Denna lördag är jag hemma vid kakelugnen och baddar min sjuka vapendragares panna. Jag behöver bara titta på John febriga ögon för att smälta totalt. Själv är jag inte den kaxigaste i gänget, tog nämligen influensa-vaccin i går och känner mig lätt hängig.
Mellan baddningsvarven går jag igenom gamla bilder, och minns hur mitt liv såg ut för exakt ett år sedan. En november-månad full av fest och hemligheter, som började här.
I Varberg.
Efter en jobbig höst flydde jag och min familj till Varberg, doppade fötterna Leninbadet, gick långa promenader, rensade hjärnan, pratade och åt en massa god mat. Precis vad trasiga jag behövde. En massa bomull, inlindat i Varberg-hav.
När jag kom hem ställde jag och mina kompanjoner till mest fest på Vintagefabriken. Vi bjöd in en massa vintagevurmare (som Emma på bilden till exempel), skålade i bubbel och spelade jazz på hög volym.
Lollo och jag som tragglade oss igenom den där jobbiga hösten, sida vid sida, med mycket gråt. Vi grävde ner oss i fest och jobb. Då hade ingen av oss någon aning om att vi ett år senare skulle ha varsin växande kalaskula där vi saknade en.
Bytte vintageklänningar mot High school.
Fyllde kalendern till bredden och rände runt på pressvisningar.
Och så kom den här ut. Ett stycke Älskade hem vars omslag jag och Lollo stylat.
En dos vintageinredning pillade vi visst också in …
November slutade som den började. Med fest och bubbel på Vintagefabriken. Denna gången hattfest.
Denna stiliga lady, Sandra, vann hattävlingen som vi anordnade. Och ja, ni förstår nog varför. Smashing!
Och inte att förglömma, den årliga bokstavsfesten som jag och John anordnar sista helgen i november varje år (2014 är inget undantag).
Här har vi Isabelle som var helt elektrisk.
En alldeles rysligt grå söndag klädde jag mig i mint och finhalsband. Radion skvalade jazz och jag var peppad in till lilltån. Jag skulle nämligen på kurs i vintagestickning. Jag må vara pysslig, men stickning? Katastrof! Men skam den som ger sig!
Nyfiken på hur det såg ut? Bloggpost kommer inom två minuter!
A gray and stormy Sunday, I dressed in mint skirt and my biggest necklace. The radio played jazz and I was excited to my toes. I had signed up for a course in vintage knitting. I may be a DIY-freak, but knitting? Disaster. Totally. Curious about what it looked like? Blog post coming within two minutes!
Kashmirtröja från Beyond retro, halsband från Topshop, mintgrön kjol som jag har fått från min kompis Nina (ursprungligen inköpt på H&M. Kjolen alltså, inte Nina), vita strumpbyxor från Asos.com och svarta skor från Miss Selfridge.
Cashmere Sweater from Beyond retro, necklace from Topshop, mint green skirt that I got from my friend Nina (originally bought at H&M. The skirt, not Nina), white tights from Asos.com and black shoes from Miss Selfridge.
Så här såg jag ut i morse … innan jag insåg att det är februari och snöstorm ute. Nåväl. Jag fick svida om till vinterkängor, klänning och tjockkofta senare, men på morgonen var jag i alla fall en riktig jazzig swing-pjatt.
This is how I looked this morning … before I realized that it’s February and a blizzard outside. Well then. I had to change to the winter boots, dress, stockings and thick cardigan later, but in the morning I was in any case a real jazzy swing pjatt.
Johns rutiga keps, min kashmirtröja från Beyond retro, rutiga byxor som är nyinköpta på Myrorna, vinröda strumpbyxor och brogue-skor från Asos.com.
John’s checkered hat, my cashmere sweater from Beyond retro, plaid pants that are newly bought on the thrift store Myrorna, burgundy tights and brogue shoes from Asos.com.
– När jag var liten var min största dröm att bli jazzsångerska. Jag drömde om att stå på en rökig bar och sjunga släpigt till någon standard. Min kära far och jag jammade jazz om kvällarna, han på gitarr och jag på sång, och trallade så att de värmländska skogarna svajade. Monica Zetterlund och Astrud Gilberto var mina stora favoriter. När jag var 15 år frågade min far vad jag ville bli när jag blev stor. Jag svarade med drömmande ögon: Jazzsångerska. Min orolige, omtänksamma far – som såg sena nätter, rökiga barer och ett slitigt liv framför sig – frågade då vad min nästkommande karrirärdröm var. Jag svarade journalist. Och nog blev jag journalist alltid. Men fortfarande knyter sig något i magen när jag går på jazzkonsert …
My biggest dream as a child was to become a jazz singer.
– Vattenrutschkanor är bland det bästa jag vet. Som tur är gillar min snubbe John också att åka vattenränna, varför vi spenderade en hel dag på honeymoon:en på ett vattenland.
Water Slides are among the best I know.
– Jag kan – av någon outgrundlig anledning – i stort sett varendaste bilmärke – och kan känna igen en volvo, saab eller audi på flera hundra meters avstånd.
I can – for some reason – recognize almost every single car brand in the world, and I can know a Volvo, Saab or Audi from long distansce.
– Jag gör inte skillnad på folk och folk. För mig är alla lika. Jag varken räds eller imponerad inte av milslånga titlar, flaschiga namn och benhårda axlar – för mig är alla lika mycket människor. Jag är samma gamla Emma oavsett vem jag möter. Om det är så är kungen av Jordanien eller den trevliga snubben i kvarterskiosken.
Klart att jag imponeras av människor – konstigt vore annars – men det är inget som förändrar min syn på dem. För mig är alla kött och blod.
Denna lilla egenskap har försatt mig i allehanda situationer. Jag minns alldeles tydligt när jag jobbade på Vecko-Revyn för en massa år sedan och vi hade fått en intervju med Jude Law. Jag utsågs att åka till London för att träffa denna stiliga herre med en motivering – jag var den enda på redaktionen som inte skulle svimma vid blotta åsynen av människan. Nu blev visserligen Juddan sjuk, så intervjun blev inställd, men vad gör väl det – jag fick säkert träffa någon annan trevlig prick istället. Som kioskägaren på hörnet. … Jag tror emellertid att Jude hade mått bra av lite värmländska charm.
I am neither intimidated nor impressed by fine titles, flashy names, money or sharp elbows. To me, all people are equal – whether they are the King of Jordan or a shop assistant. This view of people has put me in all kinds of exciting situations. One example was when I worked at the magazine Vecko-Revyn several years ago and we got an interview with Jude Law. I was appointed to fly to London to meet this actor. The reason why I would have to go? I was the only one that would not be star struck and faint. Unfortunately, Jude Law got sick, so the London trip was called off. But I’m not so sorry about that.
– Deckare är mitt bästa. På TV slukar jag Foyle’s War och Poirot, och när jag åker på semester så sitter jag med näsan i allehanda, lättsmälta kriminalromaner. Jag önskar så att jag kunde flasha med Nobelpristagare och New York-triologier i bokhyllan. Men om sanningen ska fram så står där mest bara deckare. Och så några show off-böcker så klart (som jag har tragglat mig igenom) …
I love crime mysteries. I watch Foyle’s War and Poirot, and when I go on holiday I sit with my nose in all sorts, easily digestible crime novels. I so wish I could impress with Proust and Nobel price winners on the bookshelf. But if the truth be told, my bookshelf contains very little of the ingredient. Just a few show-off books of course.
– Jag är en extremt orolig människa. Jag kan nog verka som en person som borstar av sig det mesta på ytan (jag är en glad skit), men om sanningen ska fram så är det inte mycket som borstas av. Jag nojar, ältar, vänder, vrider och oroar mig till förbannelse. Det är klart att det är jobbigt, men jag skulle inte vilja byta bort det mot någonting i världen. Jag vill inte vara en människa som allt rinner av, en hårdhudad människa som inte märker av nyanserna. Jag vill vara en person som känner känslor som att de satt på huden. Däremot tränar jag frekvent på att se på oron, ta den till mig och sedan släppa den. Det sistnämnda är svårt, men jag gillar å andra sidan utmaningar.
I’m an extremely worried human beeing. I probably seem like a person who brushes off most of the surface (I’m a happy crap), but if truth be told, it’s not much brushed off. I worry about almost everything.
– Jag är ironisk ungefär 90% av min vakna tid. Klart att det finns ett stort allvar i mig också, men vardags-emma driver ganska friskt med sig själv och sin omgivning.
I’m ironic about 90% of my waking hours.
– Jag har gått i terapi ett flertal gånger och det är det bästa jag gjort. Alla borde gå i terapi med jämna mellanrum! Det är den bästa investeringen i sig själv man kan göra. Förstå sig själv, prata om saker man aldrig pratat om förut, få perspektiv och växa som människa.
I have seen a therapist a number of times and it’s the best thing I’ve done. Everyone should go to therapy regularly! It is the best investment in yourself you can do. Understand yourself, talk about things you never talked about before, gain perspective, and grow as a person.
– Varje gång jag går in i ett plan ber jag “Fader vår”. Jag är flygrädd och tänker att jag inte vill stöta mig med någon Gud innan jag åker upp i himlen. Har visserligen bara safe:at kristendomen. De andra religionerna får jag jobba på.
Every time I go into a plane I pray. I’m afraid of flying and I don’t want to angry any God before I go up into the sky. Although I only safe Christianity. I work on the other religions.
– Trots att jag älskar havet, så är jag fullständigt livrädd för allehanda vattendrag. När jag badar går det extremt fort. Jag tar sats, hoppar i plurret och sedan simmar jag panikartat mot land. Helst vill jag att någon annan hoppar i först för att skrämma alla fiskar, lik (extremt lättskrämda?) och avgrundsdjupa tankar. Dessutom är jag rårädd för hajar – även i insjöar. Vi kan kalla det livlig fantasi …
I’m terrified of water. When I go swimming, I do it extremely fast. I’m afraid of everything that is in the water – or rather everything that I imagine will be there.
– Jag har exceptionellt dålig ämnesomsättning, så jag måste röra på mig hela tiden för att min kropp ska må bra och inte svälla till en boll.
I have exceptionally poor metabolism, so I have to exercise all the time.
– Jag pratar värmländska.
I talk a Swedish dialect called värmländska.
– Mitt mest använda klädesplagg är min fula fleecemorgonrock. Om jag fick välja så skulle jag vara omgärdad av fleece. Dygnet runt. Det skulle visserligen inte fungera rent socialt. För om jag blir varm – vilket jag blir i fleece – så somnar jag. Detta faktum utnyttjar min man John till det yttersta. För vid läggdags är jag oftast som piggast och spexigast. När John inte orkar med att totalshowen Cirkus Sundh fångar han in mig i ett duntäcke. Fem minuter senare sover jag …
My most used item of clothing is my ugly fleece bathrobe.
– Jag hade väldiga problem med acne när jag var yngre. Gömde mig i mängder av smink för att jag skämdes så över hur min hy så ut. Vände ansiktet åt ett annat håll om jag gick förbi en snygg kille. Discon var mitt bästa för då var det mörkt och jag tyckte att jag kunde gömma mig i dunklet. Lite som en vampyr. Jag skämdes så otroligt mycket för min hy. Så här i efterhand tycker jag att det är så tragiskt att jag la så mycket tid på att gömma mig. Livet passerade och det enda jag tänkte på var min hy. I en perfekt värld hade jag struntat i ytan och stått upp för hur jag såg ut. Fokuserat på något annat. Jag menar, det fanns mängder av tjejer och killar i samma ålder som hade minst lika mycket acne – och var dösnygga – just för att de struntade i det och vägrade hindras av några röda prickar. Men världen är inte perfekt.
I had huge problems with acne when I was younger. I hid in large amounts of makeup because I was so ashamed of how my skin looked.
Randigt är det bästa jag vet. Hemma hos mig trängs randiga skor med randiga klänningar, kjolar, playsuits, tröjor, bikinis, hattar och väskor. Allt prydligt upphängt och uppställt i min garderob – som är klädd i randig tapet. Så klart.
Min kärlek för ränder har jag ärvt av min mor Märta.
Jag har alltid tyckt att jag och min mamma är så olika. Som natt och dag ungefär.
Jag och pappa däremot. Ja, vi älskar jazz, tycker om att jamma tillsammans och har i mångt och mycket samma synsätt på saker och ting. Vi ser dessutom likadana ut (minus pappas flint).
Men ju äldre jag blir desto mer lik blir jag min tokmamma. Hon liksom jag älskar gamla möbler, loppisfynd, trädgårdar, pyssel och är svag för allt som har med Frankrike att göra. Och – inte att förglömma – ränder.
Denna randiga klänning hittade jag i hennes garderob när jag var hemma i Värmland över jul. Det blev så tydligt på något vis hur lika vi är trots allt.
Denna randiga sailorklänning bar hon på sin student under 1960-talet. Skepp o hoj morsan!
I love stripes! That’s one thing me and my mother Märta have in common. I found this wonderful striped sailor dress in my mother’s closet. She wore it when she graduated in the 1960’s. O hoy mama!
Ett alldeles förträffligt vackert paket damp ner i min brevlåda förra veckan. Inslaget i brunt papper och omsorgsfullt inramat med rödvittrandigt snöre.
En påse med polkagrisar följde också med paketet.
Och den här fina boken låg inuti … “Pärlans konfektyr – Kolor, jazz och bakverk”, som är en bok skriven av pärlorna bakom det omtalade Pärlans konfektyr, Sandra Abi-khalil, Klara Ejemyr, Lisa Ericson, Miriam Parkman och Isabella Wong.
För er som inte har har varit på Pärlans konfektyr, så måste ni först och främst planera in en visit. För det andra så kan jag berätta att det är som att stiga in i en annan värld. En värld där de anställda trippar runt i vintageskor, svänger med gamla kjolar och där man som gäst njuter av fullkomligt underbara kolor, som smälter i munen. Allt ackompanjerat av av Pärlans 1930- och 1940-talselegans.
Vill man ha mer av Pärlans konfektyr i sitt liv (och det vill man), så finns nu alltså boken ute nu. Hur underbart? Och sedan att härliga Miriam Parkman är med, en person som jag verkligen tycker om, gör ju bara saker och ting bättre.
