På torsdag har jag mötesdag och ska på bio, och på fredag drar jag ner till Göteborg!
Längt!
Planen var att hela familjen skulle följa med, men vi får se vad febern säger om saken. Hur som helst kommer jag att pipa ner till Göteborg, hänga med min kompis Åberg och föreläsa i Kungsbacka:
Söndagen den 8 mars, föreläsning “Gör skillnad – från klimatångest till handlingskraft”, Kulturhuset Fyren, Kulturtorget (kl. 11.30-14.30). Ps. Kolla in deras imponerade klimatprogram här!
Tack, tack och tack för alla era spännande frågor i frågestunden! Så kul att läsa era undringar ska ni veta.
Jag ska försöka svara på dem alla i sinomtid, men här kommer det första frågorna – och svaren dårå.
Q: Hej! En ytlig fråga kanske… men jag är nyfiken på ditt hår! Har för mig att du skrev något för ett tag sen om att gå mer mot din naturliga hårfärg och är lite nyfiken på hur du tänker kring det/går tillväga. Är också lite sugen på att sluta vara en blekt blondin och bara få vara mig själv som den piffig glada råtta jag egentligen är. Hillevi A: Hej Hillevi! Ja, jag vill ha tillbaka min egen nyans, som är någon cendré-version-ish. Drömmer om friskt, naturligt och låååååångt hår. Innan jag började mixtra med mitt hår – först var jag brunett och sedan platinablond – så hade jag tjockt, glasigt och starkt hår. Jag vill tillbaka till det (så gott det går).
Istället för att slinga eller färga för att göra övergången (tillbakagången?) mjuk, så tänkte jag helt sonika låta håret växa. Förhoppningsvis blir håret lite härligt solblekt till sommaren. Vi får se om planen funkar, eller om jag släpar mig till frisören så småningom. Men hittills “överlever” jag med torrschampo (läs: majsmjöl). Det är inte så himla noga. Jag har så mycket spännande på gång denna vår att jag inte hinner titta mig i spegeln, så det hjälper ju, hahaha.
Kram emma
Q: Hej Emma! Älskar dig blogg som vanligt! Måste bara fråga mer om er lilla kisse. Hen är så fin! Är det någon speciell ras? Ida A: Hej Ida! Ja, han är en riktigt go katt! Rasen heter Neva masquerade och kan vara prima för allergiker. Inte för de allergiker vi känner dock, hahaha, men det var värt ett försök.
Kram emma
Q: Jag undrar om det finns något du tycker är särskilt svårt med att leva eller försöka leva klimatsmart. något du känner att du har “offrat” som är jobbigt? och tack för en superbra blogg, älskar att du verkligen försöker ställa om <3 M A: Hej M. Åh, tack för dina fina ord! Ja, jag tycker det finns ganska många saker som är svåra, kanske mest i början. Jag är väääldigt bekväm (läs: lat) och när jag ska gå in i något nytt, så gör jag det inte alltid med nyfikenhet om en säger, haha. Snarare skepsis. Men förvånansvärt ofta startar jag nya vanor. Och jag är inte alls så formad i sten och cement som jag först trodde. Som den där idén med att bara äta i säsong, och inte äta importerade färskvaror. Det lät ju jädrigt radikalt. Och det började som en utmaning, men nu är det en vana. Det ska tilläggas att jag varit en storkonsument av sallad, grapefrukt, tomater och allsköns gött, men nu äter jag det som finns i säsong i Sverige. Och så längtar jag. Som jag längtar! Och det är en sjukt härlig känsla. Att längta och njuta. Jag vet, det låter lökigt. Men det är rätt najs (annars hade jag ju inte fortsatt).
Givetvis kan jag drabbas av begär. Och ibland vill jag bara ge upp allt, för det känns som att ingen bryr sig om framtiden. Men då går jag in här på bloggen, eller i Klimatklubben och inser att den hållbara bubblan är enorm. Och då vill jag fortsätta utmana mig. Plus att jag är en tävlingsmänniska. Jag kan inte ge upp, det skulle vara som att ta ett bloss på en cigg fast en sagt att en har slutat röka för alltid. Lite så känns det.
Men ja, jag drabbas av begär efter solsemester mitt i februari, att vara aningslös på något vis eller kalasa loss på nytt. Men ärligt talat så ältar jag inte så mycket av det jag “offrat”, för jag tycker inte jag har offrat så mycket. Däremot har jag vunnit en hel massa perspektiv och upplevelser. Som att längta, njuta, resa med tåg, äta fantastisk klimatsmart mat, handla secondhand i första hand och dela mera. Och så försöker fokusera på vinningarna och möjligheterna. Livet som jag levde förr, då jag åkte till Maui, New York och Paris, shoppade nytt (och tipsade det här), jobbade på modemagasin, konsumerade förändring och levde som om det inte fanns någon morgondag, känns vulgär. Jag kan inte fortsätta leva det livet, för det livet skaver mer än det tillför just mig. Det är som att jag börjar få skoskav av gamla skor. De borde vara ingådda och bekväma, men jag vill bara slänga av mig dem.
Kanske att jag på något vis förstår det jag vetat länge nu. Verkligen förstår. Att min flådiga livsstil är på bekostnad av någon annan (som ofta står utan skuld, och inte bidragit till klimatförändringarna på samma sätt som jag). Och nu vill jag pö om pö ställa om. Göra rätt. Plocka bort skav och lägga till härligheter.
Jag har gjort ett stort klimatavtryck, inget snack om saken. Och nu är dags att städa upp efter mig själv kan jag känna. Ingen annan ska behöva göra det. Detta är en städning som liksom inte går att outsorcea till någon annan med lite RUT-avdrag. Den här fossilskiten vill och måste jag städa upp, och så vill jag do better. Jäkligt mycket bättre. Och rent krasst: Stå på rätt sida om historieskrivningen. Att kunna titta mina barn i ögonen när de frågade vad jag gjorde medan jag hade chansen. Säga att det tog ett tag för mig att förstå, att det fanns de som förstod allvaret långt mycket tidigare än jag och att jag säkert strutsade. Men sedan gjorde jag allt vad jag kunde.
Det är min drivkraft. Och då känns det inte som jag offrat ett dugg. Bara vunnit.
Gillar liknelsen som Maria brukar dra: vår planet är en som en stuga i fjällen, och vi är hyresgästerna. Våra barn är nästa hyresgäst. Klart en städar undan efter sig själv när det är dags att lämna över till nästa hyresgäst, eller hur? Och samma sak är det nu. Det har varit fossilparty till klockan 5 på morgonen, det är fimpar och tomma glas över allt. Det ser fördärvligt ut. Lite den känslan. Och det är inte mina eller andras barn – och inte människor i fattiga länder (de som drabbas först och hårdast av klimatförändringarna) – som ska behöva ägna sitt liv åt min skit. Hur rättvist är det? Och hur höga hästar sitter jag på? Är det dags att kliva ner?
När jag tänker på allt det där, så känns ingenting oöverstigligt svårt. Bara rimligt.
Men ja, jag kan sakna köttamiddagar och dofterna av fjärran länder. Men jag har nog insett att jag inte ska placera mig i så skarpa fack. Det passar inte mig. Jag vill fortsätta äta vegetarisk och vegansk till 99% (för jag mår bra av det), men kan absolut unna mig att äta bra naturbeteskött eller vilt någon gång i bland. Och jag kan fortsätta känna lukten av fjärren länder, men kanske inte lika ofta. Och jag behöver ju inte nödvändigtvis välja ett färdmedel dit som är pissdåligt för klimatet.
Jag är och känner mig sinnessjukt priviligerad. Som har ett val, som har makt att förändra och en röst. Så många i den här världen som inte har det.
Kram emma
Q: Underkläder köper väl du nytt eller finns det någon som gör av återvinner material? Eller hur gör du? Jag tror det var du som vill minska allt engångsgrejer och isf vad har du istället? Jag vet att det var någon som hade tygbindor eller flergångs binder, det är väl inte så hygienist? (om det blir för genant att skriva på bloggen, så kan du väl mejla.)
Nathalie A: Hej Nathalie! Okej, full disclosure här. Jag har inte köpt underkläder på år, hahaha! Jag går fortfarande runt i bomullstrosor sedan Danke-fejden och en behå jag köpte på stenåldern (och som jag lagade, hör och häpna, för ett par veckor sedan (för jag älskar den djupt). Här kanske någon läsare har bra tips? Ni brukar sitta inne på så mycket smartheter ju.
Angående bindor, så kör jag menskopp och tygbindor! Menskopp har jag kört ganska länge, men tygbindor har jag bara använt sedan i somras. Jag har några prima från gotländska Imse Vimse.
Smidigt, billigt och klimatsmart.
Trodde på RIKTIGT aldrig att jag skulle konvertera, för jag tänkte inte att jag var “den personen”, men jag hade fel. Nu har det blivit vana. Det skulle faktiskt kännas lite märkligt att köpa engångsbindor, som en bara ska kasta. Så jädra knäppt att det kan gå så snabbt.
Och uppenbart finns det inget som är genant för mig att prata om, hahah.
Kram emma
Q: Jag undrar lite som Nathalie, angående vad du faktiskt köper nytt i klädväg? Finns det något du absolut inte kan tänka dig köpa second hand och varför i så fall? Ha en fin dag! Ellen A: Hej Ellen. Hmm, det finns säkert någonting. Jag tänkte skriva potta först, men så kom jag på att jag ju faktiskt har köpt en potta på loppis en gång, hahaha. Nä, men jag tror att jag skulle kunna tänka mig att köpa det mesta begagnat. Ju mer jag undviker att handla nyproducerat, desto mer naturligt känns det att handla begagnat.
Jag prövar denna tanke ganska ofta: Det är ju inget som säger att prylar är fräschare för att de ålat runt på en fabrik med taskiga förhållanden och risigt betalt, än om de blivit ömsint omhändertagna och tvättade av någon innan? Nya plagg kan ju exempelvis vara sprinklade med kemikalier som rubbar människans chanser att reproducera sig och ha ett enormt klimatavtryck, medan begagnade är “renare” från kemikalier efter ett antal tvättar och ett försvinnande litet klimatavtryck. Jag tycker det senare låter fräschare måste jag säga.
Just nu köper jag ingenting nytt. Jag vet inte vad det skulle tänkas vara. Jo, nu kom jag på. Strumpbyxor. Jag försöker laga skiten ur de jag har, men det köper jag nytt. Väldigt sällan ska tilläggas. Underkläder till kidsen skulle jag gärna köpa begagnat, men det är ganska svårt att få tag i. Och jag ropar inte direkt ut över nejderna: Är det någon som har barntrosor till salu? Låter liksom lite perverst. Så det har jag köpt nytt ibland, men tack och lov har vi ärvt mycket. Men jag håller hoppet uppe!
Kram emma
Q: Varför behåller ni inte torpet o bara hyr ut den/låt stå den tomt eller för semester. att hyra ut ett hus är inte så tidskrävande! Sonja A: Hej Sonja! Ja, tanken har slagit mig. Men jag vill att det där torpet ska bebos. Hus mår bra av bli bodda i, gärna på heltid så klart. Så det vore på något vis fint att låta någon annan njuta av det nu, ta vid. Tidigare somrar har vi hyrt ut torpet och det är gaaaanska mycket jobb. Som en flyttstädning varje gång. Så klart en skulle kunna långtidsuthyra, men det blir på något vis en uthyrning i väntan på något. Och det där något skulle innebära död. Hänger du med? Nu säljer torpet för att få loss pengar så vi kan köpa något boende nära min familj. Så vi kan avlasta, hjälpa och ta vara på tiden som finns kvar. Dels med personen som är sjuk. Men också den som inte är det.
Hade jag varit gjord av pengar hade jag hyrt ut torpet, och köpt ett hus i Värmland också. Eller hade jag det? Nä, det hade jag inte. Jag känner väldigt mycket ansvar. För det mesta tror jag. Och torpet i synnerhet. Jag vill se till det, se att det mår bra och kan oroa mig för det om natten. Det är ett stort ansvar att äga ett hus, och ansvaret försvinner inte för att en hyr ut det. Skulle förmodligen känna ÄNNU mer ansvar. Bara när vi hyrt ut det korta perioder har jag orat mig. Inte för huset kanske, men för att hyresgästerna har det bra, att inte varmvattenberedaren går sönder eller att taket flyger av.
Det är en stress att känna ansvar och vilja ta hand om, men samtidigt behövas på annat håll – på andra sidan landet.
Just i dag har det varit lite kämpigt med Gotlands-tankarna. Det har gjort extra ont. För jag kommer sakna det så Men det finns ju hus i Värmland också tänker jag. Problemet är att vi har ett hus in mind. Och det är inte riktigt till salu …
Kram emma
Q: Nu får du en svår fråga men jag tänker att du är insatt: Jag skulle vilja göra mer för klimatet och då inte bara på ett personligt plan (dvs typ återvinna, köpa begagnat osv osv). Hur kan jag engagera mig mer utan att egentligen ha särskilt mycket kunskap inom området? Ceclilia A: Heja, heja! Så jädra bra! Det är ju precis vad som behövs! Och vi behöver ju verkligen jobba på alla fronter samtidigt – sänka utsläppen på individnivå och pressa på företag och beslutsfattare att göra detsamma. Först och främst måste jag tipsa på boken “Gör skillnad – från klimatångest till handlingskraft” som jag skrivit tillsammans med Johanna och Maria. Där finns ett helt kapitel om engagemang, men handlar också om att ta engagemanget vidare från individnivå till exempelvis sin arbetsplats. Ett annat tips är Klimatklubben så klart – med alla lokala klimatklubbar!
Detta får du inte säga till gemene kvinn, men innan jag började jobba med Klimatklubben så likställde jag engagemang med visa nuna på manifestation. Slut. Nu vet jag att engagemang kan se ut på typ hundratusen olika sätt, och olika sätt passar olika människor.
Antingen kan en ju stödja organisationer som Naturskyddsföreningen och WWF som jobbar och lobbar för klimatfrågor, jobba med Klimatklubben (hitta ett projekt/kampanj som en vill dra i gång och hitta likasinnade som vill haka på), starta en lokal klimatklubb, anordna hållbarhetsevent med loppis, vintage, klädbyte, föreläsningar, workshops och smarrig matsvinnsmat! Eller ta armkrok på ABF som anordnar en massa evenemang, föreslå spännande föreläsningar och jobba för att lyfta klimatfrågan och sprida kunskap. Eller så pressar en på sin kommun att göra det enklare för invånarna att leva hållbart, kanske skriva ett medborgarförslag, kontakta lokaltidningen eller skriva en debattartikel. Eller så blir en lobbyist! Eller politiker! Häromdagen träffade jag en av Klimatklubbens moderatorer som berättade att hon mejlar ett företag om dagen, för att försöka påverka. Jag kopierade det, men mejlar kanske ett företag i veckan med lite undringar och nudging!
Det finns mängder av sätt att påverka klimatet och framtiden! Och vill verkligen slå ett slag för Klimatklubben. Det är precis det här Klimatklubben är till för. Att slänga ut frågan “hur har ni engagerat er för klimatet” och få massor av olika infallsvinklar. Eller hitta likasinnade för att dra igång något större. För ett tag sedan var det exempelvis en grupp personer i Klimatklubben som startade “Klimatnytt” – ett upprop om att införa klimatnyheter i public service (om det finns sportnytt och ekonominytt, så borde det väl finns klimatnytt kan en ju tänkas. Eller är skidskytte viktigare ön mänsklighetens överlevnad? Det tycker inte jag). De startade en namninsamling och fick tusentals namnunderskrifter! To be contiued gällande Klimatnytt. Men ett är säkert.
Klimatklubbens alla medlemmar har gjort skillnad, för så många personer kan varken företag eller beslutsfattare vifta bort.
Q: Vill gärna ha dina råd, när du fyndar second hand. Som t ex med den vackra hattasken. Hur gör du iordning den, för att undvika få hem ohyra? Tack för tips! Veronica A: Hej Veronica! Vet du, jag har fyndat begagnat så länge jag minns och har aldrig råkat ut för ohyra. När jag kommer hem med mina fynd så torkar jag av med en fuktig trasa (med såpa om det skulle behövas), medan jag tvättar kläder och textilier.
Innan all feber, vabb-maraton och trött-sjuk-härj (imponerande hur mycket kids orkar tjafsa och bråka med så mycket feber i kroppen) slog till så hann vi med lite helg.
Och den började så här.
Vår katt Jumanji i dockvagnen, på väg in till doktor Majken för grundlig undersökning.
Hur den katten pallar är en gåta, men han ligger så snällt kvar.
Katta gillar att vara i mitten av leken, och håller sig alltid i närheten av barnen när de leker, och kommer alltid springande i tröstande ilfart när något av barnen gråter. Jag tror egentligen att han ser sig själv som deras rättmätiga förälder.
När katta var botad gick vi ut i november.
Knallade ner mot Vintervikens kolonilotter, letade ekollon (hittade noll!) i skogen och tittade på hösten genom fönstret på Winterviken.
På vägen hem stannade vi till på innergården intill vårt hus. November alltså. Ingen ful kuliss.
Jag tycker i största allmänhet att november får oförtjänt mycket skit. Det är ju inte som att vi kan klaga oss ur den. Bättre att peppa på allt mys november har med sig.
Eller hur bra en knallig vintagekappa gör sig mitt i allt det gråa.
Burr! Huttrar hemma i hopp om att elementen ska hinna ikapp köldknäppen utanför fönstret.
Ska alldeles strax tända en brasa i kakelugnen och lägga katten på låren – allt för att värma upp denna onsdag. Men innan jag vevar igång värmeartelleriet så tänkte jag lämna snart-november och kika tillbaka på september. Det hände så mycket då att jag inte hann med att uppdatera bloggen, och jag gillar på något vis att göra bokslut. Inte lämna glapp.
Så nu fyller jag i september-glappet och gör bokslut.
September började ju med att boken “Gör skillnad – från klimatångest till handlingskraft” landade i min famn.
Jag har ju skrivit två böcker tidigare (som jag är himla stolt över), men det var något visst med den här.
Kanske för att jag lärt mig så ofantligt mycket genom att skriva den, eller att jag helt enkelt och hundra procent icke-ödmjukt tycker att den är smart. Och så förbannat viktig. In general brukar inte vara särskilt mallig av mig, för det finns så många fantastiskt kreativa som gör saker hundra gånger bättre än mig. Men, när det gäller den här boken? Pja, då unnar jag mig att malla loss. Kanske för att det är så många som har hört av sig och tackat för boken, hyllat den och sagt det finaste en kan säga om en bok om klimatet: den är smart och tillgänglig.
Och är det inte just precis vad vi behöver i tider av klimatkris?
Och fin som tusan är den också, tack vare geniala Kristin Lidström.
Skickade ut sådana här härliga kit till ett gäng härliga bloggare och influencers. Det var inte en goodiebag, utan en … betterbag – full med cirkulära och klimatsmarta presentkort och erbjudanden. Tack Erikshjälpen, SJ, Hygglo, Something borrowed, Repamera och Varié.
Det var varmt och jag letade fram de minst använda kläderna i min garderob.
Jag är ju en uniform-människa av rang. Jag har en sommaruniform, en höstuniform, en vinteruniform och en våruniform. De där uniformerna är ganska snäva, och innehåller ytterst få plagg. Hade det inte varit för samhällets normer att byta kläder var och varannan dag så hade jag nog gjort som min psykologi-lärare i gymnasiet, Roland: burit exakt likadana kläder varje dag. Året runt. Hatten av för Roland.
Vad gjorde jag mer i september? Just ja! Jag tog nattåget till Umeå tillsammans med Maria Soxbo!
Vi skulle vara med i SVT Gokväll för att snacka om boken, och hade planerat att sitta på café och jobba hela dagen. Det vi inte hade med i beräkningarna att Umeå är så socialt. Först blev vi inbjudna till Pia Stylist som öppnade upp sitt concept just denna dag. Så himla trevlig människa!
Hos Pia träffade vi Sofie från Minimarket, som numera gör mode av spill – tyger som annars skulle kastats.
När vi varit hos Pia, så kvistade vi vidare för lunch. Och så lyxigt lunchsällskap! Fanny som driver instagram-kontot @hostedbynature och Ida bakom @nordic_remake.
Som att det inte vore nog! Vi hann träffa Josefin på Röda korset för att snacka om klimatfrukosten vi skulle göra i oktober. Hur den blev kan du se här.
Så många suveräna människor på en och samma dag.
Därefter blev det SVT, och klimatsnack i rutan. Och en hel del klimatsnack utanför rutan.
Blir ofta så nuförtiden.
Bara av att visa min nuna så blir jag en klimatbikt.
Kom hem till Stockholm. Till detta fluff!
Stod upp för aborträtten också. Lite vardagsaktivism har väl ingen dött av.
Ehh, eller hur var det nu?
Not so much (jämförelsevis) här i Sverige i alla fall – så därför är det ju extra viktigt att stå upp för orättvisor, rätten till sin egen kropp och klimatkamp här, eftersom vi har yttrandefrihet.
Varvade skitig dator med kaffe. Min vardag.
En precis lagom varm september-dag pep jag hit. Till Bee Urban.
Kolla! Matlagnings-goals! Green kitchen stories hade använt havrebit (ni vet den som jag använde i denna Tikka Masala) i allt från soppor till höstmumsigt crunch.
Det bjöds till och med på dammsugare med riven havrebit i.
Hemma stod en höstbukett vissen, redo att göra hela vintern vacker.
I slutet av september åkte jag, Maria och Johanna till bokmässan. Vi satt i mängder av panelsamtal och seminarier, bland annat med Pär Holmgren.
Det bästa med bokmässan? Att klämma in en timme med en av mina allra käraste vänner mitt i allt härj.
Lever på det än. Att i hennes sällskap känna sig hel.
Älskar dig min vän.
Bokmässan slutade abrupt. Det var fredag och global strejk. Vi hade en föreläsning inbokad, men bestämde oss samma morgon för att ställa in den för att i stället joina klimatdemonstrationerna.
I hällregn gick vi tillsammans med 10 000 genom Göteborgs gator.
Bästa! Mäktigaste!
Innan september tog slut pep vi norr över. Jag skulle hålla ett gäng föreläsningar, och passade på att ta med hela mitt crew till John föräldrars sommarstuga.
Snacka om att fullkomliggöra ett torp <3
Det här är kattens nya favoritplats – uppe på kylskåpet med rigoröst med utsikt över matbordet och kökarbetet. Han letar sig ner i bland för att söka sig till en bit mat, gosa eller titta efter grannkatten genom fönstret, annars ligger han här.
Nu ska ni få se en vy från min lägenhet som jag sällan visar upp, nämligen köket i profil. Den där delen som kantas av kylskåp, mikrovågsugn och annat bös. Och ett klösträd!
Katter kräva sitt klös- och klätterträd, men jag och John är ju inte så mycket för det här med att köpa nytt.
Så vi (eller mest John) kirrade ihop ett eget klätterträd för katten som vi placerade på en diskret plats, men där katten har utsikt över middagsbordet och köksgöra. Katter är ju sällskapliga, eller i alla fall vår katt, och vill vara med där det händer.
Klösträdet eller kätterträdet är just ett träd – eller nedfallen gren – som John hittade i parken. Den var enorm när han kånkade in den, men efter lite måttande så sågade han itu den så att den skulle passa där vid kylen. Trädet fäste han i väggen (med hjälp av en träbit som är mellan trädet och kylen), såg till att det var stabilt och virade sisalrep runt trädet (som passar ypperligt för just klonande katter).
Här vässar katten klorna, kutar upp som en del av leken och tar en tupplur uppe på kylen titt som tätt. Perfekt ställe att dra sig undan på när härjet blir för intensivt.
Detta klösträd kostade inte många kronor kan jag säga, och extra plus att kunna skräddarsy det för en så pass begränsad yta.
Det här är det härligaste just nu. Frukost-undanstökat-kösbord, och med tusen släckta ljus i loppisljustakar som tänds till middagen igen. Och världens finaste lampa, Koholmen, från Karlskrona lampfabrik.
Och jätteverbenan som jag plockade i höstas vid torpet, som nu torkat så vackert. Har satt en hel massa ny jättverbena som jag ska plantera ut i perennrabatten till våren.
Det enda trubblet är att kattungen älskar torkade blommor. Och vi har inte kommit så mycket längre i “inte-vara-på-bordet”-uppfostran.
Särskilt svårt är det ju när kattungen är så gullig däroppe, så jag bara måste ta hundra bilder samtidigt som jag plockar bort typ allt som står på bordet eftersom allt är potentiella leksaker.
Måste nog plocka bort rubbet, innan kattungen leker lian med duken. Åh, jag som hade gjort det så fint.
Alltså kolla vem som flyttade hem till oss i dag!
Den här lilla, gulliga och lekfulla kattungen! Den heter Jumanji och är en den allergivänliga rasen neva masquerade. Nu håller vi tummarna för att alla vänner och familjemedlemmar tål denna lilla lurvboll.
Så himla betuttad i denna lilla krabat!
FÖRTYDLIGANDE: Jag fick en kommentaren “Bättre att kolla innan om man är allergiska eller inte so att den lilla katten slipper flytta ut om ni inte tål. Det är ett levande varelse, inget loppisfynd!”, angående “nu håller vi tummarna för att alla vänner och familjemedlemmar tål denna lilla lurvboll”. GIVETVIS har vi testat att barnen tål katter, och denna ras. Däremot är min syrras partner allergisk, liksom två kompisar. Om inte de tål katten är det så klart tråkigt, men vi behöver inte vara så drastiska. Det enda som händer i fall de inte tål katten är att vi styr om middagarna till någon av dem, istället för att vara hemma hos oss.
Men vi håller GIVETVIS tummarna för att alla vi känner tål denna going.
Innan vi lämnade Gotland för fastlandet hade vi några dagar ensamma på torpet, utan besök. Varje morgon kom katten Torres på besök. Stod utanför köksfönstret medan vi åt frukost och undrade när vi skulle komma ut.
Efter frukost la sig Bodil och Majken för att smälta maten inne svårt sovrum. Tittade på “Andys minsta babydjur” tills det började krypa i benen och de ville ut.
Majken hjälpte mig med perennrabatten. Vi vattnade trots att det bara sa snörp och sedan var det lika dammtorrt igen. Inte direkt rätt år att försöka anlägga perennrabatt i den här torkan.
Vissa dagar fikade vi i skuggan i en av syrenbersåerna …
Och andra parkerade vi oss här, under äppelträdet. I bara skjortblusen!
Det badades i badkaret! Särskilt Bodil som aldrig vill gå upp om hon väl har kommit i.
En dag kom stylisten Camilla och fotografen Lina på besök för att plåta jobb.
Men mest låg jag här om dagarna (jobba gör jag på kvällarna istället).
Majken och Bodil hittade smultron i pallkragarna och åt tills de blev helt röda runt munnen.
Smultron i all ära, men detta är ändå min bästa gröda.
Medan John la barnen, gick jag ut i den ljumma skymningen för att plocka undan allt bös som vi drällt runt oss.
Tittade till trädgårdslandet som vi täckt med gräsklipp för att behålla den lilla fukt som finns. Majsen tar sig, men i år är det segt på grund av torkan alltså.
Hade satt massor av blommor utanför bussen också, men inget har tagit sig.
Här har vi för övrigt ett projekt som är på gång. En rosa kiosk till barnen. John byggde den förra sommaren av virke som låg i boden och en gammal skohylla som förra ägarna lämnat kvar. Jag målade den rosa med överbliven färg från husvagnsmålningen. Nu ska vi bara göra någon form av tak och så ska vi fylla den med konserver och flaskor som barnen kan sälja.
