I samarbete med Stockholms hantverksförening

Den här väskan har legat inknölad i min garderob i mer än tio år.
TIO ÅR!

Om jag inte minns fel så ärvde jag den av min mamma Märta. Det var min favoritväska under många år, pja, innan fästet till axelbandet gav upp och det torra, spruckna axelbandet började sjunga på sista refrängen. Minns så väl när jag ställde in den i garderoben.
Jag bodde i Hornstull, levde vårdslöst (hade skoj, men var kanske inte expert på att ta hand om mina saker) och tänkte att någon gång ska jag fixa den där väskan. Vid ett tillfälle tog jag med väskan till en skomakare och frågade om de kunde laga den, men gick bet.

Så väskan åkte in i garderoben igen i hopp om att någon gång hitta en hantverkare som kunde ta sig an den.
För väskan hade ju ALLT! Rymde en laptop, hade fack för pennor och små förvaringar för ditten och datten. Den perfekta väskan för en stök som jag.

Genom två flyttar har den hängt med. Från Hornstull, till Midsommarkransen och så en flytt över innergården. Alltid har den stått redo att lagas. Men jag har i ärlighetens namn inte vetat vart jag ska vända mig.

Men så fick jag, via Stockholms hantverksförening, nys om Läderverkstan på Södermalm i Stockholm.

Så jag cyklade dit.

Möttes av skylten: Väskdoktorn! HURRA!
Läderverkstan kikade på väskan och sa att detta skulle de fixa – inga problem!
Efter ett par veckor hämtade jag ut den …

Lagad!
Väskan har fått ett nytt fäste och ny axelrem. Alla lösa trådar – som var en expressbiljett till nya trasigheten – åtgärdades, och min älskade väska hänger där på kroken igen. Redo att användas i många herrans år till.
Den är lite nött på sina ställen, men min önskan – att kunna bära den – har besannats.

“Men hur sköter jag den nu då” frågade jag hjälpsamma och kunniga Läderverkstan, och fick till svar att lädret ska smörjas två gånger per år.
Herregud så skamset. Jag har då aldrig smörjt annat än mina skor. Men nu är det ändring på det.

Smörjde väskan med läderfett med en bomullstrasa som jag ren loss av en uttjänt T-shirt. Och väskan blev så vacker med sin rödbruna konjaksnyans.

I våras träffade jag – tack vare Stockholms hantverksförening – fantastiska Carina på Skomakeri Framåt i Gamla stan. Hon hjälpte mig att  laga mina gamla skor, lärde mig hur jag skulle ta hand om mina skor. Skamset drog jag upp nedgångna, billiga skor som jag älskade högt, men som jag trodde var förpassade till soptunnan. Men icke. Carina gav dem nytt liv!
Nu undrar jag mer kan hitta i mina gömmor? Som har många år kvar att ge, men som ligger undanskuffade på grund av någon defekt.

Stockholms hantverksförening driver initiativet #hållbarthantverk med syftet att lyfta all kompetens som finns bland hantverkare. Det är exakt den kunskapen som behövs i framtiden, right?
Kunskap som gör det enklare att konsumera hållbart, reparerar och återbruka det som redan finns. Istället för att köpa nytt och trampa upp ytterligare klimatavtryck på en planet som går på knäna.

Förutom att konsumera färre prylar och ta hand om det vi har, så är det hög tid att tagga ner det här swosh-iga samhället. Värdesätta hantverket, kunskapen och också förstå tiden som ligger bakom.
Älskar att Stockholms hantverksförening har skapat slow-tv, där en faktiskt kan se hur tidskrävande hantverket är. Blir liksom söligt i hjärnan av blotta tanken på att hantera prylarna efter slit-och-släng-normen, efter att en tittat på den här videon.

Som jag saknat den här följeslagaren. Och herregud så tråkigt den måste haft i min garderob i tio år.

Tänk ändå. Att min mamma haft den här, och nu jag. Och jag ska ta hand om den, smörja och reparera den så fort den går sönder, så kanske, kanske mina barn kan ta över den när de blir stora?

Det finns så mycket kunskap därute – ta vara på den!
Och ta hand om grejerna. Det ska jag göra!