Hej på er!
Det ramlade in en fråga om bloggen och uppdateringar som jag tänkt svara på i en halv evighet, och det är ju lite irioniskt att det tagit sån tid med tanke på frågan. Men nu så!

Q: Det här undrar jag också. Jisses, så lång tid det går mellan inläggen. Man hade ju gärna velat se mycket, mycket mer från husbygget. Fast kanske förklaringen till detta kom nu: boken om husbygget. Klart att man inte kan visa för mycket i bloggen när det är böcker man vill sälja.
Till Emma: om du har tröttnat på eller lågprioriterar bloggen (vilket jag absolut skulle förstå) så kan du väl vara öppen med det och t.ex. skriva att du kommer att göra max två inlägg i månaden.
Märta

A: Hej Märta och tack för din fråga. Ja, det har varit glest mellan inläggen och jag förstår din fundering, men allt har sin förklaring. Min vilja finns, men i bland tryter tiden och förutsättningarna. Och jag tänkte förklara lite hur.
Detta kommer låta lite som ett försvarstal, och det är så klart inte meningen. Men det kanske kan ge en fair bild av varför det varit glest med uppdateringar och hur omvärlden påverkar förutsättningarna för att göra det en drömmer om och vill göra.

För det första så har det varit fullt ös sedan jag flyttade från Stockholm. Ta hand om min alzheimersjuka pappa, avlasta min mamma, starta upp ett nytt socialt liv här med barn och inte minst: bygga hus där en ständigt jagar deadlines för att allt ska gå enligt plan. Lägg till driva podd, föreläsa och jobba idéellt med Klimatklubben och engagera sig lokalt för att putta klimatfrågan åt rätt håll.
Ja, ni som följer bloggen vet ju allt det där. Men vi kan säga att det där var utgångspunkten. En sorts noll-mätpunkt. Sedan dess har det varit lite … ohållbart.

I september 2022 dog ju pappa och jag brakade totalt (på grund av det och en massa annat skit som hände i samma veva). Jag var helt tillplattad och förmådde knappt att jobba. Bara att rodda ihop en begravning och liksom ta tag i allt efter pappa var en utmaning, och då har vi inte ens kommit in på säljva sorgedelen. När jag var mitt uppe i kaoset var jag oförmögen att glänta ens lite på hur illa det var ställt. Jag kände mig som en trasig prolinsvas lagad med gammal tejp. Skulle något peta på mig med nål skulle jag gå sönder.
Jag ville ju att allt skulle vara som vanligt, vilket det så klart inte var.

Hur som helst, på något outgrundligt sätt lyckades jag mitt i allt detta genomföra världens första Elevborgarråd för klimatet. Lite oklart hur det gick till, men tackade samtidigt nej till uppdrag och föreläsningar eftersom jag inte pallade. Jag var ett vrak och skydde sociala sammanhang. Fick råångest och bortdomnade armar av att åka in till Karlstad, vara bland människor och socialisera. Att mitt jobb är att föreläsa och SYNAS var … en utmaning.
Och som jag UTMANADE mig själv. Herregud alltså. Stundvis ställde jag mig mitt framför publik och ÖVADE. Övade på att bli jag igen (vad det nu var). Sedan behövde jag vila i en vecka.

Sen dog mormor. Först efter ett halvår efter pappas död – våren 2023 – kände jag att jag liksom var tillbaka någonsånär. Då började operation försöka jobba igen ett halvår av förlorad inkomst. Hej, egenföretagare med det dåliga omdömet att icke sjukskriva sig.

I samma veva fick jag bokkontrakt, ett uppdrag att projektleda en cirkulär popup-galleria och jobbade också med att avsluta ett finansierat projekt med Klimatklubben. Och bygga klart undervåningen på huset som hade deadline i mitten av juni. Därefter inflytt och börja skriva och plåta för bok.

I vanliga fall har jag ju någon form av semester. Förvisso obetald där jag bloggar (vilket är ett mellanting mellan hobby och jobb), men förra året hade jag typ ingen semester på grund av bokskrivande och projekledning av cirkulär popup.
Det var ju tok för mycket att göra, men det var ganska … skönt. Att fly in i projekt och långa att-göra-listor istället för att tänka på pappa och det raserade livet. Det kanske inte var rätt, men det var den enda väg jag såg. För jag funkar så. Jag flyr in i jobb.

Hela hösten försökte jag balansera de olika uppdragen att dels skriva bok, dels projektleda det tidskärvande projektet Rundgång, bygga hus (de delar som ska vara klart i boken), driva podd,  jobba ideellt med Klimatklubben och söka nya projekt för att pusha klimatarbetet framåt.
För att hålla ihop fick jag – efter att ha insett att kroppen sa ifrån – avlastning på det ideella planet av min fantatsiska klimat-partner in crime, Maria. Annars hade jag garanterat brakat rakt in i väggen och då hade det nog varit hej and good bye.

Jag tog på mig för mycket. Helt klart. Men det var någon sorts stadig punkt att hålla sig i när allt blåste. Att jobba.

Min fantastiska anställning på Karlstads kommun avslutades den 31 december och full av bring-the blogg-back-in-my-life-anda gick in i 2024. Den 2 januari hjälpte jag till att tömma Rundgång och den 3 januari blev jag sjuk, och var sjuk till … mars. Och inte lite snuvigt gulligull-sjuk, utan influensa (covid?) och ögoninflammation (ingen syn)-sjuk. I april började ögoninflammationen lätta och bok släpptes.
Så rent fysiskt – med dygnets futtiga timmar – har jag helt enkelt inte kunnat.
Det var väl kroppens sätt att säga ifrån efter allt för lång tid av … för mycket.

Jag vill att ni ska veta att viljan (och behovet) finns, och om jag någongång är dålig på att uppdatera, svara på mejl, frågor och kommentarer så beror det icke på arrogans. Det beror på att just då går mitt dygn inte ihop.
Det är ju så mycket en vill göra, och jag slits ständigt mellan att antingen göra goa mitt-i-hjärtat-projekt eller projekt där jag kan göra mesta möjliga effort för klimatet och omställningen. I den bästa av världar strålar allt samman.

Jag älskar den här platsen, att få styra och ställa själv och höra era tankar och funderingar. Er sida av saken. Många av er har ju ändå varit med mig sedan 2005!
Det är mitt bästa och bloggen kommer alltid finnas kvar.  Var så säker.
Men under vissa perioder har jag behövt hoppa på projekt som är frikopplade allt annat jag gör, dels för att det är för intressant, puttar omställningen i rätt riktning och pja, krasst, ger mat på bordet (lön).

Jag är ju egenföretagare, där jag lägger en ganska stor del av min tid på ideellt klimatarbete. Det är egentligen en urusel kombo, eftersom lönen inte bara rullar in den 25:e bara jag jobbar mina timmar.
Jag har min egen portal och jag är en ensamspelare – älskar friheten att uttrycka mig precis hur jag vill.
Uppdragen jag tar – om det så är föreläsningar, konsultuppdrag eller samarbeten – finanserar att jag kan jobba ideellt med Klimatklubben kan en säga. Jag tänker också på vilken god influencer jag hade varit om jag INTE jobbade ideellt. Det hade funnits så mycket TID!
Men det ideella arbetet känns så ofantligt viktigt.

Att vara egenföretagare är ju också lite som att vara säsongare. Det går i sjok av intensiva perioder. I januari och februari är det helt dött (det är också mörkt och den svåraste fotomånaden), mars-april är den mest intensiva föreläsningsmånaden,  i maj-juni (när det är som härligast!) jobbar jag trippelt på grund av många uppdrag och eftersom jag måste tjäna in semestern (ingen betald semester här inte), i juli-augusti är det dött på uppdrag (men då är jag helt slut) och sedan drar det igång med full kraft i september och så är det full rulle till december.
Det låter som jag är jävligt tät så mycket som jag jobbar, men eftersom jag jobbar värderinsgdrivet och typ halvtid ideellt är det stundvis rätt påvert (inte minst på grund av det byggs hus också).

Här hade en ju önskat att en var lite mer som typ My Feldt, som renoverar en fantastisk skola som ska inhysa en verksamhet som ska gererera vinst (SMART!). Men jag bygger ju ett hus som jag bara ska … leva i. God dammit!

Jag älskar att blogga och detta kommer alltid vara min viktiga, givna plats. Det ska också sägas att jag inte får betalt för att blogga i form av fast månadslön (som en hel del bloggare på de stora portalerna). Jag har ju jobbat som journalist där varje tangenttryckning och alla bilder har ett värde och ett pris, men här är alla bokstäver och bilder gratis.
Ibland har jag något samarbete, men det är ganska sällan. Och jag har ingen som säljer samarbeten för min räkning. Ingen som plåtar böcker eller bilder till bloggen. Ingen som klipper podden. Allt sköter jag själv.
Försökte mig på Patreon – där en del innehåll låg bakom betalvägg. Det var himla roligt, men det var också lite förvirrande. Vad hade jag berättat bakom betalvägg och inte? Och kan också känna att är det något innehåll som borde vara gratis är det ju det som handlar om klimat, omställning och resurseffektivitet? Gah, önskar så att jag typ var matbloggare eller något annat luckrativt som kunde lägga speciella menyer bakom betalvägg.

Samarbeten tar sig endast in genom ett nålsöga eftersom jag har en sträng samarbetrspolicy där jag inte kan göra reklam för ohållbara produkter, tjäna pengar på följarnas konsumtion via adlinks eller sprinklar sajten med reklam.
Det du ser här är noga utvalt, med min trovärdighet som insats.

Nu är vi inne i en lågkonjuktur där budgetarna kapas och klimatsatsningarna sinar, vilket gör att utbudet att verka för klimat och omställning i en del fall blir svårare. Färre föreläsningsförfrågningar, magrare anslag för ideella organisationer att söka och hållbarhet ryker först när det ska sparas in. Som tur är får jag uppdrag på grund av min kompetens på annat håll, men då blir det som sagt mindre tid för bloggen.

Sedan var det ju det här med att jag bygger hus mellan varven också.
Jag kan sakna tiden då jag gjorde DIY för bloggen. Det tog en halv dag och sedan tjoff upp på bloggen.
Nu bygger jag ett hus – världens största och mest tidskrävande DIY!

Okej, detta var en lång harang, men jag hoppas att inlägget skapar en förståelse om utmaningar och livet som värderingsdriven egenföretagare. Jag är inte som vilken annan bloggare/influencer (eller vad vi nu ska kalla mig) som helst. Jag är den som tar den krångligaste jävla vägen, hahhaa. För att det känns rätt i hjärtat och mot er. Inte för att den ger mest gage eller är prestigefull. Utan för att det känns … rätt. Damn vad jag hade kunnat tjäna pengar, dra in följare och skapa inlägg om jag inte var så känslig för skav.
Men jag hatar när det skaver och inte känns rätt.

Att följa mig kanske inte alltid ger ett inlägg per dag, men däremot kan ni vara trygga med att jag gör skillnad. I bloggens tystnad skapar jag omställning på annat håll. Och varje samarbete är noga utvalt, planerat, faktakollat och dammsuget i alla hörn för att du inte ska vilseledas. Den trovärdigheten och kunskapen får ni, men det tar också tid.
Och som sagt. Alla de här plattformarna, det är bara … jag.
Det är jag, min kamera (och stativ!), min dator, min poddmick och ett jävlaranamma.

Jag vill att ni alla ska veta att P L A N E N alltid är att ge mer tid åt denna älskade plats (jag har saknat den) och att jag är så tacksam för att ni kikar in här TROTS att det ibland är glest.