jag flyttat till Karlstad – som är en av Sveriges bästa cykelstäder.
Kommer vi se fler som söker sig till städer, orter och landsbygdshörn där det är lätt att leva hållbart, ta cykeln, sänka sina utsläpp och leva i linje med uppsatta miljö- och klimatmål?
Jag är övertygad om det.

I det nya Plan B-avsnittet “Bikes, backar och bekvämlighet – som görs i samarbete med Diakonia – så grottas det ner i cykeln.
Detta geniala transportmedel som är en del av lösningen på klimatkrisen.

I bikes, backar och bekvämlighet snackar jag och min trampade podd-kompanjon Maria Soxbo förlegade bil-vanor, mossiga lagar, teknikoptimism hos myndigheter och så går vi loss på en rad lösning!
Och så sneglar vi på Paris – som imponerar! Hur och varför får du höra i podden!
Vi snackar också om barn, och hur de puttas in i en brummande, ohälsosam bilnorm. Trots att vi ska åt ett HELT annat håll för att ge dem en vettig framtid.

Nästan varannan grundskoleelev kommer till skolan i bil.
Världen är upp- och ner.

“På 1970-talet gick eller cyklade 90 procent av barnen till skolan. I dag är den andelen omkring 50 procent. I mitten av 1990-talet cyklade 24 procent av barnen till skolan. I början av 2010-talet hade andelen minskat till 14 procent. Detta trots att sex av tio barn, enligt Trafikverket, har skolan inom två kilometer från hemmet.” Informationen kommer från Svensk cykling, och i podd-avsnittet kan du höra en intervju med Klas Elm från Svensk cykling. Missa inte.

Min dröm är att jag ska kunna ta mig överallt på cykel. Att det ska finnas goda förutsättningar för mig att välja det transportmedlet som ger starka ben, frisk luft och som inte belastar klimat, miljö och ekonomi. Det transportmedlet som ger bättre hälsa och som bidrar till ett bättre samhälle.
Jag drömmer om att att det ska vara enkelt för barn att cykla. Att det ska vara det giva sättet att ta sig till skola. Att det ska ges förutsättningar. Att mina barn ska kunna cykla till sjön. Till den kommunala badplatsen där alla är välkomna, inte behöva doppa sig på nåder i takt med att strandtomterna blir allt fler och strandskyddet naggas. Jag drömmer om att det här samhället, naturen och sjöarna ska vara till för alla. Inte bara de med bil eller pengar på kontot.
Drömmen innehåller också att åka till min gamla hemstad Stockholm, färdas på bilfria gator, njuta av staden och att kunna hyra en eldriven cykel när jag kliver av tåget på Centralstationen.
Eldrivna cyklar som ägs av staden, är en del av staden och skapar arbetstillfällen.
Inte som ägs av företag som är vinstdrivande, och kanske inte riktigt ser vinningen med att ta hand om övergivna elcyklar som gått sönder.

I våras fick jag ganska mycket sällskap i cykelbanorna. I pandemins spår följde en världsomspännande cykelboom, och det blev trångt i de smala cykelbanorna. Världens städer mötte trycket med pop-upcykelbanor och tidigarelagda cykelsatsningar. Berlin, Bogota, London, anlade popup-cykelbanor.
Tillsammans med Sophia Schyman och Annika Sundin drog jag ingång #cykeluppropet vars syfte var att  få fler att välja cykeln, få till popup-cykelbanor och ge cykeln bättre förutsättningar.
Vi måste ju bli fler som väljer cykeln. Inget snack om saken.
Cykeln banar vägen för minskade utsläpp, frisk luft, bättre hälsa, godare samhällsekonomi. Och jämställdhet. Yup.

Att ta cykeln kan ju te sig som en självklarhet för oss här i Sverige, som ett sätt att ta sig fram. Men på andra platser är det nyckeln till ett vettigt liv. Ett liv bortom barnäktenskap.

Viktiga organisationen Diakonia driver cykelprojekt i Bangladesh, där flickor lär sig cykla.
Cykeln löser så många problem. Fickorna kan ta sig till skolan, lättare undvika trakasserier och så kan de få en utbildning och en rimligare chans ut ur fattigdom och tvångsäktenskap.
Genom cykelprojektet lär sig också flickorna om sina rättigheter, och får bättre möjligheter att forma sina egna liv.

Detta tycker jag så klart att vi alla ska stötta.

  1. Skänk en slant! Det gör du enkelt genom att swisha till 90 33 044., all info hittar du här.
  2. Ge bort cykellektioner! Om du skänker 167 kronor får 5 flickor i Bangladesh möjlighet att lära sig att cykla. Och du får ett gåvobevis att ge bort i present till någon.
  3. Sprid kampanjen! Dela det här inlägget eller kampanjsidan, så att fler kan bidra och fler flickor kan lära sig cykla!

Skänk en liten eller stor slant, och passa också på att dela bilder på dig själv när du cyklar och tagga med #cykeluppropet. Varför? Vi människor är flockdjur. Vi gör som alla andra. Genom att visa att du cyklar påverkar du andra. Vi behöver också bli många fler som uppmärksammar att samhället måste bli bättre på att prioritera cykeln och oss cyklister. Det behövs en stark opinion för att politiker ska kunna fatta beslut.
Du och jag är opinionen.
Gör skillnad.

Loading Likes...

En väska får ett nytt liv

I samarbete med Stockholms hantverksförening

Den här väskan har legat inknölad i min garderob i mer än tio år.
TIO ÅR!

Om jag inte minns fel så ärvde jag den av min mamma Märta. Det var min favoritväska under många år, pja, innan fästet till axelbandet gav upp och det torra, spruckna axelbandet började sjunga på sista refrängen. Minns så väl när jag ställde in den i garderoben.
Jag bodde i Hornstull, levde vårdslöst (hade skoj, men var kanske inte expert på att ta hand om mina saker) och tänkte att någon gång ska jag fixa den där väskan. Vid ett tillfälle tog jag med väskan till en skomakare och frågade om de kunde laga den, men gick bet.

Så väskan åkte in i garderoben igen i hopp om att någon gång hitta en hantverkare som kunde ta sig an den.
För väskan hade ju ALLT! Rymde en laptop, hade fack för pennor och små förvaringar för ditten och datten. Den perfekta väskan för en stök som jag.

Genom två flyttar har den hängt med. Från Hornstull, till Midsommarkransen och så en flytt över innergården. Alltid har den stått redo att lagas. Men jag har i ärlighetens namn inte vetat vart jag ska vända mig.

Men så fick jag, via Stockholms hantverksförening, nys om Läderverkstan på Södermalm i Stockholm.

Så jag cyklade dit.

Möttes av skylten: Väskdoktorn! HURRA!
Läderverkstan kikade på väskan och sa att detta skulle de fixa – inga problem!
Efter ett par veckor hämtade jag ut den …

Lagad!
Väskan har fått ett nytt fäste och ny axelrem. Alla lösa trådar – som var en expressbiljett till nya trasigheten – åtgärdades, och min älskade väska hänger där på kroken igen. Redo att användas i många herrans år till.
Den är lite nött på sina ställen, men min önskan – att kunna bära den – har besannats.

“Men hur sköter jag den nu då” frågade jag hjälpsamma och kunniga Läderverkstan, och fick till svar att lädret ska smörjas två gånger per år.
Herregud så skamset. Jag har då aldrig smörjt annat än mina skor. Men nu är det ändring på det.

Smörjde väskan med läderfett med en bomullstrasa som jag ren loss av en uttjänt T-shirt. Och väskan blev så vacker med sin rödbruna konjaksnyans.

I våras träffade jag – tack vare Stockholms hantverksförening – fantastiska Carina på Skomakeri Framåt i Gamla stan. Hon hjälpte mig att  laga mina gamla skor, lärde mig hur jag skulle ta hand om mina skor. Skamset drog jag upp nedgångna, billiga skor som jag älskade högt, men som jag trodde var förpassade till soptunnan. Men icke. Carina gav dem nytt liv!
Nu undrar jag mer kan hitta i mina gömmor? Som har många år kvar att ge, men som ligger undanskuffade på grund av någon defekt.

Stockholms hantverksförening driver initiativet #hållbarthantverk med syftet att lyfta all kompetens som finns bland hantverkare. Det är exakt den kunskapen som behövs i framtiden, right?
Kunskap som gör det enklare att konsumera hållbart, reparerar och återbruka det som redan finns. Istället för att köpa nytt och trampa upp ytterligare klimatavtryck på en planet som går på knäna.

Förutom att konsumera färre prylar och ta hand om det vi har, så är det hög tid att tagga ner det här swosh-iga samhället. Värdesätta hantverket, kunskapen och också förstå tiden som ligger bakom.
Älskar att Stockholms hantverksförening har skapat slow-tv, där en faktiskt kan se hur tidskrävande hantverket är. Blir liksom söligt i hjärnan av blotta tanken på att hantera prylarna efter slit-och-släng-normen, efter att en tittat på den här videon.

Som jag saknat den här följeslagaren. Och herregud så tråkigt den måste haft i min garderob i tio år.

Tänk ändå. Att min mamma haft den här, och nu jag. Och jag ska ta hand om den, smörja och reparera den så fort den går sönder, så kanske, kanske mina barn kan ta över den när de blir stora?

Det finns så mycket kunskap därute – ta vara på den!
Och ta hand om grejerna. Det ska jag göra!

Loading Likes...

Ett novembervackert Skansen

 

För att fira vabbavslut och frihet drog jag med hela min lilla familj till Skansen i helgen. Aldrig har grå november varit så mysig och stämningsfull. Det är inte så mycket folk, utan en kan klappra kullerstensgatorna fram, kika in i husen och köpa nybakt bröd från bageriet i lugn och ro.

Och slippa oroa sig för bilar. Skansen blir liksom en frihetszon i stan. Där en slipper höra sitt egen, trägna tjat, hjärtklappningen av att det är tusen miljoner bilar som vill fram först och en ska ha koll på barnen som springer åt olika håll. Det här var också första gången vi var här, som jag och John flanerade runt i goda ro utan att behöva övervaka barnen varenda sekund.

De sprang in i gränder, knackade på dörrar, letade höns och spännande vrår. De var så mycket BARN om ni förstår vad jag menar.

Det finns alltid nya, gamla hus att undersöka. Som det här som jag gått förbi flera gånger, men liksom aldrig förstått storheten i. Prick ett sådant här skulle jag vilja bygga någon gång i framtiden. Som ett tinyhouse.

 

John <3

Vi käkade lunch på Gubbhyllan, ugnspannkaka och rotsellerisoppa, och barnen hittade ett pysselrum där en kunde göra egna tändsticksaskar. Jag ska visa lite senare vad vi fick med oss hem. Emma Sundh så nöjd, så nöjd kan jag lova. Efter lunchen spelade vi lite bowling.

Helt klart min typ av bowling.

Gick till mitt favoritställe på Skansen.

Och den makalöst fina trädgården som omkapslad bland äppelträden.

Vi hann med ponnyridning, att bräktävla med fåren och att titta på ormarna. Jag vill ju inte föra över min ENORMA ormskräck på barnen så jag hojtar överdrivet förtjust när de föreslår att titta på just ormar.
Asch, kanske dags att försöka bli av med den där skräcken. Jag är ju trots allt lantis in heart.
Råttorna däremot. De gillar jag!

Loading Likes...

Djurgården, Rosendals trädgård och självplock

 

I onsdags var förskolan stängd för planering. Och stängd förskola betyder att hela familjen tar ledigt och drar på utflykt. Och icke-helge betyder inga köer, ingen trängsel, utan bara lugn och ro. Ja, förutom det här vi själva står för, hehehe.

Just den här onsdagen började med en båttur.
Vi tog djurgårdsfärjan, och efter båt tog vi spårvagnen, klev av vid Bellmansro och gick sista biten mot Rosendals trädgård.

På helgerna kryllar det av snofs här, men en vardag är temat mer pensionär. Det senare passar mig lite bättre tror jag.

 

Det började kurra i magen dirket en började läsa menyn på trädgårdscaféet, så vi slog oss ner i växthuset och åt sådan fantastiskt god mat.

Det här hörrni. Växthus! Varför byggs det inte fler växthus, som ett steg att få folk att umgås året runt? Som en del av stadsbilden? Fler växthus åt folket!

Medan vi väntade på maten sippade jag lite på de här två, kidsen sprang runt och tittade på fåglar och stökade runt.

Åt den godaste lunchen, med mitt bästa sällskap.

Efter maten gav vi oss ut i trädgården, lånade en sax och gick loss bland blommorna. Visst älskar en självplock? Eller alltså, JAG älskar självplock.

Hej livsmål.
Det gör så ont i mig, för jag vill just detta. Jag vill odla! Flytta ut på landet. Tyvärr har jag målat in mig i ett framtidshörn, hahaha. Jag ska skriva lite mer om det senare. Men jag har en 0 % vattentät framtidsplan, hahaha.

Vi bestämde att nu var buketten klar och betalade.

Fin ju! Plus älskar att det är barnen som har bestämt. När jag bestämmer så blir det alltid lika samma.

Efter en tur på Nordiska museet, fika och lek i deras fina barnavdelning guppade vi hemåt med stöd-äpple i handen.
Så himla fin dag. Och SOM jag vill förverkliga min framtidsdröm nu.
Men kan inte. GAH!
Som sagt, mer om detta en annan dag <3

Loading Likes...

Utflykt till Ulriksdals slott

 

Hej sent på kvällen! Jag har precis kommit hem till Stockholm, pustar ut några ton och ska alldeles strax krypa till kojs. Men mitt i allt turbulent komma-hem så hittade jag ett par bilder från förra helgen och bara måste visa er.
Jag och min lilla familj stökar alltid runt i närmaste kvarteren, men just denna dag satte vi oss på pendeltåget och drog till Ulriksdals slott! Eller ja, vi skulle egentligen till Ulriksdals slottsträdgård som är så vacker, men det blev liksom en parantes mot slutet. Istället så la vi alla timmars krut på att kuska runt bland alla pampiga plejs runt slottet.

Gick tjugo varv här, och undrade varför vi inte hade gift oss här!?  Bland tusen syrener, knastrande grus krattat i fina rader och fasader i vackra nyanser.

Kutade runt i den sprakande naturen, bland åar och broar.

Kikade in genom fönstren till orangeriet. Och suktade efter att börja jobba åt WWF som liksom sitter här i krokarna.

Luktade på kastanj. Och dubbade just kastanj till mitt favoritträd.
Så jävluskt vackert.

Vi åt lunch i Ulriksdals slottsträdgård under härj och rullade därefter hemåt, mot pendeltåget, med vagnen full av sovande barn med trötta ben.

Så där ja, visste väl att det var något som saknades, hehehe.
Nu blir det go katt!
Sov gott!

Loading Likes...

Stockholm, Mariatorget och min bästa outfit (just nu)

Halloj och god morgon!
Kom hem från Köpenhamn i går kväll och är helt förvirrad. Tror att det är måndag trots att det är tisdag och förstår inte hur jag ska få rätsida på det hela.
I kameran ligger hundrasju bilder från Köpenhamn (förmodligen det tiobubbla) som väntar på att få dagens ljus. Kommer inom kort på bloggen, var så säker.
Men först några bilder från en lördag på Södermalm.
Just den här lördagen var Johns födelsedag. Dagen hade börjat med inte mindre än två överrasknings-ja-må-han-leva eftersom båda barnen ville vara med, men var lite osynkade i sömn. Efter frukost drog vi in till söder och Mariatorget.

Älskar Mariatorget, fontänen och lugnet där precis vid Hornsgatan. Människor som sitter på parkbänkar, språkar och läser tidningen. Vi tittade mest på drakarna i fontänen. 

Därefter gick vi uppåt, mot Mariaberget.

Och den här utsikten. Ganska flott, eller hur?

Fikade, titta och pekade ut mot båtar som skyfflade över människor från stadshuset, Riddarholmen till Södermalm.

Där, intill Stockholms mäktigaste vy, ligger Ivar Los park.

Ni vet en sådan där som jag gillar. Med småhus, hästar och inte så mycket standard 1A. Det här är LÄTT min nya favorit.

Vid lunchtid började barnen bli trötta så då tog vi en sväng med barnvagnen. De somnade och vi passade på att flanera runt lite bland de gamla gatorna.

Det här är för övrigt min favoritoutfit just nu. Blus från H&M, vintagekjol från Myrorna, gamla espadrillos och en stor korgväska. 

Skulle kunna tänka mig att glida omkring i den hela sommaren.

Sådant här blir jag genuint lycklig över att lägga ögonen på.

För att inte tala om saker som är inbäddade i syrénprunk. Vi letade oss in i Olle Adolphsons park som är en liten plätt full med blommor …

Med ganska bra utsikt om en säger så. 

Passade på att ta en bild på födelsedagsbarnet i födelsedagspresenten som han fått av mig och barnen, inköpt via Lemonlou. Ekologisk och smart, saker en gillar. 

Njöt i fulla drag …

Och vajade lite i vinden. 

Efter en liten promenad gick tillbaka mot Ivar Los park, mötte min syster som hade anslutit sig och …

… åt världsgod poké boll från A bowl.

… Traskade vi hemåt i den varma eftermiddagssolen.

Hem till innergården och utemiddag!

Loading Likes...

Skansen, björnar och en bit vår

Efter den där påskaftonen som jag gärna arkiverar så bestämde vi oss för att bege oss ut på utflykt. Tidigt i ottan började vi packa väskan med nöd-russin och andra survival-kit. Och så begav vi oss till Skansen genom ett påsk-folktomt Stockholm.
Vi var framme precis vid öppning och fick traska runt bland de gamla huset och ha de flesta ställen för oss själva. Så himla lyxigt!

Vi gick på upptäcksfärd och hittade …

… det här gänget. Tydligen Pettsons höns enligt Majken.

Majken kutade i väg och vi andra hängde på. 

In i gränder jag aldrig sett förut, men som på något vis var väldigt bekanta. Känner ni igen?

Jo, här har det spelats in några scener från Fröken Frimans krig.

Mina små vildingar gick nyfiket runt och kände på dörrarna.

Och klättrade på varenda pryl.

Älskar för övrigt den här färgkombinationen. Basker från Vintagefabriken, halsduk från H&M, kappa och kjol från Beyond retro, strumpbyxor från Lindex och skor från Kavat.

Majken ser på utsikten! Längtar så till våren när den där vyn fylls med grönt.

 

Det här med att följa efter i barnens fotspår. Älskar det! De kutade in på baksidan av järnhandeln och där fanns en bostad från 1930-talet som en kunde kika in i.

Red lite dalahäst, kollade in katterna på Lill-Skansen, åt pannkakor och fick se …

.. björnarna! Höll på att tappa ner Bodils basker – rakt ner till Björnarna. Men min ninja-hand hann fånga den. Hade varit flott med baskerklädda björnar va?

Den här tittade rakt in i Bodils ögon och tyckte nog att hon såg ut som en lagom lunch.  Björnmamman (jag alltså) lyfte då upp Bodil och tassade tyst från glasväggen.
När klockan började närma sig lunch kilade vi ut från Skansen och pep över till …

Rosendal som ligger ett stenkast bort (från utgången vid vargarna). Här prunkade våren minsann!  Där mötte vi upp mina föräldrar som var i stan.

Så jädra vackert precis överallt. De hade ställt en massa enorma grenar i en lika enorm vas. Fångade den på bild, men min lins immade igen. När imman hade lagt sig satt det en massa folk precis där (som kanske inte vill synas här), så ni får använda er fantasi. 

Vi köpte lunch och smaskade i oss medan barnen sov i vagnen.

När de vaknade vankades det fika och …

… spex-morfar!

Vilade ögonen på massa vårknoppande liljor …

Och spröda blommor.

Sedan tog vi spåvagnen hem! Bästa dagen på länge!

Loading Likes...

Låååångfredag, sötaste lekparken och en ny klänning

Medan Stockholm ekade tomt, vägarna susade tyst och alla satt hemma med munnarna fulla av ägg pep vi in till Söder. Långfredag, ledigt och oceaner av tid.
Utflykter är mitt absolut bästa! Barnen tycker det är spännande, är uppslukade av nya vyer och jonglerandet blir enklare. Gladare barn ger mer harmoniska föräldrar, det är sedan gammalt.
Vi började med fika på Bysis och tog sedan 4:ans buss till Skanstull. En av stans finaste lekparker ligger ju där i krokarna – Bryggaretäppan – så vi drog dit. Igen.

Kidsen kutade runt, medan vi stod och babblade med några grannar som också hade bespetsats sig på Bryggaretäppan. På väg hemåt pep jag in på Stadsmissionen, sonderade terrängen och kom ut med den här: 

Ett stycke randig klänning. Jag har fortfarande inte hunnit prova den, men tänkte att ni kunde få se en bild imorgon. 

Brukar ju sällan bära rött, men denna kunde jag bara inte står emot.

Eftermiddagen gick snabbare snabbt. Nina och lilla Ossian kom förbi på ett härj, kidsen cyklade runt, runt (BÄSTA GREJEN MED NYA LÄGENHETEN!) och sedan kom Lisa och Per över på tacos. Men då hade jag lagt ifrån mig kameran och tagit lite ledigt. Ibland måste en ju göra det också.
Vad grodde ni på långfredagen?

Loading Likes...

Som i Paris, fast i Stockholm.

IMG_0016

Det hat blivit lite av en tradition att varje lördag gå på återupptäcksfärd runt knuten. Gå gamla gator fram, damma av minnen och se Stockholm med nygamla ögon.
Förra lördagen gjorde vi precis det. Jag, John och Majken.

IMG_0046

Vi gav oss ut, i väg och upp till de allra parisigaste vattenhål uppe på Mariaberget.
IMG_0056

Lapade kulörter vid stans finaste port.
IMG_0059

Iklädd Monki-solglasögon, Emmy-kofta, Beyond retro-klänning och gamla ballerinaskor.

IMG_0065

Häruppe finns de pampigaste fasader undangömda.

IMG_0072

Skakade fram på kullerstensgator och aktade mig för att stuka foten. Lite av min specialitet nämligen. Om vi säger så här: 1800-tals-jag hade garanterat varit halt och lytt. IMG_0080
Dagen var helt oplanerad, så vi strövade omkring, kikade in i små butiker, köpte världsfina förvaringsboxar (ni kommer förstå när ni ser dem (bilder kommer senare), käkade lunch och drack kaffe.IMG_0081

Fick för oss att gå ner till Gamla stan. Förbi Expressen- och DN-reklamen …IMG_0083

Och in bland gränderna. IMG_0094

Min mamma bodde häromkring på 60-talet, målade sitt kök i silver och brukar berätta när folk gick ner i morgonrock till Konsum.

IMG_0124

Lite är fortfarande som förr här, minus den taggade telefonkatalogen på hyttdörren.

IMG_0117

Och alla turister!IMG_0119

Medan John rattade vagnen, smattrade jag av en bild mitt i ett kliv och sedan vände jag på klacken och gick mot tunnelbanan.

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny