Det är något visst med Värmland. Förutom att folk liksom är goa och glada, så finns här en framåtanda, nyfikenhet och en magisk natur.
Lägg till ekologiska restauranger, veganska pizzahak, cirkulära koncept, oupptäckta loppisar och tursim som värnar om att fler ska vilja ta hand om naturen.
Kort och gott: spännande företag som testar omställningens elasticitet och potensial.
Jag har ju tidigare gjort guider till både Gotland, Stockholm och Karlstad, men nu har jag – i samarbete med Visit Värmland – tagit fram en guide till det hållbara Värmland. Mina vettiga favoriter!
Som omställningstaggad hemvändare är jag ständigt på jakt efter framtiden: cirkulärt, resurssmart, lokalproducerat, ekologiskt och hantverksmässigt. Det som visar att det är möjligt, skapar framtidstro och banar väg för fler att våga. Besöksmål som gynnar omställning, är taggade på ett smartare sätt att tänka, värnar om lokalsamhället och tar det mest finurliga från framtiden och kombinerar med vad som funkat historiskt.
Hur ser framtidens inredningsnbransch ut? Vilka koncept är the talk of the town?
Vad är framgångsreceptet för inredningsföretag som vill vara med i klimatmatchen?
Efter pandemipaus (och paus för mitt husbygge och Marias bokskrivande) var det hög tid att damma av våra uppskattade klimatfrukostar igen! Gah, som jag längtat!
Denna gång traskade jag och min klimatkompanjon Maria Soxbo in på Formex (som också haft pandemi-paus) – som är inredningsbranschens stora mötesplats – för att snacka om om just detta. Klimat, omställning och inredningsbranshens möjligheter och utmaningar.
När Formex startat upp igen efter pandemin så vill de ta hållbarhet framåt i branschen genom att instifta ett nytt pris – Sustainability Award – och bjuda in till samtal. Bland annat klimatfrukost.
Och vad är väl en bättre plats att snacka om klimat, utsläpp, möjligheter och omställning som hygeinfaktor om inte på Formex? Där alla är.
Så här ligger det till:
Inredning är det segment som ökade mest i försäljning under pandemin (kanske såg vi oss trötta på köket och vardagsrumsmattan?), och är också det segment som vi missbedömer mest. Vi svenskar tror att vi minskat vår konsumtion av inredning och möbler med 3,5 %, men i själva verket har vi ökat konsumtionen med 20,4 % (Konsumtionsrapporten 2018).
Vi lever i ett samhälle där det blivit norm att sätta sin egen prägel på ett kök och kasta ut en fullt fungerande pryl för att ersätta med en ny – i en uppdaterad färg.
Samtidigt får Myrorna in 20 ton möbler och prylar om dagen. Om dagen.
Och Sveriges utsläpp har ökat med 5,6 % under första kvartalet i år jämfört med 2021, trots att det är bråda tider att sänka dem – radikalt.
Det ser inte bra ut. Och inredningsbranschen går inte åt rätt håll.
Omställningen måste ske nu – inte imorgon. Utsläpp som görs i dag ligger trots allt kvar i atmosfären en halv evighet, så för att inte lägga kroksben för oss själva och andra i framtiden gör vi smart i att hugga tag i problemet innan det är för sent. Det är liksom inte som ett skumparty där skumbubblorna försvinner – detta är ett skumparty som hela tiden fylls på.
Det säger sig självt att det inte blir någon vidare fest.
Så hur får vi till en snabb förändring?
Det skulle vi snacka om!
Förutom att skapa viktiga samtal om klimat och omställning, så handlar klimatfrukost om att samla fölk. Skapa ett forum för sprida vidare idéer, snacka om utmaningar och möjligheter och kroka arm med varandra om kluriga frågor.
Om den sociala lantiskatten Emma Sundh gillar detta? Eh. Ja.
Så det blev ju kramkalas utan dess like!
Hej favorit! Ja, jag pratar så klart om Isabelle – som ju varit deep down i inredningsbranschen, alltid premierat återbruk och numera är vass omställningsaktivist.
Här med en skylt som liksom ringar in problematiken.
22% av svenskarna anger “tycker det är roligt att förnya” som skäl för att byta ut köket. Inte att det är trasigt eller att det finns ett faktiskt behov. Begär baby!
Och smarta Johanna Leymann – min före detta bokskrivar-partner – som är expert på hållbart mode.
De flesta av gästerna har vi inte träffat sedan innan pandemin, så mina kralliga halmbalshus-byggararmar passade på att omfamna så många jag kunde.
Kram på er, den otroliga duon bakom Mrs Mighetto.
Det bjöds på vegansandwich från höstskörden, äppeljuice och overnights oats med svenska bär (ej flygimporterade bär – sånt där vi kollar inför alla frukostar).
Till vår hjälp för att reda i frågorna om inredningsbranschen hade vi Maria Lagerman (expert på cirkulära affärsmodeller), Isabelle McAllister (inredare gone omställningsaktivist) och Kajsa Falck-Torlegård (från Formex).
När alla hade frukost innanför västen var det dags för panelsamtal. Maria Soxbo rattade frågorna och frågade om läget för inredningsbranschens omställning. Alla var ense om att det går trögt. Tok för trögt.
Så vad gör Formex – som ändå samlar inredningsbranschen under ett och samma tak?
– Allt fler efterfrågar exempelvis avdelningar för hållbara produkter. Så nu har vi tagit ett framåt genom att instifta ett pris som heter Sustainability Award, där vi uppmanar företag att visa vad de gör. En morot. Vi har ju plattformen, så nu gäller det att visa vad som görs. Och visa bra exempel. Vi vill inte skrämma bort någon, utan bjuda in till samtal och utveckling, sa Kajsa Falck-Torlegård från Formex.
Men hur ska det gå till? Och kan inredningsbranschen ställa om tillräckligt snabbt?
– Den som sätter i gång och ställer om får en konkurrensfördel, sa Kajsa Falck-Torlegård från Formex. – Snabbare går det ju bara om man bestämmer sig, infikade Maria Lagerman, expert på cirkulära affärsmodeller. Den stora utmaningen är att ställa om när affärerna går så pass bra som de gör i dag. Då måste man tro på att det finns pengar att tjäna.
Panelen var överens. Lösningen stavas cirkulära affärsmodeller, högre kvalité, lagstiftning och samarbete. Fler måste samarbeta över och inom branschgränserna, bjussa på idéer och se värdet av att vara en motor i osmtällningen.
Dela med sig av erfaranheterna och hjälpa varandra framåt. Men så behövs lagstiftning också, som ger samma spelregler för alla.
– Den som sätter i gång och ställer om får en konkurrensfördel, sa Kajsa Falck-Torlegård (från Formex).
Och visst är det så. Att vara först på omställningsbollen ger trovärdighet. Och ingen minns en sjuttiofemma – right?
Det finns allt att vinna på att testa nya affärer, våga och ta första steget.
Men vad är cirkulära affärsmodeller? – Cirkulära affärsmodeller handlar om att loopa materialet så många gånger som möjligt. Det snackas mycket om återvinning, och det kan man göra, men det är en sådan liten del i dag. Först måste vi använda materialet och efter 10 loopar eller mer – så kan vi återvinna. Bara 1% av textilierna kan idag återvinnas, eftersom de flesta textilierna är blandmaterial, förklarar Maria Lagerman.
Så hur kan en cirkulera?
Istället för att tillverka ett kuddfodral av nya material som bomull, så kan företag använda material som redan finns. Återbruka! En cirkulär affärsmodell kan också innehålla egen second hand (exempel på detta är Filippa K som har sin egen secondhandbutik där de säljer begagnade plagg från sina tidigare kollektioner), har hyravdelningar (där en kan hyra istället för att köpa), erbjuda reparationer (laga soffan!) eller upcycling (företag som erbjuder att exempelvis sy om sin produkt till en ny variant) – ett parasoll som får begagnade fransar typ. Eller varför inte erbjuda tjänster som styling?
Kort och gott: Använda resurser som redan finns.
Istället för att sälja sju parasoll, varför inte sälja samma parasoll sju gånger genom reparationer, upcycling eller egen second hand?
En sak som etsade sig fast hos mig var något Isabelle sa när hon fick frågan vad vi med stora följarskaror kan göra för att putta inredningsbranschen i rätt riktning.
“Business as usual är ett ställningstagande”.
– Vi alla sitter på ett ansvar. Business as usual är ett ställningstagande. Det går inte i en klimatkris att exempelvis säga, ‘jag är inte politisk’. Man har ett ansvar. Ja, det är svårt och läskigt. Men prata med andra om det. Pratar om det mer. Ställ högre krav på de företag som du samarbetar med. Är det svårt – bolla med andra. Vi måste tänka nytt.
Det är ju samma sak som när det gäller mobbing (hoppas ni hänger med på min lite osäkra avtagsväg i tankarna nu, hehe). Ansvaret och skammen ligger hos mobbaren – helt klart. Men exakt samma ansvar ligger hos de som står och tittar på och inte rycker in. Gör något.
Detta måste vi komma i håg.
All fakta finns på bordet – så agera.
Detta gäller ju även inredningsbranschen.
“Business as usual är också ett statement”. Det är dags att fråga sig vilken sida av omställningshistorien en vill stå. Den som vågade, satsade och försökte göra skillnad – trots att det satte den personliga vinningen och pengavinst på spel. Eller den som blundade och låtsades att inte se problemen.
Vi har trots allt – stora följarskaror eller ej – makt och möjlighet att påverka företag. Och de med stora följarskaroro kan multiplicera sin makt efter antal följare. Men något som kom upp efter panelsamtalet var också samverkan. Om influencers går samman och ratar företag som inte gör sin omställningsläxa – då tvingas företaget att ställa om för att kunna nå ut.
Mer sånt skulle jag vilja se! Och klimatfrukost är ju också ett perfekt forum för att kroka arm kring just sånt här.
Jag hoppas på fler sammanhang och möten där omställning kavlas upp på bordet. För ett litet företag är det så klart skitsvårt att hitta tiden och pengarna för att ställa om, hitta nya affärsmodeller och kunna satsa. Särskilt om en har anställda som en har ansvar för och som ska ha lön. Desto störrte anledning att kroka arm, copy with pride och dela med sig av sina idéer. Skapa klubbar och mötesplatser.
Kanske Formex kan vara mötesplatsen för just detta. Formex omställningsklubb!
Som så klart ska ha premierad plats på nästa Formex-mässa, där en möter framtidens cirkulära det första en gör.
Nu tycker jag vi tittar på alla fantastiska gäster.
Tack alla som kom och tack till vår kloka panel – jag hoppas vi ses snart igen! Och stort tack till Formex!
Till dig som läser: Sprid gärna vidare lösningarna! Snacka med vänner och bekanta eller dela detta inlägg. Vi behöbver få till en förädnring nu (helst för tio år sedan).
Och använd din konsumentmakt och puffa företagen att ställa om. Och kom i håg: “Business as usual är också ett statement”
I tisdags morse hade jag besök i min trädgård, ett livesändnings-team kurade undan regnet och det gamla lusthuset fylldes med jordgubbar, pannkakor, räddade korvbröds-kakor (!?), svinmålla …
Och värmländska delikatesser!
Bakom allt smarr i lusthuset stod Lina från Skafferiet på Almars och under den stora hasseln (som fungerade utmärkt som parasoll undan regnet) satt …
Min kompis Emma Kraft från Kraft kommunikation (100% pang-person som jag känt sedan gymnasiet och som liksom är klippan själv), Mia från Kaliflower (första gången vi sågs, men jag är trogen användare av Kaliflowers ekologiska geniala) och Cecilia från Nyföretagarcentrum Södra Värmland.
Under en timme snackade vi business, kvinnor, hållbarhet, värderingsdrivet företagande, normer och pja, massa spännande!
För så här ligger det till: ganska få kvinnor startar företag, och en alldeles för liten del av pengapåsen går just till företag som drivs av kvinnor.
Kvinnor startar värderingsdrivna företag som gör skillnad, bryr sig om klimatet och har garanterat ett försprång när världen ställer om (vi kommer att behöva kvinnors idéer och tänk mer än någonsin).
Att starta mitt företag var det absolut läskigaste och roligaste jag någonsin gjort! Som att släppa ut en ko på grönbete.
Men en sak som jag och de andra snackade om efter sändning var ju att en faktiskt ganska sällan jobbar helt själv. Det kan en ju göra om en vill, men genom åren har jag jobbat i flera olika givande och grymma konstellationer. Det är så fantastiskt att kunna välja sina arbetskamrater (ja, jag tittar på dig Maria). Det är ovärderligt att ha någon att bolla med, ta en (digital) AW med once in a while, bena ut världsläget med eller bara dela en sjuk video till.
Jag ska kolla om en kan kika på sändningen i efterhand om någon är nyfiken!
Till snacket serverades kaffe, kakor gjorda av gamla korvbröd (!?) och så stod en massa flott från Kaliflower där också.
När livesändningen var slut hade det börjat regna, så vi ställde oss i lusthuset, åt fantastiska pannkakor med pepparrotscrème, nässelpesto, inlagda rädisor (varför har jag inte tänkt på det innan?) och svinmålla. Och jordgubbar!
Vi snackade om drömmen om en återbruksgalleria i Karlstad, lagnings-AW:s, kurser, workshops och att vi måste ses igen. Så det måste vi!
Lyxen att få fylla sin trädgård med inspirerande kvinnor med hållbarhetshjärtat på rätt plats!
Tack för att ni kom! Rosa soffan saknar er.
Och fin grej. Mia lämnade kvar en liten present <3
Om jag skulle utbilda mig för framtiden? Byta bana? Skola om mig?
Vilket framtidssäkrat yrke skulle jag sikta in mig på?
Då skulle jag vilja starta en återbruksgalleria i Karlstad, jobba som återbruksgallerist som gör det hållbara attraktivt för svårflirtade konsumenter. Hitta nya cirkulära affärer och jobba lokalt med satsningar som rimmar med uppsatta miljö- och klimatmål. Plocka ut pärlorna ur en region och förpacka dem till oemotståndlighet.
Eller dra igång en lanthandel där en kan handla lokala råvaror. O maj, vilken dröm! Jobba som klimatkommunikatör med uppgift att göra klimatläget glasklart för alla, eller planera artrika och lekfulla skolträdgårdar. Eller jobba som biologisk mångfald-skötare!
I förra veckan lanserades listan över 101 framtidsyrken som vi kommer behöva! Listan är ett samarbete mellan Klimatklubben, Våra barns klimat och en förträfflig expertjury.
Syftet med listan är att putta in oss alla i ett nytt tänk, tweaks drömmarna, skapa debatt om vilka yrken vi kommer att behöva i omställningen, ifrågasätta vilka yrken som premieras i dagens samhälle och se om vi kompetenssäkrar inför framtiden.
Jag drömmer om ett decentraliserat samhälle. Väck med planer på ytterligare shoppingcenter på billängds avstånd och fram med blomstrande byar och levande landsbygd. I Paris jobbar borgmästaren efter konceptet 15 minutes city– att alla ska ha 15 minuters gång- eller cykelväg till det mest väsentliga: matbutik, skola, sjukvård.
Om vi vill att fler ska ställa bilen behöver vi också förutsättningarna för att kunna göra det, exempelvis genom att ha matbutiker på gång- och cykelavstånd eller kollektivtrafik som anpassar sina rutter efter var behoven finns.
Efter veckor av packande, flyttförberedelser och fläng fram och tillbaka till Stockholm så har jag äntligen landat i Värmland.
Nåja, en flyttstädning och lämning av nycklar återstår, men det där oöverstigliga berget jag såg tidigare – det är bakom mig.
Med i bagaget från Stockholm har jag det här lyxiga! En korg av säsongens goda från Årstiderna.
Ekologiska grönsaker i säsong, och en del av dem uppdrivna i ouppvärmda växthus (till skillnad från uppvärmda som brassas loss med kolkraft på sina håll i världen).
Lådorna från Årstiderna är något jag kommer att sakna big time med flytten. Årstiderna levererar till en mängd olika orter – från Alingsås och Alafors till Ödsmål och Östra Karup så att säga (här kan du se vilka orter), men inte till Karlstad – än.
Och här på landet kommer jag dels odla egna grönsaker, men också handla grönsaker som finns nästgårds.
Men den där Kinder äggs-surprisen – att få hem en låda fylld med ekologiska grönsaker – den kommer jag att sakna. Att hela tiden få upptäcka nya grödor i säsong och inte fastna i gamla, rödbets-vanor. Årstiderna har verkligen öppnat upp en helt ny värld för mig. Ett rikt, säsongsliv med massor av smarriga grönsaker som seglat upp som nya favoriter.
Majrovor exempelvis. Inte bara vackra, utan hemskt goda på rotfruktsplåten tillsammans med olja och flingsalt.
Årstiderna är den perfekta lösningen för den som vill äta ekologiskt, och bor långt från ekologiska producenter och REKO-ringar (eller som har svårt att ta sig till REKO-ringen). Alla har inte möjligheten, då är Årstiderna ett bra alternativ och sänker trösklarna till ekologisk mat.
Jag hoppas att fler ska få möjligheten att äta ekologiskt, och också får en förståelse för var maten kommer ifrån. I REKO-ringar köper en maten direkt från producenten, medan Årstiderna har samlat en rad producenter som de har ett nära samarbete med. Båda är ju av godo.
En kan se exakt vilken gård som odlat fram morötterna, palsternackorna och grönkålen. En ser vilka salladsblad som kommer från ouppvärmda växthus och vet att potatisen kommer från potatisexperterna. En kännedom om råvarorna som förhoppningsvis ger respekt för maten vi äter, och minskar matsvinnet.
I min favoritlåda, lantlådan, kommer många av grönsakerna från det familjeägda ekologiska jordbruket Skiftekær som är pionjärer inom ekologi. Och experter på potatis. Lådan är alltid maxad med ekologiska grönsaker i säsong som släpar sig utmärkt för februari-soppor, plåtmat och mustiga grytor. Allt det där en suktar efter just nu!
Vill du också testa? Ange rabattkoden EMMA2021 hos Årstiderna så får du 20% rabatt. Gäller för nya kunder vid start av en prenumeration, och prenumerationen kan en lägga upp som det passar. Och pja, inga bindingstider.
Sladdar in i sista kvarten av 2020 med ett bonusavsnitt av PlanB-podden.
Mellan julmusts-stick i strupen och rosiga-pandemi-säkra-grill-kinder dök ett enormt behov av att summera 2020 upp. Och så klart: elda på förväntningar inför 2021 och också lista ett par rejäla nyårslöften.
2020 var ju The Year.
Året då det fossila dammet skulle borstas bort, omställningen ha vind i seglen och framtidstron skulle ånga. Klimatet skulle stå i rampljuset. Ensam.
Tidpunkten då världen skulle ha tagit “stora steg i rätt riktning” enligt FN.
Pja, det blev lite sisådär med den saken.
En pandemi kom i vägen och allt strålkastarljus ritades mot det akuta läget, restriktioner och sjukvårdens press (som behöver en större dos strålkastarljus – pandemi eller ej).
Det här rövåret (som min poddkollega Maria så fint uttryckte det) 2020 kräva sitt alldeles egna poddavsnitt. Så vi snurrade ihop ett avsnitt som heter “Nyårslöften”. Snackade 2020, utflykt från stan, nya trender, ny-normer, hemmajobb, TV-serie-önskningar, byxlösa Zoom-möten och så kikade på hur det gick med förra årets nyårslöften.
Vad mina nyårslöften var? Kanske kan bilderna ge en hint?
Ska jag jobba i skogen? Ja, förvisso. Men framför allt ska jag ta ett krafttag kring tekniken. Och använde ordet … tarmsköljning. Hmm? Mer om mina nyårslöften i avsnittet!
Mitt under inspelningen fick vi också en idé till ett gemensamt nyårslöfte som gör skillnad för klimatet – 365 dagar om året.
Vi bubblade ut en utmaning som vi kallar #365dagarforklimatet (följ hashtagen, det ska vi göra för att få idéer!)
#365dagarforklimatet är små steg i rätt riktning.
Om det så är att efterfråga närproducerat i den lokala matbutiken, visa upp sin pre-älskade outfit i sociala medier, bjuda vänner på växtbaserad middag, lägga upp en story på instagram när en tar hand om skorna (istället för att köpa nya), bjuda in till (digital) lagnings-AW, skriva på en namninsamling, sätta press på kommunen för att göra det enklare att leva hållbart, dela klimatrelaterat i sociala medier (för att visa att frågorna är viktiga), byta bank, ifrågasätta företag, försöka sänka hastigheten på vägen för att främja cykling, stödja en miljöorganisation med en peng, våga höja rösten när klimatet kommer på tal i lunchrummet eller ta en bild när en tar cykeln till badstranden i sommar. Det kan också vara så enkelt som att dela en bild när en semestrar i Sverige eller tar tåget ut i Europa (om världen öppnas upp).
Dela i sociala medier och tagga med #365dagarforklimatet.
Vi människor är trots allt flockdjur, vi gör som alla andra. När gamla ohållbara, fossildoftande normer och vanlis-beteenden ska bytas ut mot nya, hållbara, då spelar du och jag en viktig roll. En skitviktig roll.
Ingen vill vara passé, utan människor vill vara med i den stora massan. Så hjälp till att ta bort den fossila, unkna doften av den stora massan och låt den dofta fräscht.
Poängen är att inte låta förändringen stanna hos oss själva. Byter vi bank ska vi både berätta för den gamla banken varför vi byter och tipsa alla vi känner om vikten av att byta bank. (Eller elbolag. Eller handla begagnat. Och så vidare.)
Vi behöver ju tio pers som lever perfekt. Vi behöver hundratals, miljoner som gör något.
Så vad sägs om att göra lite skillnad varje dag under 2021?
Här finns det inget misslyckas eller lyckas, utan varje litet steg är ju en vinning.
Är du på?
Följ och bidra till #365dagarforklimatet – när det passar sig. Varje dag, varannan dag, en gång i veckan, en gång i månaden eller var tredje.
Och glöm inte att lyssna på PlanB-podden, och avsnittet Bonus: nyårslöften.
Jag har två barn. De är två gullfisar som tycker om när jag tar en svängom till “han tog av sig sin kavaj”, upp-och-ner-sving-å-släng-dansar med dem, bryter arm vid köksbordet, leker monster och gör “undantag”. Ett ord de lärde sig förvånande snabbt.
Likväl som de är mina skrattrynkors fröjd och min huvudvärk (inga kan ta ton som mina ongar), så är de min drivkraft. För er vill jag inte skämmas.
Med bara några fjuttiga mysdagar kvar till jul – den högtid som en så ofta kallar barnens högtid – så släpper jag och Maria ett poddavsnittom just kids. Vi kallar avsnittet “barn, blöjor och befolkning“, och förutom att vi intervjuar våra barn (ursäkta, men hur gulligt och hjärtsnurpande?), så snackar vi om hur jag ljuger för mina barn, om motorstopp på ölandsbron och om den nojiga föräldern som är ett lätt konsumtions-byte. Vi funderar på hur våra barns framtid ser ut, om kvinnors roll i klimatkrisen, vad vår viktigaste uppgift som föräldrar är (vad har vi för makt och ansvar?) och vi frågar vi oss också: var tusan är alla oroliga föräldrar på barrikaderna?
Så här i juletider blir det så lysande klart.
Vi svenskar väntas konsumera miljarders kronor på julklappar för att njuta barnens högtid, samtidigt som vi jiddrar big time med samma barns framtid. Om vi la lika mycket tid och engagemang på våra barns framtid som att fixa the dream of the perfect christmas – undrar just hur långt vi kommit då?
Jag konstaterar också att jag till fullo förstår alla föräldrar som duckar klimathotet.
Som nonstop på pepparkakshuset intervjuar vi fantastiska Frida Berry Eklund som är aktuell med boken “Prata med barn om klimatet“, och vi får en hel drös med handfasta tips på hur en ska prata klimat med barnen. Och framför allt: att vi måste prata med våra och andras. Inte ljuga (hur skönt den än hade varit) och säga att allt kommer att lösa sig. För världen kommer att se annorlunda ut.
Varför vi måsta prata om detta? Bara hälften av 12–18-åringarna tror att vi kommer klara klimatkrisen, visar en ny undersökning av Våra barns klimat. Hälften. Ingen vidare framtidstro. Dessutom har få barn och unga någon att prata med om just klimathotet. Att bära den oron själv (om mänsklighetens överlevnad) och samtidigt se världen brassa på. Jag hade gått sönder.
Sönder och samman.
Som mamma till två döttrar blir jag extra orolig när samma undersökning visar att tjejer är de som oroar sig mest. Hur ska jag förbereda mig? Hur tar jag deras oro på allvar? Och hur kan jag dämpa oron? Hur berättar jag sanningen, utan att skrämma? Hur låter jag dem samtidigt vara barn – inte lägga framtiden på deras axlar?
Rätt och slätt: Hur tusan är jag en bra mamma?
Jag vill så klart ge mina barn en vettig framtid. Vilken förälder vill inte det?
Samtidigt tänker jag ofta på Jonas Gardells träffande citat: “I alla tider har man varit beredd att offra sig själv för att barn och barnbarn ska få det lite bättre. Vi är den första generationen som gör precis tvärtom.”
Det som på något sätt driver mig är en sorts framtids-skam. Jag funderar ofta på vad jag ska svara på mina barns framtida frågor. “Vad säger vi till våra barn när de frågar oss vad vi gjorde – när vi hade chansen”.
Majken och Bodil är skarpa. De kommer ställa frågorna.
Det här var ett svårt avsnitt att spela in. Inta bara för att jag vabbade barn samtidigt, utan för att jag var tvungen att nudda vid tankar som jag ofta slår ifrån mig. Men vi behöver snacka mer om detta, inte sant?
Avsnittet blev till tack vare fantastiska Hyber, som är en genial hyrtjänst där en kan hyra högkvalitativa barnkläder, gravidplagg och andra prylar som bärselar, barnvagn och resesäng. Läs: sånt där som använder under en kort period, och som kanske inte är helt nödvändigt att äga. Men väl använda. Mina kids använder hyrda skalplagg från Hyber, och när de växt ur en storlek beställer vi en ny storlek, skickar tillbaka de gamla kläderna som tvättas och lagas och slussas vidare till nästa barn. Smidigt som tusan! Och med ett försvinnande litet klimatavtryck.
Det är något visst med att säga “det kanske är en superhjälte (hallå, vem vet?) eller en prinsessa som burit de här kläderna innan”. En annan vinning är så klart att alla barn får tillgång till bra, varma, vattentäta och rejäla kläder för en billigare peng.
Hyber har dessutom ett långsiktigt samarbete med Rädda barnens verksamhet för utsatta barn i Sverige, som innebär att Hyber skänker motsvarande en månadshyra till Rädda barnen när någon medlem bokar ett Modig-paket, liksom 10% av värdet på varje sålt presentkort. För alla barns rätt till vettiga kläder.
Majken och Bodil.
Älskade ungar. Jag lovar att göra allt för er, och för ert hopp om en vettig framtid.
<3
Följoss också gärna på instagram och facebook, och om du är sugen på fler avsnitt skulle vi bli otroligt glada om du ville bli en patreon! För en liten, valfri summa i månaden hjälper du oss att spela in även osponsrade avsnitt.
Prenumerera på podden i din poddapp och betygsätt den gärna på tex Itunes om du har tid och lust. Att få fler prenumeranter och betyg hjälper oss att fortsätta snacka klimat, bli mer synliga i poddjungeln och sprida klimatsamtalet vidare till fler lyssnare. TACK!
Nu gäller det! Påverka framtiden för cykling i din kommun – innan årsskiftet!
Ni vet ju att jag gillar att cykla. Vind i håret, lår av stål och som en extra liten belöning slipper jag prutta ut växthusgaser och dålig luft. Men jag tycker att förutsättningarna är rätt kassa ärligt talat.
För varje kilometer som cyklas tjänar samhället ungefär 1,40 kronor – mycket tack vare av cykelns positiva hälsoeffekter. Varje kilometer bilkörning kostar i stället samhället 1,50 kronor.
Så var är alla cykel-satsningar? Som gör det enklare att välja cykeln? Säkrare att välja cykeln? Mer hälsosnällt (eh, ja, det känns ärligt talat sådär att få upp trampflåset när en har ett avgasrör i nyllet)?
Så var är satsningarna? Det kan DU avgöra!
Genom stadsmiljöavtalets cykelsatsning finns det 300 miljoner kronor nästa år och 250 miljoner kronor för 2022 att söka. Vi börjar närma oss slutet på detta år, och det finns fortfarande MILJONER kronor för kommunerna att söka. Kruxet? De måste sökas innan årsskiftet, annars brinner de inne.
Tillsammans med Cykelfrämjandet (stöd denna organisation om du någonsin uppskattat en bra cykelbana!) har #cykleuppropet tagit fram ett förskrivet mejl som du enkelt kan skicka till din kommun för att peppa dem att söka statliga pengar för att främja just cykling.
Många kommuner vet inte ens om att pengarna finns – så hjälp dem att göra rätt.
Under hösten har jag ju som ni vet jobbat med #cykeluppropet – för att ge bättre förutsättning för det mest klimat-, miljö-, hälsosmarta. Jag och mitt team (Medveten i stan och Sophia Schyman) har cyklat med Stockholms trafikborgarråd Daniel Helldén, Finansmarknadsminister Per Bolund och så tog vi ett Zoom-möte med Infrastrukturminister Tomas Eneroth (kan lägga upp samtalet här så ni får se det). Och mer kommer under 2021 – var så säkra!
Pengar. Jag hatar dem. Älskar dem.
De skapar så mycket elände, och samtidigt möjligheter. Personligen ger de mig trygghet, för pengar innebär att jag kan skaffa mig tak över huvudet och mat på bordet, men de ger mig också tokångest (har en surdeg att ta tag i om en säger).
Men hur jobbar mina pengar? Lån, lön, besparingar, pensionspengar? Gör de gott för klimatet, eller ställer de till med stök? Möjliggör de – utan min vetskap – klusterbomber, ojämställdhet, vapenexport till diktaturer, pornografi och skövling i Amazonas? Går mina skattepengar till att finansiera flygplatser som ständigt går med förlust?
Vilka ohållbara normer kring pengar drivs vi av? Och hur är det möjligt att en klick människor har tjänat biljoner på pandemin, medan 115 miljoner människor rasat ner i fattigdom? Hur kan det vara lagligt?
Vilken är min stora ångest-surdeg gällande pengar? Vilken bank är bäst på hållbarhet? Och hur vet en vilken bank som är bäst?
Detta har jag och min vän Maria Soxbo grottat i, och resultatet kan du lyssna på i ett nytt avsnitt av Plan B-podden som finns ute nu. Avsnittet heter Börs, bank och besparingar.
Vi berättar vad våra pengar går till, hur vi spenderar dem, och lyfter en del tillkortakommanden och surdegar. Dessutom anklagar jag Maria för att vara en skurk.
Jag berättar också lite om min framtidsplan – att göra mig mindre beroende av pengar.
Lyssna vettja, för detta avsnitt är viktigt på så många plan.
Tack till Ekobanken som möjliggjort detta avsnitt och till Jakob König på Fair Finance Guideför allmän briljans.
Framtidens mat – vad äter vi? Hur produceras maten? Ser produktionen annorlunda ut? Hur ser utsläppen ut? Och hur gör vi för att säkra en vettig framtid?
I går anordnade jag och min klimatkollega Maria Soxbo en digital #klimatlunch i samarbete med LRF – lantbrukarnas riksförbund för att grotta i ämnet.
Vi hade laddat upp med en uppsats av frågor, och hann med ungefär hälften. Hade behövt ett 24 timmas live känner jag för att kunna ställa alla följdfrågor vi hade.
Men redan i nästa vecka ska vi ha ytterligare ett samtal om “den goda maten”, då vi ska snacka mat, hållbar mat (vad är det?), matsvinn och matval (närproducerat eller ekologiskt?). Planen är att vi ska få in mer luft för våra egna och andras frågor. Redan nu kan du anmäla dig till nästa digitala klimatlunch som hålls den 9 december mellan klockan 12-13.
Vad vi pratade om?
Vi vill ju veta så mycket det bara går om klimat, miljö, utsläpp, utmaningar och lösningar, och vill få in flera olika infallsvinklar. Jag bor som bekant i Stockholm, så min kontakt med matproducenter och jorden som brukas är ju lätt undermålig. Dock är jag uppväxt på landet, och på väg hem till åkrar, skog och äng, och jag är mer än nyfiken på framtiden för den plats jag valt att kalla mitt framtida hem. Hur landsbygden kommer att se ut, vad kommer att odlas, vad kommer det som odlas användas till och varför odlas just den grödan? Vad hamnar till slut på tallriken? Och till vilket pris?
Och för vem kommer maten att produceras? Alla eller en liten privilegierad klick?
Till vår hjälp för att grotta i det här enorma ämne hade vi:
Peter Borring, ekologisk och konventionellbonde från Östergötland
Vi skulle också haft med oss Pernilla Tidåker, lärare och forskare på Sveriges lantbruksuniversitet, men hon blev tyvärr sjuk.
Du kan se hela samtalet här:
Min känsla så här efter samtalet? Att jädrar i berget vad mat och matproduktion är komplex. Det som kanske är bäst för planeten kanske inte är det som kunden efterfrågar. Det som är bäst för klimatet kanske inte är bäst för miljön. Och det som är bäst för miljön kanske inte är ekonomiskt gångbart i hur samhället och lantbruken är uppbyggda i dag.
Lantbrukaren har inte alltid kontroll över vad hens grödor används till – om det är foder till djur, mat till människor eller till drivmedel. Lantbrukare försörjer sig på en lön som är lägre än av vad genomsnittssvensken tjänar, och samtidigt: om vi gör maten dyrare, vem ska betala det högre priset?
Ska det endast vara en liten privligerad klick som har råd med lokalt producerad, ekologisk mat?
Detta har ju jag och Maria varit inne på ett antal gånger i vår podd Plan B-podden, där vi slitit vårt hår kring denna fråga. Tänk vad enkelt det hade varit om det klyftorna i samhället försvann, alla tjänade lika mycket pengar och alla hade samma förutsättningar.
Som det är nu är det lite trassligt milt sagt, och det är jäkligt svårt att göra rätt.
Jens från LRF pratade om att framtidens mat ingår i ett större system. I dag pratar vi ofta om mat å ena sidan och skräp, sopor, avfall och matsvinn å andra sidan, men det senare är ju egentligen outnyttjade resurser. Mat ska så klart ätas upp, men rena avfall kan bli energi och restprodukter från lantbruket kan bli produkter som vi behöver.
I dag går 20% av vete till människan, 70 % till djurfoder och 10% till annat, exempelvis biobränsle. Det låter lite galet i mina öron, och detta måste jag prata mer om nästa vecka. Är 70% av vetet för dåligt för att äta direkt för människan, har vi för hårda krav på maten eller är detta rimligt?
Louise från Naturskyddsföreningen pratade om framtidens mat och hänvisade bland annat till Eat Lancet-rapporten som säger att vi måste kapa vår köttkonsumtion med 80-90%.
Vi kan fortfarande äta kött, om vi vill, men i långt mindre utsträckning. Och om eller när vi äter kött så bör vi välja bra, ekologisk naturbeteskött. På uppåt-listan över mat som vi kommer äta i framtiden står baljväxter, nötter och grönsaker. Och Louise tog just upp rättviseaspekten (vem har rätt att äta god, hälsosam mat?), och spådde att detta kommer bli en av de hetaste framöver.
Om jag tror detsamma? Eh. Ja.
Det pratas ofta om att jordbruket har ett stort klimatavtryck, vilket så klart stämmer. Lantbruken dras med bekymmer som utsläpp av växthusgaser och övergödning.
Louise på Naturskyddsföreningen tog som sagt upp att det är smartare och mer resurseffektivt att äta maten direkt än att processa den genom ett djur, men lyfte också att djur behövs för den biologiska mångfalden och för att ge gödsel till matproduktionen.
Enligt lantbrukaren Peter så var det inte helt enkelt att få tag i vettigt, ekologisk gödsel (alltså inte klimathaltande konstgödsel) när en inte har egna djur. När han räknat på sitt lantbruk, som innehåller både ekologiskt och konventionellt lantbruk, så är det jämt skägg när det gäller klimatvinningen, eftersom han kör mer traktor i de ekologiska odlingarna.
Utsläppen i lantbruken kommer från traktorer och jordar, och Louise hoppades på ekonomiska styrmedel som gynnar kolinlagring, mer naturbetesmarker.
Det var många som hade skickat in frågor om plöjfritt lantbruk, och regenerativt lantbruk. Peter berättade att principerna som det degenerativt lantbruket står för, i mångt och mycket redan omfattar det svenska lantbruket. Han själv plöjer så lite han kan, men så mycket som det behövs (eftersom plöjningen hjälpte honom i den ekologiska odlingen, och var ett bra sätt att slippa använda bekämpningsmedel). Gah, att det inte finns fler enkla svar.
Detta var så klart en röst, och det finns så klart fler värda att höra, men detta var en infallsvinkel.
Och om det är någon som har en annan infallsvinkel/uppfattning, kommentera gärna.
Det som kom upp var – vad jag uppfattade – som ett entydig kritik mot billig, importerad mat utan nämnvärda hållbarhetskrav. Som Peter uttryckte det: “den importerade skitmaten”.
Mat som ständigt konkurrerar med vår inhemskt producerade mat. Detta vill jag snacka mer om under nästa veckas klimatlunch – för hur råder vi bot på detta?
En oroväckande detalj? Jens berättade EUs kartläggning över framtidens odlingsbara mark. I södra Europa (framför allt Spanien som i dag producerar mängder av grönsaker) var landytorna rödmarkerade, eftersom klimatförändringarna troligtvis kommer ändra förutsättningarna för odling. Det kommer helt enkelt bli svårare att odla just där.
Samtidigt var det grönt som tusan i Sverige. Det är ju inget nytt att Sverige kommer att drabbas långt senare av klimatförändringarna än många andra länder, men ur ett matproduktions-perspektiv kommer det nog ställas en hel del krav på oss här i norr. Att vi producerar mer mat.
Så kanske dags att ge förutsättningarna för att puffa in fler i yrket?
Vi här i Sverige har inte bara turen att bo i ett rikt land där vi har goda förutsättningar för att producera energi eller där effekterna av klimatförändringarna kommer att halta efter resten av världen, vi kommer också kunna att odla mat. Och då inte bara till oss själva. Det är hög tid att polera omtanken om andra, för damn den kommer att behövas i framtiden. Väck med den individualiserade världen?
För att kunna ta oss an den här utmaningen behövs fler lantbrukare, och att locka “the best and brightest” in i branschen som Jens uttryckte det. Och pja, då kanske de ekonomiska förutsättningarna måste finnas. Men också en högre dos respekt från oss som bor långt ifrån producenterna, och defaco är beroende av dem för att mätta magen.
En fråga som kom upp ganska sent i samtalet var frågan om småskaliga lantbruk, och kanske att vi i framtiden ser fler månskensbönder? Nu var det ju inte jag som skulle svara på den frågan, men det vill jag ändå göra. Jag hoppas på att fler odlar i framtiden, har småskaliga lantbruk och odlingar. Väck med enorma, välklippta gräsmattor och fram med ängar, odlingar och en respekt för maten. Jag hoppas på fler månskensbönder, och bättre betalt för de som faktiskt har detta som ett yrke. Så pressen att leverera maxat inte blir så stor. Sedan tycker att det rimligtvis borde ingå någon form av peng för allt bra lantbrukarna gör, exempelvis den biologiska mångfalden. Sätta ett pris på värdet av den. Den biologiska mångfalden är förvisso ovärderlig, men desto större anledning att visa att den har ett värde. Precis som att en köper träd och skogsrutor, så kanske en ska kunna köpa en bit biologisk mångfald?
Eller så är jag helt ute och snurrar?
Jag hoppas med min flytt till landet kunna odla mer, producera el (överskottet går ju ut i det vanliga elnätet) och på något sätt bidra till den här världen med pja, min tid.
Det jag skulle vilja prata mer om – förutom allt ovanstående – är vad utsläppen ska användas till. Givetvis ska utsläppen inom jordbruket minska – precis som andra ställen i samhället. Men i ljuset av detta samtal kommer alla andra utsläpp upp till ytan. Vi behöver mat för att överleva. Det vet vi. Vad är andra direkta behov? Och vad är begär?
Och hur gör vi behoven så resursaffetiva? Är det rimligt att bygga i betong, för att tillgodose behovet av tak över huvudet? Eller finns det andra vägar att gå (ja). Är det rimligt att det svinnas bort så mycket mat som det gör i dag?
Gah, det finns (enligt mig) för lite styr.
Vi människor utsätts för för många ohållbara val, och det är idioti att lägga över så mycket ansvar på individen. Om det här landet har klimatmål, vilket vi har, så kanske gemene hen ska få hjälp med att nå dem? Är matsvinnet ett problem? Hur kan det ens vara lagligt? Privligerat fölk i detta land (inklusive jag själv) måste lära sig att äta upp. Inget snack om saken.
Är lantbruk en viktig del av framtiden? Då behöver lantbrukare få skäligt betalt, dels för att kunna odla, men också ställa om sin produktion så den kan bli mer hållbar. Kanske ska vi lära oss mer om odling i skolan? Vi har hemkunskap som berättar hur vi ska inreda vårt hem och laga vår mat, men kanske borde vi få mer verktyg? Och kanske ska fler svenskar få bättre förutsättningar att just odla – även i städer.
Någon gång läste jag kommentarsfältet i UnderbaraClaras blogg, som just handlade om klimat, stad och landsbygd. Någon skrev något i stil med “om en skulle bygga en mur runt Stockholm, ska vi gissa på vilken sida klösmärkena är på”. Kommentarer syftade på att städerna är beroende av mat och energi från landsbygden, och vad skulle hända om en ströp införseln? Och kapslade in en känsla av att storstäderna tar landsbygden för given, och sedan går runt och snackar om ett en är klimatsmart i stan. Medan det är någon annan som har fixat förutsättningarna för det. Det är klart att vi är beroende av varandra, men: Vi behöver alla – oavsett var vi bor – förstå jobbet som ligger bakom maten. Respektera och värdesätta.
Lärdomar:
– Framtidens mat är mindre kött, mer baljväxter, nötter och grönsaker. OM vi äter kött ska vi välja ekologiskt, naturbeteskött.
– Vi konsumenter måste efterfråga klimatsmart mat så den maten blir lönsam att producera. Så ät inte bara klimatsmart mat för egen del – utan för andras.
– Hur kommer produktionen se ut. Lite oklart, men tydligt är att vi i Sverige behöver producera mer mat.
– Lantbrukare tjänar för lite. Det är svårt att locka fler til yrket, få lantbrukare att stanna i yrket. Samtidigt som vi behöver lantbruk, dels för att producera mat, men också för den biologiska mångfalden.
– Det som är bäst för klimatet är inte alltid bäst för miljön.
Nästa onsdag kl 12.00 kommer alltså den andra delen av denna digitala klimatlunch, när vi ska prata om Den goda maten. Då blir det konsument- och individperspektiv, och vi ska prata mer om hur vi faktiskt kan bli hållbara matkonsumenter på riktigt. I panelen sitter återigen Jens Berggren från LRF, men denna gång får han sällskap av Madeleine van der Veer från WWF och kocken Paul Svensson!
